Allt för varandra

29

En hård hand greppar tag om Natalies överarm och drar bort henne några meter. Det är Em som håller fast henne, med en blick som är fylld av förakt.

"Vad gör du?" frågar Em bestört.

Jennie och Evelyn kommer också fram. Evelyn lägger huvudet på sned och får sina undrande valpögon. Natalie avskyr när hon gör så, det får henne att känna sig som ett litet barn som inte fattar något.

"Vadå?" frågar Natalie trots att hon redan vet vad som gjort tjejerna upprörda.

"Varför hälsar du på dem?" undrar Evelyn medan hon kammar sitt hår med fingrarna.

"Är det förbjudet?" Orden kommer ur henne mer som en fräsning än en enkel fråga. Em och Jennie ryggar tillbaka men Evelyn är van.

"Du kan inte mena allvar", säger Evelyn och avslutar med en stor suck. "Vi tycker ju inte om dem? Titta bara vad de har på sig."

"Det här discot är anordnat för deras skull", upplyser Natalie om utan att riktigt veta vart hon vill komma med informationen.

"Och?"

Natalie har inget svar och en besvärande tystnad lägger sig mellan dem. Kinderna hettar och hon tittar ner på sina blanka skor för att dölja det. Vad tog det åt henne egentligen? När hon tittar upp igen står hennes tre vänner samlade en meter ifrån henne, med huvudena tätt ihop och viskar. En känsla av att vara totalt utanför och ensam väller över henne med sån kraft att hon flämtar till.

Jack övergav henne och hennes tre bästa vänner tycker egentligen att hon är jobbig. Det är åtminstone så det känns. Evelyn har alltid stått vid hennes sida, medan Em och Jennie hållt ihop på ett annat sätt och ofta utelämnat henne. Men nu känns det som om även Evelyn lämnar henne i skiten.

Utan att säga något går Natalie iväg. Nykomlingarna står kvar på samma ställe och hon kan inte låta bli att se åt deras håll. Annies hår är långt och blänkande i det blå skenet. Så blont att det nästan blir vitt. Jeansen och den marinblå tröjan är visserligen inte vackra, men det ser bättre ut än det som hennes kamrater har på sig. Annie tittar plötsligt åt Natalies håll. Innan Natalie hinner vrida bort ansiktet möts deras blickar. Var det ett litet leende hon hann skymta på Annies läppar?

Musiken har höjts och lampor blinkar i olika färger. Natalie rör sig målmedvetet mot utgången, slänger ett öga över axeln bara för att konstatera att ingen följer efter henne. Varför skulle någon göra det? De tycker säkert att det är skönt att hon ger sig av. Känslan är vidrig. Hur många gånger har hon inte legat instängd på sitt rum och tänkt att hon måste skärpa till sig och sluta känna såhär? Bli en bättre vän och faktiskt anstränga sig lite. Fast å andra sidan kan det ju knappast vara något fel med att bara säga hej till någon, även fast hon inte förstår själv varför hon faktiskt gjorde det.

I garderoben får hon tag i sin jacka och så fort den kalla kvällsluften slår emot ansiktet känns det lättare att andas. Det enda hon vill är att ta sig hem. Eller att någon ska se henne på riktigt.

Istället för att bli sedd är det hon som ser något. Något som hon absolut inte ville se. Jack och den förbannade Ellie kommer gående hand i hand, rakt mot lokalen. Jack dricker öl och har en svart mössa neddragen långt över öronen. Ellie bär glittriga öronmuffar och en matchande jacka som slutar vid knäna. Natalie vill inte att de ska mötas, så istället för att fortsätta framåt smyger hon längs husväggen och blir stående vid en snöig bänk, dold i skuggorna. 

Jack och Ellie går in till discot. Hon hör Jacks röst när han hälsar på någon. Hans fina röst som hon skulle kunna lyssna på i evigheter. Hon förmår sig inte att röra på sig. Lutad mot fasaden med slutna ögon fokuserar hon på att hålla sina minnen och tankar i schack. Tanken var ju att hon skulle försöka ha kul.

"Gud vad du skräms, jag såg inte att det stod någon här."

Natalie hoppar till och slår upp ögonen. Snett framför henne står Annie, pannan ser svettig ut och händerna darrar.

"Det var inte meningen att skrämmas, men jag blev också lite rädd", svarar Natalie och pressar fram ett leende.

De blir stående och bara tittar på varandra. Natalie lägger märke till hur smal Annie är och hon har ett stort märke på ena handen. Är det ett ärr? En gammal brännskada?

"Jag skulle bara", börjar Annie men kommer av sig.

Hon pekar med armen åt skogsdungen bredvid lokalen men Natalie förstår inte alls vad hon hade tänkt att göra.

"Vad gör du här?" frågar Annie istället för att fortsätta sin första mening. I samma stund som hon avslutar frågan får hon ett djupt veck i pannan och något osäkert tar form i ögonen.

"Jag vilar lite."

Det låter konstigt, men något bättre svar kan hon inte ge en främling. Dessutom en främling hon inte ens borde prata med. Tänk om mamma och pappa såg det här, hon får nästan rysningar av bara tanken.

"Annie!"

En kille i en grå tjocktröja och lite för tighta jeans kommer gående. I handen håller han en liten påse chips och en halvt urdrucken dricka.

"Varför gick du bara? Jag har letat överallt."

Annie tittar ner i backen och kroppen sjunker ihop. Som om han stuckit hål på en ballong. Natalie ser sig om efter en flyktväg. Till vänster ligger skogsdungen, framför henne står Annie och till höger står killen mitt i den skottade gången. Antingen kan hon klämma sig förbi eller också är hon fast.

"Förlåt, det blev lite jobbigt bara", svarar Annie utan att lyfta blicken från marken.

Natalie börjar gå, långsamt och självsäkert. Killen tar ett stort kliv åt sidan och hon kan passera med god marginal.

"Vad är det som är jobbigt? Kan du inte bara prata med mig, jag märker ju att det är något."

Hon saktar in på stegen ytterligare, stannar nästan. Ingen av dem verkar bry sig om henne. Nyfikenheten har blossat upp. Ser deras problem likadana ut som hennes? Har Annie killproblem? Förmodligen är de lika, samma skrot och korn som pappa brukade säga när hon var liten.

"Jag tror att något kommer hända", svarar Annie, så lågt att Natalie får anstränga sig för att höra ordentligt. "Något hemskt."