Allt för varandra

17

Det går ett sus av blandad skräck och förväntan genom klassrummet. Fröken Becketts och rektor Floyd står framför den svarta tavlan och har nyss berättat att de alldeles strax ska åka på studiebesök hos Panthera. Det är rektor Floyd som ska följa med dem dit och dagen till ära har han en mörk kostym med en mörkt lila slips till.

"Hörde du att Steffanie inte fick byta skola?" viskar Axel till Annie.

Annie låter blicken svepa över rummet och först nu lägger hon märke till att den korta tjejen med de mörka kläderna saknas. Hon säger sällan så mycket, det märks knappt när hon är borta.

"Vad händer med henne då?"

"Det sägs att hon kommer få byta till skolan några mil öster om Byn. Den där som vi hade temadag på för något år sen."

Hårstråna på Annies armar reser sig av obehag när hon minns de slitna, mögelluktande lokalerna. De hade haft havstema och varit uppdelade i små grupper. Alla hade varit tysta och tittat på varandra med skeptiska blickar. Skolornas försök till att knyta band mellan varandra hade misslyckats.

Hon sänder en tanke av tacksamhet till fru Adams. Det hade varit så nära att hon själv hamnat där borta. Inte för att hon är säker på att Panthera kommer bli bättre, det är fortfarande alldeles för många frågetecken kring hur allt ska gå till, men vad som än händer kommer hon ha sina klasskamrater vid sin sida. Axel kommer stötta henne genom allt, det är hon övertygad om.

"Vad tänker du på?"

Axel petar med sin blyertspenna på Annies lår. Hon rycker till och försöker diskret putta till honom. Fröken Becketts ger dem båda ett strängt ögonkast och de blir genast stilla och tysta. Det är då det på riktigt sjunker in att de ska åka till den andra sidan. Idag.

Det är en tyst skara på sjutton elever och rektor Floyd som går ut i kylan, vidare mot en gammal busshållplats som bara några enstaka använt tidigare. Annie har aldrig åkt buss till skolan, bussbiljetterna är för dyra och familjen Adams har alltid hävdat att två långa promenader om dagen är hälsosamt. Ärligt talat har hon knappt åkt buss över huvud taget, bara någon enstaka gång när hon handlat med fru Adams. En gång hade hon fått följt med herr Adams till hans jobb också, då hade de först åkt buss och sen tåg en kort sträcka.

Bussen åker snabbt längs de isiga vägarna. Annie ser förundrat på träden som susar förbi på andra sidan rutan. Det ser verkligen ut som att skogen rör sig, stammarna smälter ihop till en suddig massa om hon tittar för länge på dem.

"Du ser nästan förtrollad ut", säger Axel och skrattar.

"Det är så varmt och skönt", svarar Annie som till och med fått tagit av sig jackan.

När bussen saktar in tittar alla ut genom sidorutorna. En vit bil med mörka rutor står intill ett litet hus. Ut från huset kliver en uniformsklädd person. Annie spänner sig när hon följer hans steg med blicken, försöker se om han bär vapen. Det här kanske bara är en fälla. Fortsättningen på det som utspelade sig vid stadshuset igår.

"Var är det?" viskar Axel och lägger en hand på Annies underarm. "Du ser livrädd ut."

"Jag tror att han har vapen", svarar hon med skakig röst.

Uniformen har gått på bussen, byter några ord med chauffören och tittar ut över passagerarna genom sitt kolsvarta hjälmvisir.

"Det är lugnt", svarar Axel.

Han försöker verka lugn men Annie märker hur han sträcker lite extra på sig för att se bättre. För varje sekund som går utan att de får åka vidare blir hon nervösare. Allting känns som en dålig idé, som om allt kommer sluta i fullständig katastrof.

Till slut lämnar uniformen äntligen bussen och fordonet sätts i rörelse igen. De åker över en lång bro. Under dem forsar vatten fram, stora vågor slår mot bropelarna. Axel sträcker sig åt sidan så att han nästan hamnar i Annies knä för att se bättre. Själv sträcker hon på sig så mycket som bältet tillåter, får en skymt ut genom vindrutan. Där bron slutar ser hon bara en stor vägg. När de kommer närmre börjar det mer likna en mur.

"Oj", utbrister Axel när han också får syn på den massiva muren. "Det går ju inte att se någonting."

"Jag tror att vi är framme", svarar Annie lågt.

Runt om i bussen tilltar ett lågt sorl. Eva, en tjej med permanentat hår och en prickig klänning, ser ut att kunna svimma vilken sekund som helst.

"Vid skolan?" frågar Axel oförstående.

"Nej, vid den andra sidan."

Axel säger inget mer. Han tar av sig den svarta mössan med en hand, drar den andra handens fingrar genom de ostyriga lockarna. Blicken är grumlig och den spinkiga kroppen ser med ens ännu smalare ut.

"Jag tror att jag har ångrat mig", viskar han efter en stund. "Tänk om någon bara försöker lura oss."

"I sånna fall har de lyckats."

Bussen bromsar in igen. Muren är så hög att det är omöjligt att se något annat. Ett nytt litet hus på sidan, en ny bil och en ny uniform som stiger ombord på bussen. Den här gången går det fortare och så fort uniformen lämnat bussen börjar muren dela på sig. Eva flämtar till så hela bussen hör, slår händerna för ansiktet och sjunker ihop i sätet. Axel ser åt hennes håll, sen frågande på Annie som skakar på huvudet. Eva klarar sig själv.

På andra sidan muren är vägen ordentligt plogad och på vissa ställen skymtar asfalten fram genom den smutsiga snön. Landskapet är ungefär detsamma som där de nyss kom ifrån, berg, skog och öppna fält som avlöser varandra. Det dröjer dock inte lång stund innan skogen börjar lösas upp, bergen blir lägre och fler och fler hus börjar dyka upp längs vägkanterna. Busschauffören slår på radion och programledarnas röster strömmar ut från små högtalare i taket. Musiken som spelas är låtar som Annie aldrig tidigare hört.

"Den här var bra", säger Annie och håller takten genom att trumma med fingrarna mot låret.

Axel mumlar något ohörbart till svar.

Bussen svänger in på en parkering. De har kommit fram till en tågstation. Vid perrongen står ett rött tåg och väntar. Rektor Floyd reser sig från sätet längst fram i bussen, ropar åt alla att ta det lugnt och följa efter honom. Annie tar på sig jackan, drar ner mössan för öronen och reser sig upp. Axel sitter envist kvar och hon tvingas putta till honom på axeln för att han ska röra på sig.

När de rör sig genom bussens mittgång börjar nyhetssändningen på radion. En kvinnlig röst informerar om ett skolattentat.