Allt för varandra

4

Stearinljus brinner framme på katedern, lyser upp lärarinnans ansikte på ett nästan spöklikt sätt. Glödamporna i taket flimrar, slocknar helt då och då.

Annie koncentrerar sig på fröken Hannah Becketts föredrag om kriget i väst, antecknar då och då om det är något som känns extra viktigt. Hennes klasskamrater gör detsamma, ingen vågar missköta skolan. Deras enda väg ut till något bättre är genom att bli någon som andra behöver. Utan bra betyg är det aldrig möjligt.

"Kan någon svara på frågan hur många år det är sen bron byggdes?" Fröken slår försiktigt med pennan mot whiteboardtavlan ett par gånger för att fånga all uppmärksamhet. Hennes blick sveper över rummet, granskar sina nitton elever och hon ser ut att fundera över vem hon ska be svara på frågan. Slutligen ger hon Annie en kort nickning.

"Det är tjugotvå år sen", skyndar sig Annie att svara. "Den byggdes år 2098 och har sen dess bevakats av militär."

Fröken Becketts samlar ihop sitt hår till en stram tofs. Hon ser på Annie med en munter min medan hon låter hårsnodden snaras åt kring de bruna hårstråna. När hon är klar vänder hon sig mot tavlan och skriver ner årtalet på en tidslinje. Annie ritar av allt i sitt eget block, fokuserar på att få till linjen så rak hon bara kan utan en linjal.

Det ser ut som att fröken Becketts tänker ställa en ny fråga när ljudliga knackningar hörs på klassrumsdörren. Sekunden därpå öppnas den och rektorn, en bastant man i femtioårsåldern med ett plommonstop på huvudet, gör entré. Han har en mörk rock på sig, något för lång för hans korta längd, och rutiga manchesterbyxor. Han harklar sig ljudligt innan han ursäktar att han stör mitt i historielektionen.

"Jag har en sak att berätta för er."

Annie ser sig om i det dunkla klassrummet. Kamraterna ser lika förvånade ut som hon själv känner sig. Rektorns tonläge är allvarligt och det undgår ingen att det måste vara något viktigt. Innan han fortsätter prata byter han några ohörbara ord med Hannah.

Annie sitter intill ett litet fönster och det drar kyligt från den tunna glasrutan. Kylan letar sig in innanför kläderna, snirklar sig in i blodet. Hennes magkänsla säger att rektor Floyd inte kommer med goda nyheter, det gör han väldigt sällan.

"Som ni alla säkert märkt har det skett vissa förändringar på skolan under den senaste tiden. Lektionerna har blivit längre, vissa timmar har ni tillsammans med andra klasser och läroböckerna är inte längre era privata utan tillhör klassrummet. Jag kan med glädje meddela att det nu är slut med lärarbrist och dåligt med studiematerial, ni kommer nämligen flyttas till Panthera."

Tystnaden som lägger sig i rummet är av den sort som kan höras nästan som ett sus. Ingen säger något, men alla ser med nervösa blickar på varandra och vrider sig på stolarna av både spänning och obehag. Annie kan knappt tro att det är sant. Bredvid henne flämtar Axel till.

"Flytten är planerad att ske om tre veckor", fortsätter rektor Floyd som om han inte märker av hur stämningen i rummet förändras. "Frågor och funderingar kan ställas till både mig och eran klassföreståndare fröken Becketts. Vi kommer även att skicka ett meddelande och ett frågeformulär hem till era vårdnadshavare som de behöver fylla i fortast möjligt."

"Måste de godkänna det här?" frågar en flicka med flätor. Hennes ögonlock är uppspärrade och under bänken skakar hennes ben upp och ner.

"Ja det måste de göra", svarar Hannah och ler med sina rödmålade läppar. Leendet verkar inte ge flickan något lugn för hon fortsätter att skaka sina ben.

Rektorn fortsätter att prata men Annie har tappat fokus och hör inte längre vad han säger. Då och då flikar Hannah in med något och några enstaka skratt hörs från killarna längre bak i rummet. Annie skrattar inte. En klump växer sig sakta men säkert större i hennes mage. Tillvaron kommer kastas omkull, hon vet bara inte hur.

Panthera. Gymnasieskolan på andra sidan. Dit de aldrig någonsin tidigare haft tillträde. Hur ska de ens komma över bron? Kommer familjen Adams godkänna skolflytten och vad kommer hända med henne om de inte gör det? Om hon inte får någon utbildning är hon chanslös i framtiden, då kommer hon få fortsätta hämta vatten i brunnen och gå till sängs hungrig. Om ett år är hon dessutom myndig och då kanske inte familjen Adams vill att hon bor kvar. Speciellt inte nu när det är fullkomligt kaos efter att Peter Adams försvunnit.

"Jag tror att vi avbryter lektionen här idag, ni har nog mycket att prata med varandra om. Jag vill att ni läser sidorna trettio till femtiotvå innan nästa lektion."

Fröken Becketts börjar samla ihop sina papper framme vid katedern och avslutar med att blåsa ut ljuset. Rektorn måste ha lämnat rummet utan att Annie märkt det för hon kan inte se honom någonstans. Runt omkring henne skrapar stolar mot golvet och ett lågmält mummel stiger mot taket. Annie reser sig upp och lägger ner pennskrinet i ryggsäcken innan hon kastar upp den på ryggen. Hon ska precis följa strömmen ut i korridoren när hon blir stoppad.

"Jag vill byta några ord med dig."

Annie stannar upp och ser oroligt på sin lärarinna.

"Slå dig ner", säger fröken Becketts och gestikulerar mot den lediga stolen framför hennes kateder. Innan hon själv slår sig ner på andra sidan skjuter hon igen trädörren efter de andra eleverna.

"Hur är det där hemma?" frågar fröken Becketts. Hon lägger huvudet lite på sned och ser allvarligt på Annie.

"Bra", svarar Annie snabbt på ren automatik. Hon har ingen lust att blotta sitt privatliv i skolan, speciellt inte för en lärare som befinner sig mitt i en femtioårskris och ser hela klassen som sina barn bara för att hon aldrig fått några egna.

"Olyckan för några dagar sen", fortsätter fröken lugnt. "Jag har nåtts av infon att Peter var med i den och jag vill bara berätta att vi på skolan finns som stöd ifall du eller någon annan i familjen skulle behöva det."

Annie vrider på huvudet och stirrar envist på den stora klockan ovanför dörren. Sekundvisaren rör sig sakta men säkert, trots att det känns som att tiden har stannat.

"Tack", mumlar Annie. "Kan jag gå nu?"

Fröken Becketts nickar sorgset från andra sidan katedern och Annie skyndar sig därifrån.

Att avbryta lektionen var nog ett klokt beslut med tanke på hur ungdomar samlats i stora klungor i korridoren och pratar i mun på varandra. Av de lösryckta meningar Annie uppfattar verkar de flesta vara både uppspelta och nervösa. Spänningen får deras annars så trötta ansikten att lysa upp.

Annie går bara förbi alla. Hon orkar inte prata med någon, dessutom finns det ingen som hon vill prata med. Allt hon vill är att åka hem till ett hem som känns hemma. Hon vill inte hem och se Elisabeths tårar, vill inte se fru Adams sitta vid köksbordet och fingra på sitt cigarettpaket.

Hon ska till andra sidan. Det är som att hon först nu verkligen förstår det. Om nu fru Adams godkänner det, men Annie hoppas det. Samtidigt är hon livrädd för vad som väntar. Men det kan väl inte vara värre än här?

***
Lördag morgon, vad passar bättre än ett nytt kapitel då? Det verkar som att det är dags för ett litet skolbyte för Annie...
Hoppas ni får en trevlig helg!

/Johanna