Allt för varandra

21

Hotellets lobby får Annie att tappa andan. Det är så högt i tak att hon inte ens ser det. Kanske finns det inte något, möjligtvis någon glaskonstruktion, för när hon tittar noga tycker hon sig skymta den blå himlen högst upp. Runt det fyrkantiga utrymmet som de befinner sig i snirklar sig våningarna med alla rum. Hissar med glasväggar susar upp och ner i varje hörn.

"Jävlar", svär Axel och får ett ont öga från klasskamraten Inez.

"Det här är helt sjukt", instämmer Annie och snurrar runt på stället, försöker ta in varenda millimeter av rummet.

Röda soffgrupper är placerade längs ena väggen och hela golvet är täckt av en tjock, mörk matta. Längst in finns en lång receptionsdisk som nästan tar upp hela väggen och rektor Floyd tar sikte på den. Eleverna står kvar precis innanför entrédörrarna, allt för chockade för att ta sig någonstans. Ingen har någonsin tidigare sett något i stil med det här.

"Hörde du den där damen på tåget? Hon med den fula hunden?"

Axel plockar åt sig en tidning ur ett guldigt ställ medan han väntar på att Annie ska svara.
Hon tittar drömskt på en tavla föreställande två hästar som galopperar i strandkanten. Bakom dem breder ett stort, glittrande hav ut sig. Ingen snö. Ingen is.

"Nej det tror jag inte", svarar hon utan att riktigt veta vad hon svarar på.

"Hon sa något om att det här bara är ett trestjärnigt hotell. Vet du vad det betyder?"

Annie skakar på huvudet.

"Men det måste nog innebära det bästa man kan bo på", säger hon utan att slita blicken från tavlan.

Axel hummar något och fortsätter bläddra i tidningens blanka blad. Strax därpå kommer rektor Floyd tillbaka med små kort fastsatta i nyckelband. Han harklar sig högljutt och släpper förbi ett ett par i matchande blå dresser innan han tar till orda.

"Vi ska bo två och två och de här korten är nycklarna till era rum. På dem står rumsnummer samt vilken hiss ni bör ta för att enklast komma dit."

Han börjar räkna upp namnen på de som ska sova med varandra och delar ut banden allteftersom. Annie vill dela rum med Axel men chansen för det är minimal då tjejer och killar av någon anledning inte verkar få sova med varandra. Visst kan hon förstå tanken med det, men det bästa vore om alla fick välja rumskompis själv. Fast då kanske någon inte hade blivit vald och det hade inte heller varit bra.

Annie ska sova tillsammans med Eva som inte har sagt ett ord under hela dagen. Hennes lockiga hår har blivit trassligt och en droppe sås har bildat en avvikande fläck på hennes prickiga klänning. Axel ser medlidsamt på Annie som stirrar ner i golvet. Axel ska få dela rum med rektorn då klassen är ojämnt antal. Det är också en nitlott.

"Vi har i alla fall rum i samma korridor", säger Axel och pressar fram ett leende.

Med en hand stryker han av sig mössan så det ostyriga håret faller fram i pannan. Mössans kant har skapat en tydligt kant i frisyren.

"Är det någon som känner sig osäker på vart ni ska?" frågar rektor Floyd.

Han själv vänder och vrider på sitt nyckelkort. De flesta andra ser lika frågande ut som han, men efter några korta meningsutbyten delar klassen upp sig och går åt de olika hissarna. Annie går tätt bakom Axel, vill inte förlora honom ur sikte för en enda sekund. Det känns som om hon befinner sig på minerad mark.

Hissen är stor och rymlig. Glasväggen gör den obehaglig att färdas i då känslan av att kunna falla ur är ständigt närvarande. Evas panna är blank och under armarna syns stora svettfläckar på klänningstyget. I famnen håller hon sin jacka i ett krampaktigt grepp. Rektor Floyd frågar flera gånger om hon är okej men Eva svarar inte.

Axel småpratar med kompisarna William och Noah som också har fått rum i samma korridor. På våning femton stannar hissen, som tack och lov gick snabbt. Annie skyndar ut för att slippa den fallande känslan och spegelglasen på de andra tre väggarna. Axel ger Eva en vänskaplig knuff i ryggen för att hon ska röra på sig.

"Jaha", muttrar rektor Floyd och ser på en mässingsskylt med nummer på. "Jag tror att vi ska åt vänster. Nej vänta, ni två ska åt höger."

Han ser på William och Noah när han säger det sista. Pojkarna ger varandra osäkra blickar men börjar vandra iväg längs korridoren.

Här är väggarna gröna och golven är av mörkt trä, med en röd matta i mitten som dämpar deras steg. Annie och Evas rum kommer först. Låset klickar till när Annie håller upp kortet mot läsaren. Eva öppnar dörren och de möts av ett enkelrum med två sängar i varsitt hörn.

Sängen är bredare än den Annie har hemma, mjukare också. Täcket och kudden är tjocka och längst ner mot sänggaveln ligger en len filt. Allting luktar gott. Annie reser sig från sängen igen, hänger av sig ytterkläderna på hatthyllan innanför dörren. En smal dörr mitt emot leder in till en liten toalett. Hon vrider på kranen och upptäcker snabbt att det finns varmvatten. I duschen står små flaskor med tvål och schampon av olika sorter.

"Hur fungerar den här?" frågar Eva ute i rummet.

Annie blir förvånad över att höra hennes röst och lämnar badrummet. Eva sitter med korsade ben på sin säng och håller en dosa i handen. På väggen mitt emot hänger en platt skärm som Annie antar är en teve.

"Jag vet faktiskt inte, vi har ingen sån hemma."

"Inte vi heller", svarar Eva och fortsätter trycka planlöst på knapparna tills skärmen flimrar till och tänds.

Båda tjejerna blir tysta. De ser med stora ögon på teven där ett nyhetsprogram rullar. Det är bilder på en skolgård, med gungor och rutschkanor till vänster i bilden. En reporter ställer frågor till en kvinna med håret uppsatt i en stram knut och tjocka glasögon.

"Tror du att det här har något med att vi fick avbryta rundturen att göra?" viskar Eva.

Annie ska precis svara när reporterns ansikte försvinner och en film inifrån skolan dyker upp istället. Längst ner i hörnet står läsarfilm med små bokstäver. En lång korridor kantad av skohyllor och färgglada jackor. Rök väller ut från en öppen klassrumsdörr och flera personer med utsuddade ansikten springer mot nödutgången.

En ilning går genom Annies kropp. Hon känner igen korridoren. Precis på samma sätt som hon kände igen tågolyckan.