Sex - Dante Lindhe

89 - Dante

Lördag 11 juni 2016
Jag vaknar med en dålig känsla i magen. Direkt landar tankarna på Olivia. Om bara några timmar sitter hon på det där jävla planet, på väg till USA, och kommer kanske aldrig tillbaks. Eller så kommer hon tillbaks, men om flera år, när allt är försent. I vilket fall som helst så är allt hopplöst nu. Tror jag i alla fall.

Jag släpar mig till köket. Klockan är snart fem, det innebär att det är för tidigt för middag. Ändå öppnar jag kylen. Jag tror det är på grund av stressen jag känner mig så här rastlös. Jag måste göra något så jag kan tänka på annat än Olivia och att jag kanske aldrig kommer få se henne igen.

Jag stänger kylen igen utan att ha hittat något som lockar mig. Jag öppnar frysen. Samma sak där. Jag stönar frustrerat och lutar mig över diskbänken. Jag sluter ögonen och försöker ta några djupa, lugna andetag. Det är svårt.

"Hur är det?" Frågar mamma bakom mig. Jag suckar och vänder mig mot henne.

"Sådär." Svarar jag.

"Vad tänker du på?" Frågar hon. Jag kollar ner i golvet.

"Olivia." Svarar jag. "Hon åker till USA idag. Hon ska bo hos sin pappa framöver." Fortsätter jag. Mamma kollar chockat på mig.

"Hur länge?" Frågar hon. Jag rycker på axlarna.

"Jag önskar att jag visste det. Det kan vara allt från ett år till resten av hennes liv." Svarar jag. Mamma ser genast orolig ut. Stressad, precis som jag.

"Men har du pratat med henne? Du måste prata med henne." Säger hon. Jag suckar.

"Vad ska jag säga? Det är inte som att jag skulle kunna få henne att ändra sig. Dessutom är det försent nu. Hon är redan på väg till Arlanda." Svarar jag. Mamma skakar på huvudet.

"Lyssna på mig nu, Dante. Tjejer som henne dyker bara upp en gång under ens livstid. Du kommer aldrig hitta någon som henne igen, och hon kommer aldrig hitta någon som dig. För er bådas skull kan du inte låta henne åka, i alla fall inte innan ni har hunnit prata." Säger hon allvarligt.

"Vad ska jag göra då?" Frågar jag hjälplöst. För jag känner mig verkligen helt jävla hjälplös.

"Ta mina bilnycklar och så skyndar du dig till Arlanda innan det är försent." Säger hon. "Eller skynda inte. Kör lagligt och försiktigt fortfarande." Tillägger hon snabbt. Jag kollar på henne ett tag. Överväger om det är värt det. Men sen tänker jag på det hon sa. Jag kommer aldrig hitta någon som Olivia igen. Hon är min person, och jag är hennes. Utan varandra kommer vi aldrig kunna vara helt lyckliga. Mamma sträcker över bilnycklarna till mig. "Här. Åk nu. Vi har ingen tid att slösa." Säger hon. Jag tar emot dem och skyndar mot hallen. Jag ska verkligen göra det här.

Bilfärden känns längre än vad den borde. Det känns som om jag sitter här i bilen i timmar. Jag stängde av stereon för längesen. Den stressade mig bara ännu mer. Jag måste hinna. Jag måste hinna innan hon är förbi säkerhetskontrollen.

Jag parkerar slarvigt utanför flygplatsen. Jag kollar på klockan. 17:57. Det kanske redan är försent. Men ändå springer jag mot ingången. Jag stannar upp och kollar runt omkring mig väl inne. Det är inte så mycket folk här. Det underlättar det hela. Men hur ska jag hitta henne? Som om universum äntligen är på min sida så ser jag henne gå där, sakta släpandes på sin resväska, mot säkerhetskontrollen. Jag springer mot henne.

"Olivia!" Ropar jag. Ingen reaktion från henne. "Olivia! Vänta!" Ropar jag. Hon stannar upp. Vänder sig om och kollar förvirrat omkring sig. Hennes blick fastnar på mig. Hon ser chockad ut. Jag fortsätter mot henne.

"Dante?" Säger hon förvånat när jag står framför henne och flåsar som en idiot.

"Olivia, snälla stanna." Säger jag desperat. Hennes ansikte mjuknar. Hon ser ledsen ut.

"Jag kan inte, Dante." Svarar hon plågat.

"Varför inte?" Frågar jag. Jag skiter i hur mycket jag måste böna och be, jag är redo att göra vad som helst för att hon ska stanna här med mig. Hon suckar.

"Det finns ingenting kvar för mig i den här staden. Jag måste härifrån. Få ta en paus från allt." Säger hon. Jag står tyst ett tag.

"Jag finns här." Svarar jag med låg röst. Hon vänder bort blicken och sluter ögonen.

"Det funkar aldrig för oss. Det slutar alltid i kaos. Du är kaos. Jag är kaos. Vi är kaos." Svarar hon. Hon kollar på mig igen. Väntar på ett svar. Men jag har inget svar att ge. För hon har rätt i det hon säger. Hon suckar och ska just gå igen när jag greppar tag om hennes arm.

"Jag älskar dig, Olivia." Säger jag. Hon kollar på mig ett tag innan hon pressar sina läppar mot mina. Jag håller om henne hårt. Vill inte släppa. Vill inte se henne försvinna. För i kyssen känner jag att den inte är ett tecken på att hon ångrat sig. Det är en avskedskyss. Det är slutet på våran saga. Hon släpper kyssen och borrar ner sitt ansikte i min axel.

"Jag älskar dig också. Mer än vad någon annan kan älska någon." Viskar hon. Hon släpper mig. Kollar på mig med den ledsnaste blicken jag någonsin sett. Det verkligen krossar mig. Mitt hjärta, min själ och mitt allt.

"Hejdå, Dante. Jag kommer aldrig glömma dig." Säger hon innan hon rör sig mot säkerhetskontrollen. Jag bara ser på när hon gör det. Ser henne lämna mig. Ser henne lämna för sista gången.

När jag först låg med den snyggaste tjejen i Stockholm visste jag inte att det skulle sluta så här. Jag visste inte att hon snabbt skulle bli den vackraste tjejen i världen för mig. Jag visste inte att hon skulle vara tjejen som gjorde mig galen, som fick mig att riva ner den tjocka fasad jag byggt upp i flera år. Jag visste inte att hon skulle vara den som fick mig att ändra mig. Att bli en bättre person. Och jag visste definitivt inte att vårat sista farväl skulle göra så här ont.