Allt för varandra

5

Missnöjet bubblar i Natalie när det går upp för henne att ryktena i korridoren inte alls var osanningar. Synfältet smalnar av och hon ser med avsmak på magister Keller, granskar hur hans läppar rör sig utan att ta in orden.

Natalie ser sig om i det ljusa klassrummet. Klasskamraterna ser förvånade ut. Vissa ser lika arga ut som Natalie känner sig. Evelyn som sitter bredvid Natalie visar upp sitt fulaste vad-var-det-jag-sa-leende. Hon ser så förbannat nöjd ut att Natalie inte klarar av att se på henne.

"Har ni några frågor?" Magister Keller borstar bort några osynliga dammkorn från sin välstrukna skjorta.

"Kommer vi gå i separata klasser?"
"Måste vi dela matsal?"
"Kommer de få åka med våra tåg?"

Natalie släpper ut en djup suck medan hon lyssnar till alla dumma frågor. Frågorna är kanske relevanta, men för henne känns de orelevanta då hon inte tänker acceptera att några fattiglappar kommer hit överhuvudtaget. Så fort det här idiotiska informationsmötet är över tänker hon ringa till pappa.

Frågorna fortsätter trilla in och magister Keller gör sitt bästa för att besvara dem, men när allt fler protester kommer fram blir hans panna fuktig av svett. Han drar en hand genom sitt svarta, korta hår och flackar med blicken. Natalie blir nervös bara av att se på honom.

"Lugn, alla kan vara lugna", avbryter magister Keller när flera högljudda diskussioner bryter ut. "Inget ogenomtänkt beslut kommer tas och jag tror att alla kommer bli nöjda i slutändan."

Natalie fnyser lågt. Inte ens han själv tror på sitt eget struntprat och det märks pinsamt tydligt.

"Men varför?" frågar Gabriel, en kille med rött spretigt hår och fräknar i hela ansiktet. "Vad är meningen med det?"

Magister Keller kliar sig i håret igen medan han rör sig fram och tillbaka bakom sitt mahognyskrivbord.

"Det är inte jag som bestämt det här", säger han till slut och ser uppgivet på klassen.

"Vem har bestämt det då?" envisas Gabriel.

"Ledarna", svarar magister Keller med en suck. Han vänder sig mot fönstret och tittar ut. En lång stund står han så, djupt försjunken i sina egna tankar.

Natalie förstår ingenting, något måste vara helt galet. De regerande i huvudstaden skulle aldrig tillåta att befolkningen från södra och norra Sylvanien beblandar sig med varandra om de inte hade något att vinna på det hela. Men vad är vinsten?

"Ursäkta", säger Natalie högt och tydligt.

Magister Keller och Gabriel tystnar tvärt mitt i en diskussion som flera killar i klassen lagt sig i. Allas ögon vänds mot Natalie, som sitter med rak rygg och armarna korsade över bröstet.

"Ska dessa individer få skoluniform då eller?"

Magister Keller ser frågande på Natalie.

"Jag menar, ska de få gå runt i sina trasiga kläder bland oss andra? Både vårat och skolans rykte kommer ju försämras på en gång."

Magister Keller ser besvärad ut och pannan är blankare än tidigare. Han går fram till fönstret igen och gläntar försiktigt på det. Kylan strömmar in i klassrummet under några sekunder innan magister Keller snabbt stänger det igen. Han fingrar nervöst på locket till sin laptop.

"Jag vet faktiskt inte än", svarar han så lugnt han kan och möter Natalies blick. "Men om ni skickar över alla era frågor och funderingar till mig så ska jag försöka ta reda på alla svar och återkomma nästa vecka. Känns det okej?"

Ingen svarar, vilket borde ge magister Keller ont i magen, men istället ler han lättat.

"Bra, då avslutar vi för idag."

Absolut ingenting känns okej. Ändå reser sig Natalie upp utan att ifrågasätta något mer och skyndar sig ut från klassrummet innan någon hinner följa efter henne. Hon behöver vara själv nu och fundera. Det känns helt befängt att hon ska tvingas umgås med patrasket från andra sidan. Hon blir illamående bara av tanken. Duschar de ens varje dag? Tvättar de sina kläder?

Natalie går med bestämda steg genom korridorerna. Hennes kängor klapprar mot marmorgolven och några förstaårselever flyttar sig förskräckt åt sidan. Natalie känner deras blickar i ryggen, får lust att be dem dra åt helvete men behärskar sig. Hon har inte råd med sånna misstag.

När hon viker av åt höger för att komma till sitt samlingsrum stannar hon tvärt. Några meter framför henne står Jack. Han har ryggen vänd mot henne och står och pratar med några av sina klasskamrater. Det hugger till i magen när hon ser att Ellie står där, skrattar åt något som Jack precis sagt. Hennes ljusbruna hår har perfekta lockar och tänderna är så vita att man nästan blir bländad. Som om inte det vore nog har hon dessutom förstorat brösten, vilka hon nu ser ut att vilja trycka upp i ansiktet på Jack. Vem tror hon att hon är? Och varför pratar Jack med henne? De är visserligen inte ensamma, men det spelar ingen roll.

Natalie funderar på vad hon ska göra. En del av henne vill gå fram till gruppen och slita tag i Jack, släpa med honom bort från Ellie. Den andra delen av henne vill bara vända om, rusa till en toa och gråta. Om det inte vore för att hon måste ta sig till grupprummet hade hon valt alternativ två. Nu måste hon ta sig förbi och hon måste försöka bete sig trots att det fullkomligt brinner i henne.

Stegen känns fumliga och den självsäkerhet hon tidigare rörde sig med är försvunnen. Hon känner sig liten och betydelselös, som en flicka som kommit bort från sin mamma. Natalie höjer blicken och går så nära väggen hon kan, gör sitt bästa för att inte kolla på Jack och hans kompisar.

Ellie har fått syn på Natalie och ser granskande på henne. Natalie sneglar tillbaka och möts av ett hånfullt leende. Jack verkar också se att något händer för plötsligt vänder han sig om och ser rakt på Natalie. Först ser han bara likgiltig ut men sen mjuknar ansiktet och något dystert lägger sig över hela honom. Natalie har stannat upp, vet inte om det är nu hon borde säga något. Men vad kan hon säga? Att han inte får prata med Ellie?

Natalie viker undan med blicken, fäster den på sina kängor och skyndar vidare. Hon hör att Jack säger något men stannar inte. Det gör för ont.