Allt för varandra

10

Jackan hänger på en gyllene krok till höger om dörren. Lampor som liknar brinnande facklor lyser upp hallen, reflekteras i den mörka parketten.

"Ja där är den", säger Jack och pekar mot jackan som om hon inte skulle ha sett den.

"Tack", mumlar Natalie till svar medan hon sträcker sig efter det mörkgröna tyget. Det är lent och pälsen runt huvan är alldeles fluffig trots några år på nacken.

Det blir alldeles tyst. Natalie borde gå sin väg, men hon kan inte förmå sig att lämna Jacks hem en sista gång. En del av henne håller på att försvinna. Hon kämpar för att hålla tillbaka gråten, ögonen svider som om något skaver i dem. Två meter ifrån hennes står Jack. Armarna hänger slappa längs sidorna och håret är rufsigare än vanligt. Natalie vill springa fram och krama honom, känna värmen från hans mjuka kropp.

"Jack..."

Natalie blinkar frenetiskt för att hålla tårarna borta men får till slut se sig besegrad. Varma droppar glider ner längs kinderna.

"Jag önskar att jag kunde göra något", säger Jack med sin mildaste röst.

Han ändrar ställning, låter händerna glida ner i jeansens fickor för att sekunden därpå ta upp dem igen. Han trampar på stället och undviker att se på Natalie.

"Det kan du", snyftar Natalie medan hon kramar jackan i sin famn. Den doftar nästan som Jack efter att ha varit här så länge.

"Vi har försökt", svarar Jack och står äntligen still. Hans ögon är glansiga och han biter sig i underläppen.

Natalie vill så gärna kyssa honom. Han är den finaste hon vet. Det måste finnas en lösning på allt, annars kommer hon aldrig bli hel.

"Inte tillräckligt."

"Jag är ledsen", säger Jack och tar några kliv mot Natalie.

Han står så nära nu att om hon bara sträckte ut sin arm skulle hon kunna röra vid honom. Det är frestande men hon lyckas hålla tillbaka impulsen. Han vill inte att hon rör vid honom.

"Det ser inte ut som det." Natalie torkar sig över kinderna med baksidan av handen.

"Jag tror att det blir bäst såhär", viskar Jack. Han lägger sin trygga hand på Natalies axel, kramar lätt om den. "Vi hade aldrig blivit accepterade."

"Vi behöver inte bry oss om vad min familj säger."

Innerst inne vet Natalie att Jack har rätt, det går inte att göra någonting åt. Ändå kan hon inte låta bli att hoppas in i det sista. Hon vill så gärna säga att de borde rymma iväg tillsammans, men det är bara en patetisk tanke. Sånt händer bara i filmer och inte ens där brukar det sluta bra. Ingen kan rymma från sitt egna liv.

"Det fungerar inte så." Jack släpper taget om axeln och drar istället in henne i sina armar.

Fördämningen brister och Natalie hulkar förtvivlat. Jack stryker henne tröstande över ryggen men Natalie är så trasig att hon knappt märker av det. Allt hon kan fokusera på är att det här förmodligen är sista gången Jack håller om henne.

"Jag klarar mig inte utan dig", kvider hon.

"Du klarar allt Natalie, du är stark."

Jack håller om henne extra hårt innan han släpper taget helt och backar några steg. Hans stickade tröja har fått våta fläckar efter Natalies tårar.

Dörrhandtaget känns iskallt mot Natalies hand. Hon vill trycka ner det och rusa ut, försvinna från Jack och allt som gör ont. Men smärtan finns i henne, hon kan inte springa ifrån den. Hon är inte redo för att lämna Jack.

"Är du kär i henne?" frågar Natalie så lågt att det knappt är hörbart och ser Ellie framför sig. Försiktigt vänder hon sig mot honom igen. En lättnad infinner sig när hon ser att han gråter. Det måste innebära att det här faktiskt betyder något för honom. Visst måste det vara så?

"Hejdå Natalie", svarar Jack och snyftar till.

Det var inte det svaret Natalie ville ha. Tusen nålar sticker hennes skinn, det bränner och svider överallt. Det är som att luften tagit slut i hallen för plötsligt är det svårt att andas.

Med oändligt många ord osagda lämnar Natalie hallen. Kvar på näthinnan är Jacks glansiga ögon, det oborstade håret, hans nedtyngda kroppshållning. Han är också ledsen. Det måste betyda att deras tid varit viktig, allt har inte varit i onödan.

När hon kommit en bit längs gatan vänder hon sig om och tittar mot huset. Den fina sutterängvillan med en inredning som fick den att kännas som ett ganmalt slott. Det har alltid varit så hemtrevligt där, hemlagad mat, svag musik i bakgrunden och sprakande eld i spisen framför hörnsoffan. Även det är över nu.

Hon låter blicken svepa över grannhusen som ser nästan likadana ut. En man kommer ut från huset närmast Natalie, han har kostym på sig och går snabbt mot garaget. När han nästan är framme glider garageporten upp och avslöjar en glänsande röd sportbil.

Natalie sparkar till en smutsig snöboll som rullat ner på asfalten som annars är helt snöfri. Hur kan mamma och pappa tycka att det här är andra klassens medborgare? De bor i stora hus, har fina arbeten och åker till och med sportbilar på vägar där stora maskiner smält bort all snö och is. Hur kan det vara skamfyllt att vara tillsammans med någon som bor här?

Tanken på att åka hem igen är inte längre speciellt lockande, så istället kliver Natalie på tåget och sitter kvar när det anländer till perrongen hon egentligen borde gå av på. Just nu har hon lust att sitta kvar på tåget så länge det bara går. Hon skulle enkelt kunna ta reda på var ändhållplatsen är någonstans, men det känns mer spännande att bara åka med och se var resan slutar. Om det är något dåligt ställe kan hon ju bara åka med tillbaka igen.

Städer susar förbi på andra sidan om tågkupéns fönster, följt av öppna landskap med höga berg i fjärran. Efter en stund tar skogen vid och det blir mörkare. Natalie är helt ensam i sin kupé, den enda hon har sett till är den yngre tjejen som går runt och säljer fika till resenärerna. Bullarna ser himmelskt goda ut men Natalie vet att hon inte kan äta nu. Sorgen och ilskan har ersatt alla normala behov.

Tåget har åkt närmre en timme när det börjar bromsa in. En klar och tydlig röst ljuder från högtalaren i taket, meddelar att de är framme vid sista stationen och önskar alla en härlig dag.

Natalies dag är inte härlig någonstans och när hon kikar ut genom rutan ser hon en perrong som ser helt övergiven ut. Ett hus där färgen flagnar står en bit bort och bredvid det väntar en bil av äldre modell. Natalie vet inte var hon är någonstans. Förnuftet säger att hon bara borde sitta kvar och följa med hem igen, men förnuftet förlorar mot viljan att upptäcka något annat än det hon är van vid. Det sista hon vill är att åka hem till sin förbannade överklassfamilj som inte låter henne umgås med vem hon vill. Hade hon kommit släpande med någon hemlös dåre hade hon kunnat förstå dem, men Jack är varken hemlös, fattig eller en dåre.

Hon håller hårt i sin gröna jacka medan hon reser sig upp och kliver av tåget.