Allt för varandra

13

På andra sidan av den långa bron väntar en ny vakt som även han vill se Tommys och Natalies legitimationer. När de får klartecken att åka vidare stirrar Natalie ut genom rutan och får en konstig känsla i magen, en känsla som hon inte riktigt kan sätta ord på.

En sak är i alla fall säker och det är att Natalie för första gången förstår på riktigt vad landsbygd innebär. Ibland är det flera kilometer mellan husen och naturen består av berg, snötäckta fält och skog. Allt ser likadant ut. Här ute måste vem som helst känna sig ensam.

"Är vi framme snart?" frågar Natalie som börjar känna sig instängd i bilen.

"Vi kommer snart till Byn", svarar Tommy och svänger ner på en väg till vänster.

"Varför är det vakter vid bron?"

Det tar en lång stund innan Tommy skakar på huvudet och suckar.

"Lär ni er ingenting i skolan?"

"Jo massor", svarar Natalie bistert.

"Vem som helst får inte passera bron", svarar Tommy kort. Han verkar inte uppskatta Natalies surhet.

"Men du och jag får det?" frågar hon med lite mildare röst.

"Uppenbarligen. Jag är yrkeschaufför och du är ett rikt barn."

Natalie ser häpet på taxichauffören som kramar ratten så hårt att knogarna vitnar. Hörde hon rätt?

"Vad menar du med det?"

"Tror du att de på den här sidan har det lika lätt som du att ta sig över bron?"

Natalie kan inte avgöra om Tommy menar något illa med det han säger. Bitter är han helt klart. Själv förstår hon fortfarande inte riktigt vad det här handlar om. Visst vet hon om att landet är uppdelat och att folket på den här sidan mestadels är fattiglappar, men att det står vakter med vapen vid bron hade hon inte föreställt sig. Hon har alltid trott att de höll sig undan frivilligt, för sitt eget bästa.

Helt plötsligt känns det som om hon gör något förbjudet. Som om det här är en värld hon egentligen inte har tillträde till. Kan det vara ett misstag att hon blev insläppt? Även om det inte var det känner hon mer och mer för varje meter att det var ett stort misstag att kliva på tåget från första början.

"Vi är alldeles strax framme i Byn", säger Tommy medan han svänger in på en bredare väg.

Det ödsliga landskapet försvinner sakta men säkert och husen kommer tätare. Här finns det till och med gatlyktor och trottoarer. Ju längre de åker desto mer bebyggelse visar upp sig. Det ser faktiskt ganska mysigt ut, idylliskt på något vis. Men det skulle Natalie aldrig någonsin erkänna, för det här är allt annat än flott.

"Vad konstigt det ser ut på himlen", säger Natalie och pekar ut genom vindrutan.

Ovanför hustaken växer sig ett stort mörkt moln större och större. Hotfullt.

"Märkligt", svarar Tommy. "Det ser ut som rök."

En flicka kastar sig ut i vägbanan och bilen bromsar så häftigt att Natalie fångas i säkerhetsbältet. Det trycks mot bröstet och för ett ögonblick tror hon att hon gjort sig illa.

"Helvete", viskar Tommy. Hans armar skakar och pannan är blank av svett.

"Körde vi på henne?" undrar Natalie och undviker att se ut. Hon märkte ingen smäll men är inte säker på om allt gick bra.

"Hon ramlade, men jag tror inte vi kört på henne."

Tommy knäpper upp bältet, öppnar dörren och kastar sig ut på gatan. Han är framme vid flickan omedelbart och hukar vid hennes sida. Flickan rör på sig, tar sig upp i sittande ställning. Från sin plats i bilen hör Natalie hur Tommy frågar hur det är och att flickan svarar att hon inte är skadad. Flera gånger ber hon om ursäkt för sitt klumpiga beteende och tårar strömmar längs de rödmosiga kinderna.

Natalies blick pendlar mellan det mörka molnet på himlen och flickan framför bilen. Ett avlägset tjutande når fram till bilen, kanske någon form av larm. Iskall luft strömmar in genom dörren som Tommy inte stängde efter sig. Han börjar vifta med armen mot sig och motvilligt går även Natalie ur bilen. Tjejen framför henne darrar, det gör även Tommy som inte har några ytterkläder på sig.

"Hämta min jacka i baksätet", beordrar Tommy och Natalie orkar inte protestera.

Under den korta stund som hon vänt ryggen till har både Tommy och tjejen rest sig upp, för när hon vänder sig om igen står de och skakar hand med varandra. Utan ett ord lämnar Natalie över den tjocka dunjackan som är så stor att hon själv hade kunnat använt den som sovsäck.

Dova smällar hörs, blandas med det tjutande oljudet. Flickan ser på Natalie med stora ögon men Natalie lägger inte märke till det för allt hon ser är hur molnet ovanför taken blir ännu större.

"Vi kan inte åka till Byn", säger Tommy lågt och ser dystert på tjejen bredvid. "Jag har precis fått reda på att stadshuset brinner."

"De skjuter också", mumlar tjejen och trampar på stället medan hon stirrar på kängornas snörning.

"Vadå skjuter?" frågar Natalie och kommer på sig själv med att låta alldeles för otrevlig. "Med vapen?" tillägger hon och anstränger sig för att låta vänligare.

Flickan nickar så att några blonda hårslingor lägger sig för ansiktet. Med van hand stryker hon undan dem innan hon snabbt stoppar tillbaka de stela händerna i jackfickorna. Natalie gissar att de är jämngamla, möjligtvis att tjejen är något år yngre. Byxorna är fulla av snö sen hon halkat på vägen och tillsammans med ett litet skrapsår på vänstra kinden verkar det vara de enda spåren efter incidenten.

"Kära barn", säger Tommy gång på gång och går runt i små cirklar. "Vill du ha skjuts hem?" frågar han när han äntligen stannar upp.

"Nej, taxi är inget för mig", svarar tjejen lågt och trots att kinderna redan är rosaskimrande tycker Natalie att färgen mörknar en aning.

Förmodligen har hon aldrig varit i närheten av en så exklusiv bil som taxin ändå är.

"Jag bjuder", envisas Tommy.

"Tack, det är verkligen jättesnällt men jag tycker om att gå."

Hon pressar fram ett leende mot Tommy. Natalie har hon knappt sett på en enda gång, något som irriterar Natalie en aning.

Stora vita bilar kommer åkande i hög hastighet, tutar ilsket när de upptäcker att Tommys bil står parkerad mitt i vägen. Innan han hinner sätta sig bakom ratten har bägge bilarna girat upp på trottoaren och är på väg in mot Byn. En nermejad soptunna rullar ut på vägbanan och skramlar till när den träffar taxins sida. Tommy ser bestört ut men säger ingenting.

"Vad fan händer?" frågar Natalie och blänger efter fartdårarna. "Sådär såg väl vakternas bilar ut?" Hon vänder sig mot Tommy som nickar sakta.

"Vi måste nog åka fortast möjligt", säger Tommy. Hans ansikte ser stelt ut, med hårt sammanpressade läppar och rimfrost i skägget.

"Kom nu", säger han och gestikulerar åt både Natalie och den andra tjejen att följa med honom.

Flickan ser skyggt på Natalie, ser sen på Tommy och tillbaka mot Natalie. Vad som än pågår i hennes huvud så verkar det vara någon slags inre kamp.

"Jag heter Annie", säger hon vänd mot Natalie. Ögonen är blanka efter tårarna och underläppen darrar.

Natalie möter de blå ögonen, skimrande men livrädda. Så sorgsen. Blicken väcker känslor till liv i Natalie, de överväldigar henne på ett sätt hon inte var beredd på. Plötsligt är hon tillbaka i Jacks hem och allt tar slut igen, mycket smärtsammare än för bara några timmar sen. Hon biter sig hårt i läppen för att inte bryta ihop. Långsamt går hon mot passagerarsidan av bilen, kommer på att hon glömde presentera sig och vänder sig om igen men Annie är försvunnen.