Sex - Dante Lindhe

74 - Olivia

Måndag 14 mars 2016
Med känslan av flera knivar i bröstet och en del ångest stannar jag framför dörren i trapphuset. "T. Lindhe" står det på dörren. Jag känner mig dum som är här igen när jag stack för bara några timmar sedan. Det känns som att jag tränger mig på, men jag knackar på dörren ändå. Jag vet inte vart annars jag ska ta vägen. Några sekunder går men det känns snarare som timmar. Dörren glider upp och framför mig står Tarja med ett aningen chockat leende.

"Olivia? Hej." Säger hon. Jag försöker inte ens att le. Jag behöver inte låtsas inför Tarja. Hon har blivit som en vän till mig. Typ den bästa vännen jag har. Jag kan berätta allt för henne. Men det bästa med henne är nog att hon är som den mamman jag förlorade vid 7 års ålder.

"Är Dante hemma?" Frågar jag. Hon skakar på huvudet.

"Nej, han är fortfarande hos Axel." Svarar hon. Jag sluter ögonen och suckar. Hon ser bekymrad ut. "Har det hänt något?" Frågar hon. Jag nickar. "Kom in."

———

"Så nu vet jag inte vart jag ska ta vägen." Säger jag med en suck där jag sitter i soffan bredvid Tarja med en kopp te. Jag har berättat om det som hände ikväll. Om att Jonas slängde ut mig. Hon rynkar ögonbrynen.

"Men han kan inte bara göra så. Han kan inte bara slänga ut dig ur ditt eget hus." Säger hon. Jag rycker på axlarna.

"Jag vet inte. Jag är ju 18 nu så antar att man får göra så. Dessutom säger han att det varken är mitt eller mammas hus. Att det är hans hus." Svarar jag.

"Men Agneta kan inte låta honom göra det. Hon skulle aldrig. Inte efter hur hennes föräldrar behandlade henne." Säger hon.

Mamma har aldrig berättat om hennes uppväxt eller om mormor och morfar. Jag har aldrig fått träffa dem. Jag vet varken vad de heter eller hur de ser ut. Mamma har aldrig någonsin nämnt dem. Även om jag inte vet exakt vad som hände i hennes uppväxt kan jag ändå fatta att det inte var så värst bra. När jag var liten överhörde jag en gång en konversation som antydde på att mormor och morfar var missbrukare.

Jag vänder bort blicken och biter mig hårt i kinden för att inte riskera att fälla en tår.

"Jonas sa att mamma har sagt att hon inte vill ha mig hemma mer. Att jag bara är problem för henne." Svarar jag med tom röst och blick. Tarja kollar chockat på mig.

"Har hon verkligen sagt det?" Frågar hon. Jag suckar och nickar. Hon bara skakar på huvudet. "Det låter inte rimligt. Agneta är ju som hon är men jag hade aldrig kunnat tänka mig att hon skulle behandla sitt barn så här. Under hela våran uppväxt sa hon att hon aldrig skulle behandla sina barn som hon blev behandlad. Att hon skulle vara raka motsatsen till sina egna föräldrar." Fortsätter hon.

"Antar att såna saker är lättare att säga än att göra." Svarar jag. Tarja ser fortfarande fundersam ut.

"Är de så här mot dina syskon också?" Frågar hon. Jag skakar på huvudet, utan någon som helst tvekan.

"De kanske inte är de bästa föräldrarna, men de är i alla fall föräldrar mot mina syskon." Svarar jag. "Det är egentligen inte så konstigt. Syskonen är ju Jonas riktiga barn och jag är väl jämt en påminnelse om pappa för mamma." Fortsätter jag. Tarja skakar på huvudet.

"Det är fortfarande fel för det. Jonas valde själv att komma in i era liv. Han visste att du fanns och att en relation med din mamma innebar föräldraskap för ett barn som inte är hans. Han har ingen rätt att behandla dig annorlunda för det." Säger hon. Jag suckar.

"Jonas är en idiot. Så för honom har han det." Svarar jag. Tarja omfamnar mig.

"Jag är så, så ledsen, Olivia. Du förtjänar så mycket bättre." Säger hon. Jag kan inte hålla inne tårarna längre. Jag börjar gråta. Inte något hysteriskt, bara några små lätta tårar.

"Tack för allt, Tarja. Tack för att jag får sova här, tack för att jag får mat här, tack för att du lyssnar på mig, tack för att du tar hand om mig på det sättet mamma inte gör längre. Tack för allt." Säger jag. Även hon börjar gråta nu.

"Självklart, Olivia. Du är välkommen här när som helst, även om inte Dante är här. Du har gjort så mycket för den här familjen." Säger hon. Jag bara ler mot henne. Ler bakom tårarna. Dante har tur som har Tarja som mamma.