Allt för varandra

22

Mamma väcker Natalie tidigt nästa morgon. Det är fortfarande mörkt ute och golven är kyliga, ett tydligt tecken på att temperaturen utomhus är allt annat än behaglig idag.

"Är skolan säker idag?" frågar Natalie när hon sitter vid köksbordet med en tallrik flingor framför sig.

Mamma som plockar ut tallrikar ur diskmaskinen stannar upp mitt i en rörelse. Hon tittar ut genom fönstret en lång stund innan hon ställer tallriken i skåpet.

"Ja, det anser dem. Målet var inte skolan", säger mamma och sätter sig mitt emot sin dotter.

"Nej jag vet, jag läste att en flicka försvann."

Mamma nickar och plockar upp sin mobil.

"Det är bekräftat men det har inte kommit några nya uppgifter. Polisen kommer fortsätta sökandet efter henne idag."

"Varför?" frågar Natalie och försöker svälja ner flingorna som bara växer i munnen.

"Varför de ska fortsätta leta?" Mamma höjer på ögonbrynen. De rektangulära glasögonen har glidit ner på nästippen och hon tittar över kanten på dem.

Natalie suckar högt och reser sig upp utan att ha ätit upp frukosten.

"Såklart inte", muttrar hon. "Varför har någon tagit flickan?"

"Ja, det kan nog ingen annan än förövaren svara på."

Det sticker i kinderna trots att hon har virat halsduken så högt upp som möjligt. I trädgården står trädgårdsmästaren och grejar med fontänen som porlar på som vanligt. Natalie passerar honom utan att hälsa. Hon skyndar sig ut genom de stora grindarna, upp längs gatan och vidare mot tågstationen.

Tåget är försenat. Flera gånger vrider hon upp handleden bara för att se att det inte ens gått trettio sekunder sen senaste gången hon tittade. En grupp kvinnor i vinterkappor som når ner till smalbenen muttrar ilsket med varandra. Om tåget inte kommer när som helst kommer de bli sena till ett jättejätteviktigt möte. Natalie skiter i om hon blir sen, hon har bara ingen lust att frysa ihjäl. Varför finns det inget väntrum här?

Efter sju minuter anländer äntligen tåget, tydligen hade någon spårväxel frusit sönder. Sträckan är för kort för att hon ska hinna tina upp, det enda hon hinner med är att fundera mer på den försvunna flickan. Hon försöker att inte tänka på drömmen, kanske har hon bara inbillat sig att hon drömt om henne. Hjärnan kan trots allt ställa till med mycket fuffens. Speciellt när man har mycket annat att tänka på och hon har inte tänkt på så mycket annat än Jack och besöket till den andra sidan.

Evelyn möter upp henne innanför skolans entrédörrar. Hon ger Natalie en kram och trycker till lite extra innan hon släpper taget. Natalie står fastfrusen med armarna hängande längs sidorna, känner sig inte alls på något kramhumör.

"Förlåt om jag har varit taskig på sista tiden", säger Evelyn när hon släpper taget.

"Du har väl inte varit taskig?"

De börjar gå mot skåpen. En grupp gapiga killar står mitt i korridoren och vägrar stiga åt sidan när de kommer gående och när Natalie stöter in i en med sin axel ropar han några elaka ord efter henne.

"Jag har nog bara inte gett dig tillräckligt med tid, självklart måste du få sörja Jack. Vad är det för fel på de där typerna egentligen?"

"Han är ju inte död precis", svarar Natalie och skyndar på stegen ytterligare.

Vid skåpen står nästan hela klassen samlad. Alla har sina blickar vända åt samma håll och Natalie upptäcker snabbt vad det är de tittar på. En grupp elever som inte passar in rör sig genom korridoren. Samma grupp som hon såg vid tåget igår. Genast försöker hon få syn på Annie, upptäcker ett långt och blont hårsvall i mitten av klungan. Det måste vara hon. Den blonda tjejen går bredvid en spinkig kille med en mössa nedtryckt över ett lockigt hår.

"Snygga kläder", fnittrar Evelyn medan hon slår koden till sitt skåp.

En tjej i prickig klänning bredvid Annie ser livrädd ut och när hon och Natalie råkar se på varandra tittar hon snabbt ner i golvet. Natalie skakar nästan omärkligt på huvudet och börjar leta rätt på sina böcker. Gruppen med de gräsliga kläderna står kvar mitt i gången och Natalie inser att hon måste gå förbi dem om hon inte ska bli sen till lektionen. Evelyn verkar ha slagits av samma tanke för hon ser med smala ögon på samlingen som är i vägen.

"Vi går bara", mumlar Natalie och tar täten.

Hon gör sitt bästa för att inte se på någon, vilket också fungerar ganska så bra eftersom ungdomarna mer eller mindre ser ut att gör allt för att inte synas. Deras böjda nackar och stela kroppshållning gör dock bara att de ser ännu mer annorlunda ut. Den enda som ser på Natalie är Annie. Blicken är glansig, något skyggt vilar över de blå ögonen. Läpparna är lätt särade och för en kort sekund blir Natalie rädd att hon tänker säga någonting, men innan det hinner ske har hon och Evelyn smitit förbi med bestämda steg. De måste trots allt förstå vilka det är som bestämmer.

"Såg du hennes tröja?" frågar Evelyn och ser sig om över axeln.

"Vems?"

"Hon med det blonda håret. Det är ju i och för sig rätt fint, men har du sett den bruna tröjan? Ser ut som något min halvblinda mormor skulle kunnat stickat till en bebis."

Natalie sneglar också bakåt för att se vad Annie har på sig. Tröjan är alldeles nopprig och har ett mönster som får det att svida i ögonen, men eleverna runt omkring ser bra mycket värre ut.

"Hon har ju stil jämfört med många andra", svarar Natalie och kramar skolmaterialet hårt i famnen.

Evelyn säger inget mer, men blicken säger mer än ord. Natalies kinder hettar och hon ser ner i golvet för att ingen ska se det skamsna uttrycket. Varför vill hon försvara Annie? Hon bor i ett skjul och har troligen aldrig ägt ett smycke i hela sitt liv, Natalie borde tycka lika illa om henne som hon gör om alla andra. Ändå är det något som tar emot med det. Flickan verkar så oskyldig och ledsen på ett vis som letar sig långt in i Natalie.

Utanför klassrummet väntar Em och Jennie. De skulle kunna vara systrar med sina chokladbruna hårsvall och rosa fodrade klänningar.

"Hej gummor", utbrister Em och möter dem med öppna armar.

Natalie ger henne en snabb kram med en arm för att inte tappa sina saker. Jennie är också på väg att ge henne en kram men hon hinner vrida sig undan i sista stund. Någon måtta får det vara.

"Hur är det Natalie?" frågar Jennie och ser en gnutta besviken ut.

"Bara bra, tackar som frågar."

"Ska ni hjälpa till och leta efter den försvunna flickan i eftermiddag?"

Frågan kommer från Em. Hon står lutad mot den låsta klassrumsdörren och sneglar efter två killar som just passerade.

"Nej det tror jag inte", svarar Evelyn. "Jag hade inte ens hört att man får göra det. Hade du det Natalie?"

Natalie skakar på huvudet medan hon tänker att hon struntar fullständigt i vem som är försvunnen och inte. Visst är det oroväckande, men det angår henne inte riktigt.

Om det bara inte hade varit för drömmen om henne hade hon inte ens reflekterat över försvinnandet. Men nu har hon drömt och hur mycket hon än försöker tränga undan minnet går det inte. Det gör henne illa till mods.