Allt för varandra

14

Under en ynka timme har Annie befunnit sig i livsfara två gånger och märkligt nog klarat sig oskadd vid båda tillfällena. Ännu märkligare är att hon nu sitter i en varm bil, på ett skinande skinnsäte och lyssnar på musiken som pumpas ut genom bilens påkostade ljudsystem. Bastonerna får henne att sväva iväg, nästan glömma den hemska dagen. Det gör inget längre att Tommy sprang ikapp henne när hon försökte smita, hon kan till och med dra det så långt och säga att hon är tacksam.

"Var bor den unga  fröken då?" frågar Tommy och ser på henne genom den inre backspegeln medan han långsamt vänder och kör tillbaka samma väg han kommit ifrån.

Annie uppger sin adress, lutar sig bakåt och sluter ögonen. Efter bara några sekunder öppnar hon ögonen igen, måste hinna ta in varenda detalj av taxin innan hon är hemma igen. Det luktar gott, annorlunda men rent och fräscht på ett sätt hon aldrig kännt tidigare.

Tjejen i framsätet, som hon nu vet heter Natalie, verkar sur och tvär. Mungiporna pekar neråt och armarna är korsade över bröstet. I hennes knä vilar en grön jacka trots att hon redan har en jacka på sig. Nästan direkt la Annie märke till smyckena. Gnistrande örhängen och en guldkedja runt halsen. Kan det vara äkta guld? Hon har svårt att tro det, men smycket såg så annorlunda ut mot de fru Adams brukar bära vid högtider.

"Vad hände egentligen?" frågar Tommy efter ett tag och vrider ner volymen på stereon.

"Jag har ingen aning", mumlar Annie. Hon har verkligen ingen lust att prata mer om det här. Egentligen har hon ingen lust att återvända hem heller, men vad har hon för val?

"Har det inte varit lugnt här den senaste tiden?" fortsätter Tommy utan att förstå att hon inte vill prata.

"Jag tror det", svarar Annie lågt, knappt hörbart.

Tommy säger inget mer, ökar volymen på stereon igen och kör under tystnad till Annies stugområde. Natalie säger inte heller någonting och Annie vågar inte prata med henne. Egentligen skulle hon vilja starta ett samtal, för något väckte en nyfikenhet hos henne, men den tvära utstrålningen får henne att låta bli. Natalie vill uppenbarligen inte prata med henne och då får hon acceptera det.

"Du kan stanna här", säger Annie när de börjar skymta de små stugorna. Hon vill inte att någon ur familjen ska se att hon kommer med taxi.

Tommy gör som hon säger och Annie tackar för skjutsen flera gånger om, försäkrar sig om att han verkligen inte vill ha något betalt för resan. Egentligen vet hon inte varför hon frågar eftersom hon ändå inte skulle kunna betala även om han ville det, men hon har tur för Tommy vill inte ha ett enda öre av henne.

"Hejdå Natalie", säger hon innan hon stiger ur bilen.

Natalie stirrar ut genom vindrutan och ignorerar Annie helt. Annie stänger bildörren mjukt och försiktigt och börjar med tunga steg röra sig in bland stugorna. Kinderna bränner när hon plockar upp de stulna vantarna ur jackfickan. De är de skönaste vantarna Annie någonsin har provat. Kanske hade till och med Natalie tyckt att de är fina.

Under den korta promenaden hem funderar hon på Natalie. Vem var hon? Hon kändes så annorlunda jämfört med alla hennes klasskamrater. Axlarna känns tunga när hon tänker på hur otrevlig Natalie var mot henne. Hade hon gjort något som gjort henne arg? Fast under det korta ögonblick deras blickar möttes hade hon mest sett ledsen ut. Kan hon ha känt någon som var inblandad i kaoset vid stadshuset?

Det lyser i köksfönstret när Annie närmar sig sitt hem. En liten rökstrimma från skorstenen stiger mot himlen och matos letar sig ut genom ett fönster som står på vid gavel. När hon öppnar dörren kommer Elisabeth stormande med en stekspade i högsta hugg.

"Maten brände fast", skriker hon för att överrösta hysteriska barn. "Vad ska jag göra?"

Annie skyndar sig in i köket utan att ta av sig varken skor eller ytterkläder. Snabbt tar hon bort stekpannan från spisplattan och öppnar därefter ytterligare ett fönster så det ska bli korsdrag. Kylan tränger snabbt in men röken lättar sakta men säkert. Barnen fortsätter skrika medan Elisabeth sjunker ihop vid köksbordet och börjar snyfta.

"Det gör inget", tröstar Annie och lägger en arm kring de smala axlarna.

"Jag ville bara hjälpa till", säger Elisabeth och stryker bort några tårar med handryggen.

"Det där kan hända vem som helst, du är jätteduktig", svarar Annie och klappar henne lätt på ryggen innan hon går ut i hallen för att klä av sig.

Någon harklar sig bakom Annies rygg. Hon vänder sig om och ser fru Adams fårade ansikte. Ögonen är blanka, kinderna gropiga och håret trassligt. Annie får bita sig i kinden för att inte flämta till av förvåning. Det är som om fru Adams åldrats minst tio år på bara några få dagar. Fru Adams harklar sig igen, som om hon vill säga något men inte får rösten att fungera.

"Kan du hämta vatten?" får hon till slut fram. "Så kan vi prata lite när du kommer tillbaka."

Annie nickar till svar, drar upp jackans dragkedja igen och går ut. Hon greppar tag om plåthinkarnas handtag och börjar gå mot brunnen.

När hon kommer tillbaka några minuter senare är det ordning och reda i köket igen, barnen har gått till sovrummet och en kastrull med pasta kokar på spisen. Vid köksbordet sitter fru Adams med knäppta händer. Framför henne ligger ett papper. Först när Annie slagit sig ner mitt emot börjar hon prata.

"Var har du varit idag?"

Är hon sur för att Annie inte varit hemma och tagit hand om barnen? Det kan hon väl ändå inte vara? Det är faktiskt inte hennes ansvar. Annie letar efter rätt formulering, vill inte ljuga men vill inte heller berätta sanningen.

"Jag behövde nya vantar", säger Annie lågt och tittar ner i bordet. De stulna vantarna har hon gömt i jackfickorna. Kommer hon någonsin komma över skammen? Kunna använda dem utan att förakta sig själv?

"Jag hörde ett pressmeddelande på radion förut", fortsätter fru Adams i samma likgiltiga tonläge. "Det har hänt något hemskt inne i Byn. Vet du något om det?"

"Jag såg det bara på håll", ljuger Annie snabbt. Lite för snabbt. "Så det blev inga nya vantar, jag gick direkt hem igen."

"Så du vet inte vad som hänt?"

"Jag hörde några smällar och sen såg det ut som om något brann."

Annie skäms om möjligt ännu mer. Hon förstår inte ens själv varför hon sitter här och ljuger för kvinnan som trots ett redan överfullt hem tagit emot henne med öppna armar.

"De var väldigt förtegna på radion", säger fru Adams och ser sig om i det lilla köket. Hon reser sig, går fram till kastrullen och lyfter av den från plattan. När hon återvänder till bordet skjuter hon över pappret till Annie.

"Jag skrev under det här. Men det känns inte bra."

Annie tar emot dokumentet och läser. Fru Adams har godkänt skolbytet. Annie trodde att hon skulle bli glad men känslan infinner sig inte. Istället får hon en molande värk i magen.

"Jag tror att mörka tider väntar." Fru Adams reser sig upp och går fram till fönstret, blir stående där en lång stund och tittar ut utan att fästa blicken vid något speciellt.