Allt för varandra

3

Jack är borta, hon känner det i vartenda andetag. En känsla som sliter isär bröstkorgen, hårt och hänsynslöst. Trots att han inte sagt rakt ut att det är slut är Natalie övertygad. Om det inte är så skulle inte allt göra så ont. De envisa tårarna sipprar fram under de hårt slutna ögonlocken. Natalie stryker irriterat bort dem. Hon vill inte gråta, det gör allting värre.

Natalie hinner tänka att hon aldrig mer vill se Jack innan hon kommer på att hennes favoritjacka hänger kvar i hans hall. Egentligen behöver hon inte ha just den jackan, skulle lika gärna kunna köpa en ny, men fånig som hon är skriker hennes hjärna att hon måste ha just den jackan eftersom hon fått den av sin mormor. Mormor som inte längre finns.

Mobilen känns tung och halkig i hennes hand när hon letar upp Jack i kontaktlistan, något som inte är speciellt svårt då han ligger överst bland favoriterna. Först tänker hon ringa, men ångrar sig i sista stund. Klockan är nästan elva och det är skola tidigt imorgon. Hon tvekar länge innan hon får iväg ett sms och när det väl är skickat känner hon sig fortfarande osäker på om hon valde rätt ord. Om hon formulerade sig bra. Det skulle vara en mardröm om Jack fick för sig att det är hon som lämnar honom, då skulle hon plötsligt bli förövaren i historien. Hon läser meddelandet om och om igen. Blir mer nervös för varje minut som går utan att han svarar.

Hej. Jag är ledsen för allt som hänt och för att det blivit såhär. Kanske blir det bättre i framtiden. Kan jag hämta min jacka någon dag?

Hon svär inombords. Meddelandet låter både stelt och tråkigt, dessutom går det att tolka som att det faktiskt är hon som gör slut. Varför finns det ingen ångrafunktion på sms?

Som om det inte vore nog med bara killproblem så pratade varken mamma eller pappa med henne på hela kvällen. Båda visade sitt missnöje angående frånvaron i skolan genom att vid middagen helt utesluta henne från de vardagliga samtalen. Storasyster Isabelle fick däremot extra mycket uppmärksamhet eftersom hon tydligen vunnit någon simtävling på sin skola.

Natalie vet att det är elakt att tänka att hon inte gillar sin syster, men tanken kommer allt för ofta för att bara viftas bort. Visst hör hon ofta om syskon som bråkar, men det brukar alla alltid försvara med det enkla ordet syskonkärlek. Mellan bråken är allt bra. Natalie känner ingen syskonkärlek. De är inte ens lika, snarare varandras motsatser. Isabelle har mörkbrunt hår och en hy som ser ständigt solkysst ut, hon är duktig i skolan och är lydig till hundratio procent. Hennes relationer, både med vänner och killar, brukar oftast vara stadiga och långvariga. Hennes liv är som en lugn sommarkväll, medan Natalies tillvaro snarare kan liknas vid en stormig oktobernatt.

Mobilens signal avbryter Natalies dystra funderingar. Jack har svarat.

Du vet var jag bor.

Ingen smiley, inget hjärta, inget hej, inget förlåt, inget jag är ledsen. Det skaver i Natalie, som ett vidrigt skoskav. Han har verkligen gett upp. Det är över. Natalie greppar tag om sin kudde och slänger den så hårt hon orkar genom rummet. Den träffar väggen mittemot sängen, men det enda som det fyllda tygstycket åstadkommer är att få en tavla att hänga lite snett. Frustrationen i Natalie försvinner inte, men hon vet att hon inte kan kasta tyngre saker för då kommer någon vakna.

Det är i sånna här lägen Natalie saknar kompisar. Riktiga vänner som faktiskt bryr sig om just henne och inte om hennes familjs status. Ibland tvivlar Natalie på att hon har några vänner. Den enda hon känner sig någorlunda säker på är Alva Abbott. Men Alva sover såhär dags och stänger alltid av mobilen för att inte bli störd. Dessutom är inte Natalie säker på att Alva hade svarat även om hon varit vaken efter att Natalie betedde sig som en idiot förra veckan. Det dåliga samvetet kommer oinbjuden in i Natalies hjärna.