Allt för varandra

30

Axel reagerar knappt, till en början ser han helt likgiltig ut innan ansiktet spricker upp i ett leende. Därefter börjar han skratta. Ett lättsamt och vänligt skratt. Annie rodnar, känner sig mer larvig än hon hade föreställt sig innan. Det känns inte bra alls.

"Sluta skratta", ber hon och tittar åt sidan, granskar de snötäckta granarna i mörkret.

"Men du", säger Axel och stryker henne mjukt över kinden. "Det var inte meningen att göra dig ledsen."

"Ta mig på allvar då", muttrar hon och lägger armarna i kors. Hon vägrar att se på honom.

"Varför måste du alltid tro det värsta?"

Hade det inte varit för att han alldeles nyss skrattat åt henne och för att Natalie fortfarande dröjer sig kvar i bakgrunden hade hon kanske försökt att förklara.

"Det spelar ingen roll", mumlar hon och börjar rita mönster i snön med skospetsen.

Axel sträcker sig efter henne igen men hejdar sig mitt i rörelsen och drar tillbaka handen. Annie vill att han ska röra vid henne igen, det kändes lugnande. Tanken gör henne orolig. Den har funnits där länge nu men hon kommer aldrig någonsin berätta om den för honom. Hon vet inte ens vad det är hon känner. Kär är hon inte i alla fall. Det pirrar inte i magen och hon ser inte honom som en del av sin framtida familj. Fast det kanske kan kännas på andra sätt också. Just nu vill hon inte ta reda på det.

"Ska vi gå in igen då?"

"Helst inte."

Axel suckar. Han vill verkligen försöka få nya kompisar och passa in även om det sistnämnda är ett omöjligt uppdrag. För honom är hon bara en stoppkloss nu.

"Jag kan vänta här om du går in igen."

Axel skrattar. Ögonen smalnar på det där sättet som de alltid gör när han ler stort eller skrattar. Små smilgropar i kinderna, knappt märkbara men hon ser dem varje gång.

"Du kommer frysa ihjäl", konstaterar han och skakar på huvudet så lockarna dansar kring pannan.

"Jag kan åka hem till skolan igen", säger hon samtidigt som hennes inre vrålar nej. Hon kan inte lämna Axel här, hon måste få med honom bort.

"Jaha, visst. Klarar du dig hela vägen?" Axel ler inte längre.

"Det är inte ens långt."

"Nej jag vet, jag tänkte bara..."

Han säger ingenting mer och tystnaden som uppstår är jobbig. En molande värk börjar ta form i Annies mage.

"Du gör det så svårt för dig själv. Hela tiden."
Axel skakar på huvudet. Missnöjdheten strålar kring honom.

"Bara för att jag inte vill gå på disco?"

"Du vet vad jag menar. Du kommer aldrig bli accepterad här om du inte ens försöker bli en del av deras vardag."

"Vem har sagt att jag ens vill passa in?" fräser Annie. Det pirrar i kroppen, på det där sättet som det bara gör när hon är arg. Som om hon blir elektrisk och kan ge stötar när som helst.

"Det är upp till dig, men jag tänker inte göra mig till en outsider." Axel blänger på Annie.

"Du är redan en outsider."

Orden kommer ut onödigt hårt men innan hon hinner be om ursäkt har Axel försvunnit bort mot ingången igen. Hon överväger att följa efter. Efter en kort stunds funderande blir hon stående på samma fläck. Axel är arg, med all rätt. Hon tänker lämna honom ifred. Det bästa hon kan göra är nog att faktiskt ta sig tillbaka till sovsalen.
Hon börjar att gå men hindras av att Natalie ställer sig mitt i vägen.

"Förlåt", börjar Natalie och ser sig om flera gånger innan hon tar ett mjukt tag om Annies överarm och drar henne lite åt sidan. Kängorna sjunker ner en bit i snön och skaften klarar sig precis från kanten.

Annie ser frågande på Natalie, som fortfarande ser sig om och verkar stressad. Från lokalen hörs dova bastoner och ljussken kastas ut genom ett fönster. Tänk om hon faktiskt går miste om en rolig kväll bara för att hon är orolig över en dröm.

"Jag borde inte tjuvlyssna men jag hörde lite av vad ni pratade om."

Pirret i kroppen tilltar i styrka. Först Axel och nu den här skumma tjejen. Ska hon också skratta, trots att hon inte har den blekaste aning om vad saken gäller?

"Nej det borde du verkligen inte", säger Annie när hon tröttnar på att vänta på fortsättningen. Hon förvånas över modet som kommer med ilskan.

"Jag vill inte heller vara där inne."

Natalie säger det så snabbt att orden glider samman och det är svårt att avgöra var dem börjar och slutar. Hon flackar med blicken och drar sig ännu längre in i skuggan från en stor, tät buske.

"Varför inte? Det här är ju typ ditt hem."

Natalie höjer på ögonbrynen, får en liten rynka i pannan som får henne att se lite rolig ut. Annie biter sig i kinden för att inte le. Även om hon är arg och irriterad så räcker inte modet till att reta upp Natalie. Det lilla intryck hon har fått av den tjejen är att hon verkar ha kort stubin och inte drar sig för att vara taskig.

"Dålig magkänsla bara", svarar Natalie och låter allt annat än munter.

"Samma här, jag ska nog dra hem nu. Eller ja, till barackerna då."

Natalie öppnar och stänger munnen flera gånger. Det får Annie att tänka på en fisk hon såg på film en gång för länge sen. Hon blir obekväm av den stela tystnanden och börjar gå tillbaka till gångstigen igen. Innan hon hinner fram blir hon återigen stoppad av Natalie.

"Varför?" frågar Natalie. Hennes ögonlock är uppspärrade och får ögonen att se mycket större ut än normalt. Irisen är blå, nästan turkos. Hon undrar om Natalie får lika mycket komplimanger för sin ögonfärg som hon själv brukar få. Det är nästan som att se på paradiset, med jätteblått vatten. Så hade Elisabeth sagt till henne efter att klassen sett bilder från södra europa på geografilektionen.

"Hallå?"

Natalie ruskar om hennes axel och Annie rycker till. Hon hade helt försvunnit iväg i sina tankar. Saknaden av Elisabeth gnager i kroppen.

"Drömmar", svarar hon kort och börjar gå igen, väntar på det hånfulla skrattet som aldrig kommer.