Allt för varandra

19

Tidigare under eftermiddagen inträffade en attack mot låg- och mellanstadieskolan Felidae. Polisen är mycket förtegna kring händelsen. Vittnen har berättat att de sett rök genom fönstren till ett av klassrummen. Tre elever har förts till sjukhus med lindriga skador. Nu vädjar polisen att allmänheten ska höra av sig om de sett eller hört något mer om händelsen.

Natalie sitter klistrad framför datorn. Den korta nyhetsuppdateringen är utlagd på facebook och har redan fått mängder av kommentarer. De flesta har skickat röda hjärtan och små fraser i stil med jag tänker på er och fy vad fruktansvärt. Hon fortsätter scrolla, hoppas på att någon ska sitta på lite mer information än de andra.

Hon ska precis ge upp när en kommentar fångar hennes uppmärksamhet. Profilbilden visar en kille i trettioårsåldern med stort skägg och mörkbrunt hår. Han undrar varför de mörkar uppgiften om att en flicka saknas. Flera stycken har svarat på kommentaren och Eddie, som skäggkillen heter, svarar de flesta. Han har så pass mycket fakta att det är svårt att inte tro honom. Flickan heter Sophia och är dotter till utbildningsministern Mike Lindh. Mamman ska ha anmält henne saknad en timme efter att larmet från skolan kommit, men vid det laget visste så klart redan polisen att en elev fattades. Enligt Eddie är det ingen slump att just Sophia är försvunnen men några bra argument till just det lägger han inte fram. Alla verkar tro honom ändå.

Natalie reser sig från skrivbordsstolen och går fram till de stora fönstren, blickar ut över isen. Inget rådjur syns till. Skymningen börjar smyga sig på och med mörkret kommer även obehaget.

Det är något som håller på att hända. Något som inte känns bra.

Sophia Lindh, det måste finnas bilder på henne. Natalie återvänder till datorn och skriver in namnet i sökrutan. Det tar inte ens en sekund innan flertalet bilder ploppar upp som förslag. Hon flämtar till och trycker på en bild för att se den i större format. Det är ingen tvekan, det är tjejen med de höga tofsarna. Hon ler på alla bilder och har på sig färgglada tröjor.

För bara några timmar sen satt flickan och åt bullar på samma kafé som henne och nu påstår folk på facebook att hon är försvunnen. Det känns overkligt.

Medan hon tittar på fler bilder på flickan och hennes familj snurrar tankarna. Det känns som att hon sett flickan tidigare, redan på kaféet kände hon ju igen henne. Kan det vara så att hon helt enkelt sett någon bild på nätet? Eller i en tidning?

Mobilen avbryter hennes funderingar. Hjärtat hoppar över ett slag, faller ner i magen av besvikelse när hon ser att det inte är Jack utan Evelyn som vill nå henne. Det tar emot att besvara samtalet.

"Var tog du vägen? Jag har varit skitorolig!"

Evelyns röst går nästan upp i falsett. Så orolig kan hon trots allt inte ha varit med tanke på att hon inte hört av sig förrän nu. Det har gått massa timmar som precis vad som helst hade kunnat hända på.

"Jag fick ont i huvudet och åkte hem."

"Igen? Du borde kanske gå till en läkare. Så här ofta har du aldrig varit sjuk tidigare."

"Jag ska nog göra det", mumlar Natalie och håller tummarna för att Evelyn ska nöja sig med det svaret.

"Jag antar att du hört vad som hände idag. Det är så sjukt, skolan ligger ju bara några kilometer från oss."

"Det kanske bara var en olycka."

Evelyn fnyser i andra änden. Natalie tror inte heller att det var någon olycka, speciellt inte om flickan saknas. Polisen vill ju inte ens berätta vad som faktiskt har hänt, det borde de kunna göra om allting bara var en olycka av något slag.

"De andra var på skolan idag", säger Evelyn efter en kort tystnad.

"Vilka?" Natalie spelar dum, förstår mycket väl vilka det är som besökt skolan. Annies klarblåa ögon dyker upp i minnet. Hennes osäkra utstrålning.

"Du skulle sett hur de såg ut. En tjej gick runt i någon konstig prickig klänning och vissa hade inte ens hela kläder. Allting var jättekonstigt. Jag förstår verkligen inte hur de kan ha fått tillåtelse till att gå på våran skola. Du har inte hört något mer från din pappa?"

Evelyn pratar bara på och Natalie får lust att lägga på eftersom att vännen förmodligen inte ens lyssnar på det hon säger.

"Hallå? Är du kvar?"

"Ja", svarar Natalie lågmält. "Och nej, jag har inte hört något mer."

"Jag tror att de till och med ska bo här. När jag gick förbi dem i korridoren hörde jag när rektorn snackade om att det skulle byggas någon form av baracker så att de ska slippa pendla i veckorna."

Vad kommer bli nästa grej? Ska de få äta på stadens finaste restauranger gratis bara för att det är lite synd om dem? Natalie skulle knappt bli förvånad. Vad som helst verkar kunna hända nu.

"Du mamma kom hem nu, jag måste prata med henne men vi kan höras senare", säger Natalie snabbt.

Så fort samtalet är över slänger hon iväg mobilen så den landar på sängens överkast. Hon vill inte bli störd något mer, måste hinna få fram mer information om flickan innan mamma kommer hem på riktigt.

Det finns inte så mycket info om utbildningsministern som Natalie hoppats på. Bilderna som finns säger inte så mycket och familjen verkar vara av den privata sorten som inte delar med sig av vardagen mer än nödvändigt. Inga flotta instagramkonton eller videokanaler finns. Hon söker till och med reda på familjens släktingar men där är det också återvändsgränder.

Steg hörs utanför dörren. Mamma eller pappa måste ha kommit hem nu. Dörren öppnas utan några knackningar och mamma uppenbarar sig i öppningen med armarna hårt korsade över bröstet och mörk blick bakom glasögonen. Natalie stänger snabbt ner datorn och snurrar runt med kontorsstolen.

"Du kan väl knacka", fräser hon.

"Du kunde väl sagt till att du gick hem", svarar mamma med en suck och släpper ut armarna. De hårda ansiktsdragen mjuknar.

"Förlåt, jag glömde."

Mamma går in i rummet och sätter sig på sängkanten. Det blir tyst, den sortens tystnad som bara infinner sig när två personer vill säga något utan att riktigt veta vad.

"Visste du att det skulle hända?" frågar Natalie försiktigt medan hon granskar sina rosa naglar.

Mamma skakar på huvudet.

"Nej, men jag hörde om det direkt när larmet gick ut. Då visste jag inte exakt vad som hänt så jag tänkte att det var bäst att du åkte hem direkt ifall något skulle ske på din skola också."

"Det gjorde det inte."

Mamma vet mer än vad hon säger. Känslan kommer plötsligt men Natalie känner sig säker. På samma sätt som hon är övertygad om att pappa vet mer om skolflytten än vad han säger. Vet de något om branden i stadshuset också? Det har inte funnits några nyheter om den, vilket bara det är ett tecken på att något är skumt. Därför kan Natalie inte fråga för det kommer bli alldeles för svårt att förklara hur hon känner till den.

"Vad tänker du på gumman? Jag ser att det är något."

Jag saknar Jack, far det genom Natalies huvud och hon är på väg att uttala orden men kommer i sista stund på att mamma inte bryr sig. Hon är bara nöjd över hur det har blivit.

"Jag är stressad inför ett prov imorgon bara", säger hon istället.

Mamma reser sig upp och går mot dörren, säger att hon ska lämna Natalie ifred och att maten är klar om en timme. När dörren går igen reser sig Natalie från stolen, sträcker på sig ordentligt innan hon lägger sig på sängen. Hon sluter ögonen utan att ha några planer på att sova.

Det är då hon kommer på var hon har sett flickan tidigare.

Hon har drömt om henne.