Allt för varandra

25

Lamporna blinkar i alla möjliga färger. Rökmaskinen i hörnet ger ifrån sig ett pysande läte samtidigt som rummet fylls av en tjock dimma.

"Jag ser inget", fnissar Natalie och griper tag om Evelyns arm. Det är nära att de ramlar omkull.

"Inte jag heller. Men vad hände med musiken?"

Först nu reagerar Natalie på att det är helt tyst kring dem. Är de fortfarande kvar på festen eller har hon och Evelyn svävat iväg till ett annat universum? Det känns faktiskt inte helt otänkbart. En tjej vinglar in i Natalie och påminner henne om att de inte är ensamma.

"Oj förlåt", utbrister tjejen och blinkar med sina alldeles för långa ögonfransar. Innan Natalie hinner svara är hon redan borta i röken.

"Kan vi inte gå till köket?" frågar Natalie och börjar gå innan Evelyn ens hunnit svara.

De rör sig längs väggen för att inte riskera att gå in i något. Vem det än är som styr rökmaskinen borde lugna sig ett tag. Vid ljudanläggningen står några killar från klassen över deras och försöker få igång ljudet igen. De muttrar något om nätverket.

Evelyn är den som öppnar dörren till köket. Ljuset från taklampan flödar ut i den nedsläckta hallen, tvingar dem att kisa för att se något. Ögonen anpassar sig snabbt. Det är Evelyn som ser det först. Hon slår ut en arm och hindrar Natalie från att gå in i köket.

Men Natalie ser ändå.

Det är som om någon sticker en kniv genom ryggen, vrider om och gröper ur kroppens innehåll. Hon blir illamående. Varenda drink och cider hon fått i sig under kvällen vill upp igen. Hon sväljer hårt. Blinkar, försöker mota tillbaka de svidande tårarna.

Jack och Ellie, förbannade Ellie med tuttarna, står tätt ihopslingrade. De är så upptagna med varandra att ingen av dem märker att de inte längre är ensamma.

"Natalie", säger Evelyn lågt och lägger en hand på hennes underarm. "Vi går bara."

Natalie kan inte gå. Fötterna sitter fast i golvet. Blicken går inte att slita från Jack. Hennes Jack.

"Kom", försöker Evelyn och drar lite i armen.

Natalie står envist kvar. Det är plågsamt. Ändå vill hon stå kvar. Ellie måste försvinna. Hon tar redan för mycket plats i skolans korridorer när hon svansar efter Jack och hans kompisar. Det här är Natalies område. Hon har inte tillträde till den här festen. Inte för att det är Natalie som är kvällens värd, men hon är med och bestämmer.

Till slut får hon fram ett par kärva harklingar. Jack och Ellies läppar dras ifrån varandra och de vänder ansiktena mot dörröppningen, ser förvånat på Natalie.

Ett odefinierbart uttryck sveper över Jack. Först ser det ut som om han är arg, för att i nästa stund se ut som om han är på väg att börja gråta. Han skjuter Ellie ifrån sig, men håller kvar händerna på hennes midja. Hon ser mer än nöjd ut. Natalie får lust att krossa hennes ansikte för att slippa se de belåtna dragen.

"Ursäkta men jag tänkte dricka vatten", säger Natalie. Hon lyckas inte låta så oberörd som hon önskade.

"Vi ska ändå gå nu, vi har lite annat att göra", kvittrar Ellie och flyttar sig från bänkskivan. Hon greppar tag om Jacks hand och drar honom med sig.

När de passerar Natalie i dörröppningen känner hon doften av en skarp parfym. Hon rynkar lite på näsan, hoppas att de båda ska se. Om Ellie ser så bryr hon sig inte, hon går rakryggad, putar med brösten och knycker med huvudet så det glansiga håret faller perfekt över ryggen. Jack låter sig dras med. Inte ens när han bara är några centimeter från Natalie bemödar han henne med en blick.

Men Natalie behöver ingen blick. Hon känner att Jack påverkas av hennes närvaro. Han är bara för feg för att visa det. Och hon vill inte ha en fegis. Eller?

Så fort de försvunnit utom synhåll skyndar sig Natalie fram till diskhon som är full med glas och flaskor. Hon slår på kranen och dricker direkt från den, bryr sig inte om att vatten rinner längs sidan och förmodligen lämnar spår i sminket. Den kalla vätskan får henne att se lite klarare, som om alkoholen försvinner en aning. Känslan är kortvarig, när hon sätter sig vid köksbordet och gömmer ansiktet i händerna känner hon sig onyktrare än på hela kvällen. Hon som skulle ta det lugnt. Mamma och pappa avskyr när hon festar på söndagar.

"Hur känns det?" frågar Evelyn som har ställt sig bakom Natalie och nu drar sina fingrar genom hennes hår.

Natalie snyftar till.

"Jag vill inte prata om det."

"Det gör bara ondare om du försöker låtsas som ingenting. Du har knappt sagt ett ord om Jack sen ni gjorde slut."

Det finns ingen mening med att prata om det. Ingen förstår. Bara hon och Jack förstod hur betydelsefull relationen var, även om han just nu verkar ha glömt det.

"Jag vill gå hem", säger Natalie och vänder sig om. Låter sig omfamnas.

"Det är nog lika bra, det är ju skola imorgon."

De tar nattbussen hem. Ljuset från byggnader och gatlyktor gnistrar mot snön. Natalie lutar sitt huvud mot Evelyns axel, tänker att hon måste ta bättre hand om sina vänner. Hon behöver dem trots allt mer än hon nog förstår. Hur stark hon än vill verka vara är hon svagare än någonsin.

"Vi är framme vid din hållplats", säger Evelyn och skakar om Natalie som slumrat till. "Klarar du dig den sista biten?"

"Ja det är inga problem. Tack för ikväll hjärtat."

De kramar om varandra innan Natalie skyndar sig av den nästan tomma bussen. Hon tar några djupa andetag av den friska nattluften innan hon börjar gå gatan ner. Alla hus är nedsläckta, bara fasadernas dämpade ytterbelysningar är påslagna. Hon fryser och börjar jogga för att komma hem fortare. När hon står utanför grinden och håller upp sin klocka mot läsaren kommer illamåendet. Samtidigt som grinden klickar till och släpper in henne på tomten böjer hon sig ner vid en välklippt buske. Maginnehållet och tårarna kommer samtidigt. Hon känner sig eländigare än någonsin, försöker intala sig att allt beror på Jack.

Ingen märker när hon kommer in i huset. Eller också orkar de inte ta diskussionen nu. Natalie dricker tre stora glas med vatten, borstar tänderna och somnar med kläderna och sminket på sig.

Dansande ungdomar hoppar i takt med musiken. De är många, säkert hundra stycken. De sjunger med i låtarna som spelas, tvingas skrika för att höras. Stämningen är bra, de ser så lyckliga ut. Om och om igen hoppar de runt på dansgolvet. I mitten ser hon Em och Jennie. Kanske är Evelyn också där i närheten. Är hon själv med? Natalie vet inte, men drömmen får henne att känna sig euforisk ända tills hon vaknar igen.