Chapter 20

109 2 0
                                    

Chapter 20 : "Things To Know."

As we entered the hospital I feel my palms sweat, my legs went Jell-O and I feel my whole body trembled. The thought of dad with bruises, supported by a oxygen manchine and needles pierced through his veins petrifies me. I don't want to see him in that state because it would really kill me.

Dear Lord God, please save my dada. I love him so much please save him. I keep on chanting my prayers to my head as we walked towards the ER reception area. Kasama 'ko ngayon si Kuya Ivan at si lolo. Hindi na pinasama pa ni kuya si lola dahil gabi na at hindi na siya pwedeng mapagod. Matapos 'kong makausap 'yung girlfriend ni dada halos hindi 'ko na alam ang mga nangyayari sa paligid 'ko. Hindi 'ko nga alam kung paano ako nakapagpalit ng damit kanina e. Kumikilos ako pero 'yung isip 'ko na kay dada pa rin. I hope he's okay.

The receptionist at the desk gives us a polite smile, and within a few seconds, she already located my father. Sinabihan niya kami na pumuntang sa OR na nasa third floor. OR? Shit!

Pagkatapos magpasalamat ni kuya sa receptionist ay mabilis kaming pumasok sa elevator. Lolo is holding my shoulders, comforting me. While kuya on the other hand was just silent the whole time. Habang nasa elevator kami ay walang kahit isa sa amin ang nagsalita. Lolo is just squeezing my shoulder from time to time.

Bakit ba ang tagal ng elevator na 'to?!

Finally, when the elevator opens we rush to another reception desk. Si Kuya Ivan na ang nagtanong sa receptionist para malaman namin kung nasaang room si dada.

"My brother, Paul Fabiana. He's just been admitted."

She politely smiles. "Let me check, Mr. Fabiana."

Minutes later, she spoke again. "He's been here for a couple of hours, if you'd like to wait, the waiting area's there, sir." She pointed at the OR hallway where a stainless steel long chair was located.

"Just wait for one attending doctor to brief you, ma'am and sir."

"Thank you." Kuya Ivan mutters.

Naglakad na kami patungo sa waiting area at nagulat ako nang makita 'kong nakaupo roon si Tita Anastasia. What the hell. Bakit siya nandito?

"Oh, Ivan. Mabuti naman at nandito na kayo." Tita Anastasia hugs Kuya Ivan but it didn't last long. After hugging kuya she offers me a hug but I remained on my lolo's side. Hindi 'ko pa rin nakakalimutan ang nangyari sa mansyon niya nung nakaraan. Kaya kung inaakala niyang okay na kami nagkakamali siya.

"What really happened tita?" Kuya asks Tita Anastasia.

"Nabunggo ang sasakyan ni Paul sa isa pang sasakyan. Mabuti na lang at walang nangyaring masama sa taong nasa loob ng kotse na nabangga ni Paul. Ang sabi ng mga rescuers may alak daw silang nakita sa loob ng kotse, kaya sa tingin nila ay nag-drive ng lasing si Paul."

Oh my God! Please save my dad. I love him so much.

Umupo na kaming lahat sa stainless steel chair nang tahimik. Tumabi sa akin si kuya at gamit ang kamay niya ay pinatong niya ang ulo 'ko sa balikat niya. I was stifling a cry since I received the call, that's why when my chin touches Kuya Ivan's broad shoulder my tears started to fall. Kuya Ivan immediately wrapped his left arm around the back of my waist then he kisses my hair.

"You cold?" Kuya Ivan asks. I nod.

Hinubad niya ang leather jacket niya at isinuot iyon sa akin pagkatapos ay binalik niya ang posisyon namin kanina. Si lolo ay kausap si Tita Anastasia. Kahit pa naririnig 'ko ang pinag-uusapan nila ay hindi 'ko sila masyadong naiintindihan dahil ang tanging nasa isip 'ko lang ngayon ay ang kalagayan ni dada.

SeventeenWhere stories live. Discover now