Allt för varandra

6

Ett lätt snöfall har dragit in och de små flingorna bäddar in vägarna i ett mjukt, tunt täcke. Det börjar skymma och det knäpper till i gatlyktan bredvid Annie när den tänds. Förvånat ser hon på den och konstaterar att den för en gångs skull fungerar. Även gatlyktorna längre fram lyser. Någon måste ha fixat dem under dagen tänker Annie och skyndar på stegen en aning. Hon fryser så hon skakar och tårna känns bortdomnade.

I hennes stugområde är gatubelysningen fortfarande ur funktion. De flesta stugorna är helt nedsläckta och ingen rök stiger ur skorstenarna. De flesta vuxna är fortfarande på sina jobb och kommer vara det i ett antal timmar till. Tolvtimmarsdagar är standard för de flesta män, men även kvinnor har fått börja med liknande dagar för att ens ha en chans att få vardagsekonomin att gå ihop.

Annie är medveten om att Maria och Peter Adams diskuterat huruvida de ska be henne att börja arbeta vid sidan om skolan eller inte. Herr Adams har hela tiden hävdat att hon måste det, hans röst har hörts mycket väl in genom den stängda sovrumsdörren, medan fru Adams tyckt att hon borde fokusera helt på skolan. Diskussionerna har alltid ägt rum sent på kvällarna och dagen efter är det aldrig någon som tagit upp ämnet. Annie kan inte låta bli att fundera på hur det kommer bli nu.

Peter Adams var den som fick familjen att gå runt. Han slet från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Tack vare att han hade lyckats jobba sig upp till en hyffsat bra tjänst inom resebranschen kunde Maria vara hemma och ta hand om sin dotter och sina fyra söner. Plus Annie.

Nu är Peter försvunnen. Han var ombord på tåget som störtade rakt ner i den forsande älven. Räddningstjänsten jobbar fortfarande på platsen för att hitta alla kroppar, men de har gett upp allt hopp om att finna någon vid liv. Peter Adams är död och har lämnat en hel familj efter sig. En familj som behöver honom.

Annie blir stående på yttertrappan en lång stund innan hon till slut trycker ner handtaget. Dörren är låst. Hon ser sig om men kan inte se något av barnen i den lilla trädgården. En halvfärdig snögubbe står intill en stor buske och en stickad halsduk ligger kvarglömd bredvid.

I fönsterna är det mörkt men rök stiger mot himlen. Annie höjer handen och knackar, väntar en lång stund innan hon knackar igen. Ingen kommer och öppnar. Var är alla?

Hon ska precis vända sig om och gå när dörren till grannstugan slås upp. En äldre dam med vitt hår och ett mörkrött förkläde hälsar på Annie. Trots att de varit grannar i ett år har Annie inte en aning om vad tanten heter.

"De har åkt in till byn", säger damen. Hennes röst är hes och hon harklar sig ljudligt.

"Jaha?" är allt Annie får ur sig. Hon måste in innan hon förfryser någon kroppsdel.

"Men de borde vara tillbaka snart. Fru Adams bad mig hälsa det till dig, de skulle tydligen diskutera något om maken. Alla barn tog hon med sig. Fast det är ju klart, var skulle hon annars ha gjort av sin halva dagisklass?"

Tanten fnyser medan hon gräver efter något i förklädets ficka. Tills slut får hon upp ett cigarettpaket.

"Kommer ni klara er nu?"

Annie får kalla kårar av blicken som den elaka kärringen ger henne. Annie vill säga något dräpande till henne men kommer inte på något, det är som att tungan fastnat i gommen.

"Ja just det, jag fick extranyckeln så att du inte skulle behöva stå ute och frysa. Här är den."

Tanten gräver i sin ficka igen och får upp en liten nyckel som hon sträcker fram. Annie kliver ner från farstukvisten och går så snabbt hon kan fram till grannstugan, sliter tag i nyckeln och går tillbaka utan att varken tacka eller se på det rökande monstret igen. Annie känner ett ännu mindre behov av att lära sig hennes namn nu.

Inne är det behagligt och det knastrar från vedspisen i köket. Annie lägger in några nya vedträn så elden ska hålla sig vid liv. I skafferiet hittar hon en säck potatis som hon med långsamma rörelser börjar skala med den slitna potatisskalaren.

Tystnaden i huset är ovanlig. Annie kan knappt komma ihåg när hon var ensam hemma senast. Det känns som om hon gör något hon inte får när hon stökar omkring på egen hand.

Potatisen har precis börjat koka när ytterdörren öppnas. Tom och Harry stormar in i köket, med kläder fulla av snö. Kängorna sitter kvar på fötterna och lämnar efter sig blöta spår på trägolvet.

"Kom hit", ropar fru Adams ilsket från hallen.

De små tvillingarna stannar upp och lommar besvikna tillbaka till hallen för att klä av sig.

"Vad blir det för mat?" frågar Elisabeth när hon kommer gående, tätt följd av sina två andra bröder Simon och James.

"Korv och potatis", svarar Annie och försöker le uppmuntrande mot Elisabeth som rynkar på näsan.

Fru Adams säger inte ens hej, hon går bara rakt fram till köksbordet och dumpar av en bunt med papper. Hon snyftar till och stegar iväg till sitt sovrum, stänger dörren med en smäll.

Korven fräser i stekpannan och tvillingarna brottas på mattan framför köksbänken. Vardagen fortsätter, trots att den för fru Adams kastats omkull helt. Elisabeth, som i vanliga fall alltid lyckas hålla sig samlad, börjar gråta hejdlöst, vilket i sin tur medför att de äldre bröderna också börjar gråta. Annie ser hjälplöst på dem men innan hon hinner säga några tröstande ord har även de försvunnit iväg bakom stängda dörrar.

"Var?" frågar Tom och pekar med sin lilla hand efter Elisabeth.

"Hon kommer snart tillbaka", pressar Annie fram och försöker få fram ett milt leende. Det känns mest stelt och tillgjort, vilket det i och för sig är också. Hennes hand darrar när hon vänder korven med stekspaden. Matlusten är helt borta och oset gör henne illamående.

En hel familj har förlorat sin pappa. Tvillingarna som bara är tre år kommer kanske inte ens komma ihåg honom. För de tre andra barnen kommer han vara ett smärtsamt minne. Grannkärringens ord ekar i Annies huvud. Kommer ni klara er? Annie har ingen aning om hur fru Adams kommer lösa det här. Själv är hon van att klara sig på egen hand, men hon har alltid fått hjälp med tak över huvudet.

Fram till det att hon var sexton år flyttade hon runt mellan olika barnhem. På sin sextonde födelsedag är man inte längre välkommen på barnhem och förväntas kunna fixa fram hjälp själv. Annie hade bara tur att fru Adams hittade henne utanför affären, rotande i en soptunna, och tog med henne till sitt redan överfulla hem.

Annie försvinner iväg i sina tankar och glömmer bort maten. Först när det börjar lukta bränt rör hon om i stekpannan och tar bort den från den varma spisplattan.

Tvillingarna är framme vid bordet och drar i duken så att allt som står på den är på väg ner mot golvet. Annie skyndar fram och avbryter dragkampen, följt av högljudda protester. Pappershögen som fru Adams hade med sig hem ligger farligt nära kanten och när Annie ska flytta lite på den ser hon vad det är för papper. Det är kopior på blanketter som har med herr Adams död att göra. Ansökan om bidrag för begravning är avslagen. Detsamma gäller bostadsbidrag.

Hur ska fru Adams orka ta ett beslut om Annies skolgång mitt i allt det här?

Annie bläddrar vidare bland papperen. Ett av dem beskriver hur myndigheterna tror att olyckan gått till, att en järnvägsbro rasat samman och att loket inte fått några signaler om att något var fel. Precis som i drömmen.