Allt för varandra

16

"Vad har du gjort i helgen?" frågar Evelyn så fort Natalie kommer fram till skolan. "Jag trodde att du skulle höra av dig."

"Varför skulle jag ha gjort det?" Natalie går in genom entrén och vidare genom korridorerna med höjd blick och rak rygg. Kängornas klack klapprar mot golvet.

"För vi är kompisar", svarar Evelyn och kämpar för att hinna med i Natalies tempo.

"Du kan ju också höra av dig."

Natalie kommer fram till skåpen, slår in koden till sitt eget och öppnar luckan. Skolböckerna ligger i en enda röra. Överst ligger en liten laptop och balanserar på en miniräknare. Natalie sträcker sig efter den och engelskaboken. Hon stänger skåpet och vänder sig om, får syn på Evelyn som surt hänger med axeln mot väggen. Hon har en röd kappa på sig som når ända ner till golvet, kanten på den befinner sig farligt nära vattnet som bildas under de gröna skorna.

"Vad?"

Natalie biter sig lätt i kinden för att inte släppa ut frustrationen. Måste Evelyn vara så tjurig hela tiden?

"Du har blivit så konstig", muttrar Evelyn och går fram till fönstret. "Säg vad felet är bara."

Felet är att du är skitjobbig. Felet är att du inte förstår något. Felet är att du bara vill glida på min status. Felet är att min pojkvän nyligen dumpat mig och att jag hamnade i något slags slumområde.

"Jag är bara trött", säger Natalie och börjar gå mot klassrummet, stolt över att hon lyckades mota bort alla ärliga sanningar.

"Har du sett Em och Jennie?" frågar Evelyn som snabbt hinner ikapp Natalie.

"Nej, jag har varit med dig hela tiden sen jag kom hit."

"Jag ringer till dem, vi börjar ju när som helst och vårat grupparbete måste bli klart."

Evelyn viker av in i en sidokorriodor och Natalie känner hur luften blir lättare att andas. Hon vet att hon inte borde vara dryg och otrevlig mot sina vänner, men ärligt talat vet hon inte varför de ens försöker vara vänner. Allt är ändå bara en fasad. I alla fall för henne.

Hela förmiddagen kämpar Natalie med att koncentrera sig utan att lyckas särskilt bra. Jack har förstört hennes hjärna. Det är skrämmande hur stor plats han tar i hennes liv. Kanske kommer hon kvävas till slut om hon inte klarar av att kontrollera sina tankar.

"Ska du äta i matsalen?"

Evelyn ser förhoppningsfullt på Natalie när de går genom korridoren. Em och Jennie rör sig tätt bakom men ändå på behörigt avstånd.

"Nej, jag är inte så hungrig", svarar Natalie och kramar datorn hårt mot bröstet.

"Då får du vara själv på lunchen, jag tänker äta med tjejerna."

Evelyn vänder sig om och ler bländade mot Em och Jennie som också skiner upp. De blir lika glada varje gång Evelyn eller Natalie ger dem en gnutta mer uppmärksamhet än normalt, något som är väldigt sällsynt från Natalies håll.

Natalie rycker lätt på axlarna, lägger ifrån sig skolmaterialet i skåpet och skyndar sig bort från det stora sällskapsrummet. Hon känner sina vänners blickar i ryggen men orkar inte berätta vart hon ska. Ärligt talat vet hon inte det själv, allt hon vet är att hon måste ut och bort från skolan vars vägger kryper närmre och närmre. Hon kommer bli instängd i ett utrymme utan luft om hon stannar kvar.