Allt för varandra

2

Solen skiner och får snökristallerna att gnistra på skolgården. Ut genom de stora dubbeldörrarna i entrén skrider fyra tjejer. Det strålar självförtroende om dem, speciellt kring den blonda tjejen som går först. Håret är välkammat och når henne nästan till midjan. Den fodrade blå vinterklänningen sitter tajt kring överkroppen men övergår till en elegant kjol som lika gärna kunnat höra hemma på en bal.

"Natalie", ropar killen som står mitt på skolgården intill den stora eken.

Tjejen med den blå klänningen lämnar sina vänner och småspringer fram till killen. Han tar emot henne med öppna armar och deras läppar hittar snabbt varandra.

"Jag har saknat dig", säger Natalie och ser på Jack med skimrande ögon.

"Vi sågs för bara en timme sen", svarar Jack och avslutar med ett skratt. Han släpper taget om Natalie och drar fingrarna genom sitt korta men rufsiga hår innan han tar på sig mössan igen. Samtidigt som han är det vackraste Natalie vet så har hans utseende något pojkaktigt över sig, en barnslig lekfullhet som många finner larvig men som Natalie älskar.

"Kan vi ses efter skolan?" frågar Jack förhoppningsfullt.

"Jag måste gå på den där kursen med mamma", suckar Natalie och ser ner på isfläckarna under deras fötter.

"Kan jag inte komma efteråt?" försöker Jack med ett bedjande leende.

"Mamma vill inte det", svarar Natalie så lågt att det knappt är hörbart.

Tystnaden som lägger sig mellan dem är jobbig. Natalie sneglar på Jack som ser ut att vara djupt försjunken i tankar. Hans blick är fäst på de glänsande bilarna på parkeringen.

"Jag älskar dig", viskar Natalie.

Jack förblir tyst, ser inte ens på henne. Natalie svär inombords. Om det inte vore för hennes föräldrar skulle hon och Jack vara världens bästa par, det är hon helt övertygad om. Nu tvingas de smyga, trots att alla vet att de har ett förhållande med varandra. Det är som att alla blir nöjda bara de slipper se dem, så de kan låtsas som att relationen inte existerar.

"Du skäms över mig", konstaterar Jack lågt.

"Det vet du att jag inte gör."

"Stå upp för oss då."

Jack vänder sig om och börjar gå. Natalies hjärta rusar. Hon skyndar efter och greppar tag om hans överarm för att fånga hans uppmärksamhet igen.

"Du kan inte bara gå", protesterar Natalie och blinkar bort tårarna som är på väg att leta sig ut.

"Jag orkar snart inte mer", svarar Jack. Han pillar på dragkedjan till sin jacka och undviker att se på Natalie.

"Vad menar du?" Natalies röst låter skakig, som om den håller på att brista.

"Jag känner att jag är på väg att ge upp", mumlar han och stirrar ner på sina kängor.

Paniken väller upp i Natalie, kör över henne i en så hög hastighet att hon krossas under den. Hon letar efter de rätta orden att säga utan att finna dem och innan hon hinner säga något är Jack på väg bort från henne. Den här gången låter hon honom gå.

En klocka ringer, informerar om att eftermiddagens lektioner ska börja. Natalie ser sig om, följer elevernas väg tillbaka in igen. Hennes tre kompisar står nedanför trappan till entrén och ser oroligt på henne. Just nu orkar hon inte prata med dem, orkar inte ha några lektioner, orkar inte passa tider. Istället för att gå mot skolan vänder hon den ryggen och går mot parkeringen. Hon är mycket väl medveten om missnöjet hon kommer få möta hemma, men har exakt lika bra koll på att hennes mamma kommer fixa så det inte påverkar betygen. Därför väljer hon att skolka.

Tågkupén är varm och Natalie njuter de få minutrarna av resan innan det är dags att kliva av. Perrongen är nästan folktom, men de få personerna som väntar ser nyfiket efter Natalie. Vant viker hon undan blicken och skyndar därifrån. Husen som tornar upp sig längs vägen ser mer ut som små herrgårdar. Höga stängsel med vackra mönster och robusta grindar omgärdar de snötäckta trädgårdarna. De flesta husen har tre våningar och så många fönster att det knappt går att räkna dem. I en av trädgårdarna finns en stor fontän med uppvärmt vatten i. Natalie passerar husen utan att ens se på dem.

Vid slutet av vägen, lite avskilt från de andra bostäderna, tornar en slottsliknande byggnad upp sig. Stängslet är högre här och övervakningskameror sveper över området. Natalie stannar utanför grinden. Hon håller upp sin handled, som är smyckad med en klocka gjord av guld, mot en kodläsare. Läsaren piper till och börjar blinka grönt, varpå grindarna glider upp och släpper in henne.

Äntligen är hon hemma. Gången fram till huset är skottad och familjens trädgårdsmästare är i full färd med att kasta ut sand över det hala underlaget. Natalie ler mot honom, utan att få något leende tillbaka. Istället riktar han all uppmärksamhet mot den tunga sandsäcken. Han haltar fram med böjd rygg, släpar säcken efter sig. Natalie tycker synd om honom. En gång försökte hon prata med honom men möttes bara av tystnad. Som om han var rädd för henne.

En brasa sprakar hemtrevligt i den stora hallen. Natalie går fram till kaminen och ställer sina skor framför den för att de ska tina upp och bli varma. På byrån bredvid kaminen ligger dagens tidning. Bilden på förstasidan fångar Natalies uppmärksamhet. Det prasslar om de tunna sidorna när hon bläddrar fram till uppslaget där en stor bild på ett söndertrasat tåg finns. Hon skummar igenom texten, förstår att en bro på något sätt rasat och att tåget störtat ner i älven. Räddningstjänsten misstänker att ingen av de hundratjugo passagerarna har överlevt men jobbar febrilt med att hitta alla.

"Är du redan hemma?"

Natalie lägger ifrån sig tidningen och ser ängsligt på sin mamma. Annelie Green ser på sin dotter med sträng blick och har lagt armarna i kors. Det ljusa håret är uppsatt i en stram knut och de fyrkantiga läsglasögonen vilar på nästippen.

"Det blev visst så", svarar Natalie lågt medan hon tar av sig kappan och hänger upp den på en galge. "Kan du fixa den ogiltiga frånvaron?"

"Frågan är väl snarare om jag vill", svarar Annelie missnöjt.

Natalie stannar upp mitt i ett steg och möter sin mors ogillande blick.

"Det kan inte fortsätta på det här viset, du kommer förstöra för oss alla om du inte lägger av."

"Lägger av med vadå?"

"Sluta spela dum. Du måste ta tag i skolan och dina betyg. Nog för att man kan komma långt på att vara vacker, men riktigt så vacker är du inte."

En sprakande eld flammar upp i Natalie, lågor som har ilskan som bränsle. Utan ett ord till lämnar hon hallen med lugna steg. Hon vägrar visa hur upprörd hon egentligen är. Om mamma hade minsta lilla aning om hur mycket hon faktiskt kämpar varje dag hade hon aldrig sagt sådär.

Den breda spiraltrappan vars steg är täckta med en röd och elegant matta leder upp till husets övre våningar. På våning tre går Natalie vidare genom en korridor, fram till en vit dörr med ett mönster av rosa blommor på. Hennes fristad. Den enda platsen hon kan vara sig själv på.

Hennes rum är stort och ljust. En vägg består av stora fönster som sträcker sig från golv till tak och blottar en frusen sjö och en vacker skog. Just nu orkar hon inte se på utsikten så hon drar för de mörka gardinerna med häftiga rörelser. Sängen knakar under henne när hon slänger sig ner i den och begraver ansiktet i kudden. Tårarna kommer i samma veva som hon försäkrar sig om att Jack inte försökt nå henne.

Än en gång kommer känslan. Den som hon burit på under en längre tid och inte vet hur hon ska hantera.
Känslan av att att inte vara komplett.
Som om en del av henne fattas.