Allt för varandra

26

Hur Natalie lyckats tagit sig upp ur sängen, duschat, fått i sig frukost och hunnit till skolan utan att bli allt för sen är ett mysterium. Hon känner sig som en zombie när hon rör sig genom korridoren, kämpande med att hålla de tunga ögonlocken öppna. Huvudet värker och det maler i bröstkorgen av förtvivlan. Hon borde bara ha stannat hemma. Det känns som om alla ser på henne med avsmak. Som om de tänker exakt samma tankar som hon själv gör, att hon bara är en sliten loser som festar på söndagar. Utanför ingången hade hon mött några andra som också varit på festen, men de hade på något magiskt sätt inte verkat må dåligt överhuvudtaget.

Det Natalie fasar för mest av allt är att stöta på Jack. Eller ännu värre, Jack tillsammans med Ellie. Kanske hand i hand. Genast kommer illamåendet. Hur kunde han behandla henne som luft? Som om hon inte betyder något för honom? Hon vägrar tro att det är så, att allt varit bortkastad tid. Det är helt enkelt omöjligt.

Utanför lektionssalen har nästan hela klassen samlats. Em och Jennie står precis intill den stängda dörren och kramar sina datorer mot brösten. De viskar om något och lägger inte märke till Natalie som ansluter sig till dem. Evelyn är inte här. Hon skickade ett sms tidigt imorse och förklarade att hon helt enkelt inte tog sig upp ur sängen, det gick inte hur mycket hon än försökte. Natalie tvivlar på att hon försökte särskilt mycket, även om Evelyn i vanliga fall är noggrann med att sköta skolan.

"Är ni redo för geografiprovet?" kvittrar Amie när hon kommer gående i sin mörka långkjol. De klotrunda glasögonen förstorar de havsblå ögonen och när hon låser upp dörren och släpper in eleverna känns det som hon genomskådar dem alla.

Natalie håller andan när hon passerar, vill inte att andedräkten ska avslöja vad hon gjorde inatt. Hon hoppas och tror att lukten ska ha försvunnit men det skadar inte att vara extra försiktig.

"Har du pluggat?" Em vänder sig om och ser oroligt på Natalie.

"Litegrann", ljuger Natalie och sätter sig längst bak i klassrummet.

Bänkarna står två och två. Innan någon hunnit få fram penna och sudd instruerar Amie om att de måste dela upp bänkarna. Pust och stön hörs från killgänget i mitten, som om det vore en nyhet att de inte får sitta bredvid varandra under ett prov.

"Får vi inte ens skriva på datorn?" Kevin, klassen längsta och mest störiga kille, sitter med armarna i kors och putar med underläppen. Em fnissar lite men slutar genast när Natalie ger henne ett ont öga.

"Inte idag, det har vi redan pratat om", svarar Amie och börjar dela ut provhäftet.

Natalie bläddrar förstrött bland bladen, konstaterar snabbt att hon kan en del men långt ifrån tillräckligt. Hon måste ta tag i skolan. Mamma har rätt. Vad var det nu hon sa? Att Natalie inte är tillräckligt snygg för att klara sig genom livet genom att bara glida runt? Med ens får hon lust att resa sig upp och kasta provet i första bästa soptunna.

Det är exakt det hon gör. Skitsamma, hon skulle ändå kuggat. Även om hon lyckats hade ingen varit nöjd ändå.

Natalie hinner inte stänga klassrumsdörren efter sig innan en klacksko hindrar den från att slå igen. Från rummet hörs hejarop från killgänget. Som om hon gjort något bra. De förstår nog minst av allihop, allting i deras värld kretsar kring att framstå som coola. Det kommer knappast ta dem någonstans i livet.

"Natalie", ropar Amie efter henne när hon målmedvetet rör sig genom korridoren. "Kom tillbaka."

Natalie stannar upp, vänder sig långsamt om.

"Ge mig en bra anledning till det."

Lysrören i taket blänker mot det blankpolerade golvet. Det är tyst och öde, rösterna nästan ekar mot väggarna.

"Det finns massa anledningar." Amie skjuter igen dörren bakom sig men släpper inte handtaget. "Du måste få betyg till exempel."

Natalie suckar. Kroppen känns tung och matt.

"Kan jag få en omprovstid?"

"Du och Evelyn kan få skriva det nästa vecka istället, men bara på ett villkor."

"Vadå?"

"Att du lovar att faktiskt plugga den här gången."

Natalie nickar, lovar något hon inte är säker på att hon kommer kunna hålla. Amie slinker in i klassrummet och Natalie hör hennes skarpa tonläge innan dörren återigen stängs. Som en mur mellan henne och resten av världen. Känslan håller bara i sig i några sekunder, för i korridoren till höger kommer en klass med elever Natalie inte känner igen. Från den andra sidan. Exprimenten. Hon förstår inte vad det är man vill få ut av det. Ingenting gott kan komma ur det här, snarare bråk och mobbning.

Eleverna som passerar Natalie stryker sig mot väggen, allt för att inte ta plats och vara i vägen. En kvinnlig lärare går sist i gruppen och ser strängt på Natalie. Förmodligen har hon sett ogillande ut utan att ens ha tänkt på det själv.

Annie gömmer sig i mitten av klungan, tittar envist ner i golvet så det blonda håret hänger som gardiner för ansiktet. Först när de försvunnit utom synhåll börjar Natalie gå igen. Hon passerar en stor anslagstavla och stannar upp, går några steg tillbaka. Stora affischer med bilder på den försvunna flickan Sophia Lindh täcker stora områden av tavlan. Var kan hon ha tagit vägen? Alla tror att någon måste ha tagit henne. Inte ett enda spår har hittats, trots de stora resurserna som polisen lagt ner. Enligt en tidningsartikel har inte heller flickans familj fått några livstecken från varken flickan eller hennes förövare. En lösensumma borde läggas fram. Vad väntar den skyldige på?

Mellan efterlysningarna sitter en mindre lapp, rosa och glittrig. En inbjudan till ett skoldisco som ska äga rum redan på fredag. För att välkomna de nya eleverna. Natalie fnyser. Hur många tror de kommer gå på det? Dessutom kommer det garanterat vara alkoholfritt eftersom det är skolan som anordnar det. Tråkigare än så kan det knappast bli. Hon kan lika gärna vara hemma och plugga geografi. Fast det beror såklart på vilka andra som ska på discot, hon vill absolut inte missa att vara där något händer.

***
Hej alla läsare och god fortsättning på er!
Jag hoppas att ni har haft en fin jul och nyår.
December månad hade jag lite tid till att skriva men nu i januari hoppas jag på att komma igång ordentligt igen. Har tyvärr hamnar i en liten skrivsvacka, men jag hoppas vara uppe ur den väldigt snart. Håll ut, jag har inte glömt bort er!<3