Allt för varandra

7

"Du om någon måste väl kunna göra något?" Natalie ställer ifrån sig tallriken på diskbänken med en smäll. En liten droppe sås skvätter iväg och landar en bit bort.

"Hur hade du tänkt dig att det skulle gå till?" svarar pappa upprört medan han lägger ifrån sig sina bestick på en servett.

Nathan Greens läppar är hårt sammanpressade och i kombination med de mörka ögonbrynen som är en aning höjda och de uppspärrade ögonen, är det ett säkert tecken på att han är mycket upprörd.

"Var det inte förra veckan som du satt och skröt om att du var vice president?"

"Det hör inte hit, dessutom har det inte trätt i kraft än."

"Du lär ju fortfarande kunna..."

"Lägg av nu!"

Natalie vänder sig mot dörröppningen och ser mamma komma gående med bestämda steg. Glasögonen har hon skjutit upp på huvudet och pälskappan som hon inte hunnit tagit av sig är vit av snö som snabbt förvandlas till vattendroppar.

"Jag tänker inte diskutera det här mer", säger pappa och reser sig upp. Med långsamma rörelser samlar han ihop sin disk och stoppar in allt i diskmaskinen.

"Jag vill byta skola i sånna fall." Natalie ser bedjande på mamma som bestämt skakar på huvudet.

"Kommer inte på fråga, du går på landets bästa skola."

"Ni hör ju själva hur idiotiskt allt är", protesterar Natalie och slår ut sina armar i en uppgiven gest. "Vad har sånna som dem på landets bästa skola att göra? Vad är anledningen?"

Mamma och pappa ser besvärat på varandra. Tystnaden som lägger sig över ekparketten och de glänsande vitvarorna får det att krypa under huden. Natalie är övertygad om att de vet mer än vad de talar om för henne och det stör henne. Hon förtjänar åtminstone att få veta varför.

"Du behöver plugga till samhällsprovet på fredag", säger mamma medan hon kränger av sig kappan och försvinner iväg med den till hallen.

Natalie suckar och går upp mot sitt rum. Bakom henne muttrar pappa något om disken som står kvar på bänken och strax därpå höjer mamma rösten om något. Natalie orkar inte höra på deras tjafs och stänger igen sin dörr, går raka vägen fram till sängbordet där hörlurarna ligger. Lugna kärlekslåtar börjar spelas. Till en början får det Natalie att känna sig lugn men ju mer tankarna fladdrar iväg till Jack desto mer stressad blir hon. De har fortfarande inte pratat med varandra och jackan hänger kvar i hans hall. Hon måste hämta den. Men hon vill inte, för när den är hämtad har hon inte längre någon bra anledning till att ta kontakt med honom.

Dagens alla intryck har gjort Natalie utmattad och när hon lägger sig på sängen börjar hon gråta till tonerna av en ljus röst som sjunger om en kärlek som inte kan leva, men inte heller kan dö.

Alla tror att hon har det så bra. De skulle bara veta. Hennes utsida är bara ett skal för något mycket skört, en del av henne som hon inte visar för någon. Förutom Jack. Är han medveten om hur mycket han faktiskt betyder för henne? Natalie blir osäker och börjar gråta ännu mer. Hon vill så gärna ringa honom, smsa, åka hem till honom och knacka på dörren eller skriva ett brev som hon läst att de gjorde förr i tiden.

Tröttheten vinner över tanken på att hon borde plugga. Sömnen är ytlig, precis som den brukar vara när hon av misstag somnar på eftermiddagen. Intryck från verkligheten blandas med drömmar.

Hon är tillbaka i ett klassrum. Det är många elever där men det är främst en flicka som hon ser. Hennes tofsar är höga och håret långt. Tillsammans med den randiga tröjan ser hon rätt barnslig ut, någonstans i elvaårsåldern. Flickan har blicken fäst mot en stor bildskärm där en krigsfilm spelas upp. Ögonen är stora som tefat och hon biter på naglarna när en bomb exploderar. Flera av de andra eleverna vrider sig på sina stolar och tittar bort från skärmen. Det gnisslar om klassrumsdörren när den öppnas och ljus från korridoren strömmar in i det dunkla rummet.

Höga knackningar på Natalies sovrumsdörr väcker henne. Sekunden senare kommer mamma in i rummet med en surfplatta i handen.

"Vad är det?" frågar Natalie sömndrucket och plockar ut sina hörlurar.

"Vad det är?" svarar mamma hetsigt och viftar med surfplattan framför Natalies ögon. "För det första ligger du och sover mitt på eftermiddagen. För det andra har du fått underkänt på ditt senaste matteprov. För det tredje är det dags att dra undan gardinerna och släppa in lite ljus i rummet."

Mamma kastar surfplattan på sängen bredvid Natalie och trycker därefter på en liten knapp på väggen som gör så att de mörka gardinerna åker åt sidorna. Kvällsljuset flödar in i rummet och Natalie kisar för att värja sig mot det.

"Jag ska plugga", muttrar Natalie och sträcker sig efter sin dator på sängbordet. "Du kan gå nu."

"Vi har inte pratat klart."

Mamma drar ut stolen vid skrivbordet och sätter sig. Hennes mun är formad till ett likgiltigt streck och händerna är hårt knutna i knät. Vad kan det mer vara som är fel?

"Prata på", säger Natalie. Hon vill bara bli lämnad ifred men mamma verkar inte ha bråttom.

Istället för att säga något reser sig mamma upp igen och går fram till det stora fönsterpartiet. Tunga snöflingor dalar mot marken.

"Du måste börja bete dig bättre. Mot alla."

Natalie är inte på humör för att någon ska berätta för henne hur hon borde bete sig. Huvudvärken slår till direkt och hon lutar sig bakåt mot kuddarna och sluter ögonen igen, men lugnet varar bara en halv sekund innan mamma höjer rösten.

"Du lyssnar nu!"

"Ja jag lyssnar", fräser Natalie tillbaka och sätter sig upp.

"Du måste börja sköta skolan och visa lite respekt mot mig och pappa. Förstår du inte att det blir pinsamt för hela familjen om du ska gå runt och bete dig illa?"

"Lika pinsamt som när jag är med Jack eller?"

Natalie andas snabbt och stötvis. Hon knyter sina händer, pressar in naglarna i handflatorna. Mammas blick mörknar och hennes ansikte får en rödare nyans.

"Det där har vi diskuterat klart för längesen", säger hon och tar av sig sina glasögon. Efter att snabbt putsat av dem mot tröjan tar hon på sig dem igen.

"Jag måste plugga. Försvinn från mitt rum."

Natalie struntar fullständigt i att attityden är dålig. Att inte låta henne älska vilken kille hon vill är mer respektlöst än något hon någonsin sagt eller gjort.

Mamma ser ut att fundera över om hon ska lägga ner striden eller inte. Till slut lämnar hon rummet utan att säga något mer. Natalie andas ut, lägger ifrån sig datorn, pluggar in hörlurarna igen och lägger sig tillrätta.

Hon är tillbaka i klassrummet igen.

***

Hej!
Hoppas att ni alla haft en bra och trevlig helg. Berätta gärna om ni gjort något extra kul! Själv har jag inte gjort något speciellt alls den här helgen, men jag har läst och skrivit en del.

Tänkte bara berätta att jag bestämt mig för att försöka uppdatera den här boken två gånger i veckan, på onsdagar och söndagar!

Ha det bra / Johanna