Allt för varandra

20

Flytta.

Tanken är både lockande och skrämmande. Även om hon kommer åka hem över helgen känns det stort. Fast hur ska hon klara sig utan pengar och alla barnen hon börjat se som sina syskon? De kan vara skitjobbiga men Annie kommer ändå sakna deras liv och rörelse.

"Börja inte fundera på det här redan, vi har ingen aning om hur det blir i slutändan", säger Axel när hon bollar sina tankar med honom under lunchen.

De sitter i Pantheras matsal. Den är stor och luftig, med högt i tak och stora fönster som släpper in det klara ljuset. Möblemanget är glänsande, det ser ut som om benen är gjorda i silver. Bordsskivorna är av ett mörkt träslag och stolsdynorna är mjuka och lena. Annie har aldrig känt på sammet tidigare men det lilla hon vet om tyget får henne att tro att det är just det hon sitter på.

"Varför tittar alla så?"

Annie ser sig omkring, undviker att dröja kvar med blicken för länge vid någon av de andra eleverna som inte verkar skämmas över att glo. Axel ser sig också om och höjer på ögonbrynen. Innan han svarar delar han potatisen på mitten och blandar runt den i såsen.

"Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att alla här verkar rätt speciella. Kolla bara på henne."

Axel nickar diskret mot en tjej med mörkblått hår och en silvrig kappa på sig. Ögonskuggan är ljusrosa och läpparna lika blå som håret.

"Vi måste ge dem en chans", svarar Annie men håller i tysthet med honom.

Allting här är annorlunda. Hon vågar knappt röra sig genom lokalerna, rädd för att lämna spår efter sig.

Rektor Floyd sitter vid det långa bordets ände. Hatten ligger bredvid tallriken, som fyllts på med mat både en och två gånger. Annie har bara petat i sin portion trots att den luktar otroligt gott.

"När alla har ätit upp ska vi fortsätta turen", säger Floyd och torkar sig kring munnen med en servett. "Vi har översta våningen kvar samt gymnastiksalen och aulan."

Annie tvivlar på att hon någonsin kommer lära sig hitta här. Hon är van vid en liten korridor med dörrar på ena sidan, väl uppmärkta med stora skyltar. Här finns gångar och dörrar överallt, i flera våningar och alla ser likadana ut.

Stolar skrapar mot golvet när flera av eleverna runt omkring dem reser sig upp. Ett högljutt sorl erövrar matsalen och allt fler ägnar all sin uppmärksamhet åt mobilerna. De läser något och ser sen på varandra med vidöppna ögon. Rektor Floyd ser på dem och för varje sekund som går blir pannan lite blankare. Han har tappat kontrollen.

"Vad händer nu då?" frågar Axel medan han samlar ihop besticken på tallriken och lägger den oanvända servetten överst.

"Jag vet inte", svarar Annie och ser sig om över axeln.

Rektor Floyd har rest sig från sin plats och gräver i byxfickan efter sin telefon. Utan att se något klokare ut lägger han tillbaka den och gestikulerar att alla andra också ska resa sig upp.

En grupp killar passerar bakom Annie och några lösryckta meningar når hennes öron.

"De har höjt bevakningen här."
"Vi kanske också blir drabbade."
"Borde vi inte få åka hem?"

Annie försöker fånga Axels blick men han fokuserar på att få sin mössa åt rätt håll. Vid bordsänden står rektor Floyd återigen med den lilla telefonen i handen. Han har tagit upp läsglasögonen ur kostymfickan.

En äldre man, säkert två meter lång och smal som en pinne, rör sig mot deras bord. Han bär på en portfölj och en tjock bok.

"Jag tror att vi avbryter dagens rundvandring", säger mannen utan att presentera sig.

Rektor Floyd ser inte det minst överraskad ut så Annie antar att de känner varandra. Däremot ställer de sig nära varandra och viskar några meningar. De ser sammanbitna ut och verkar inte riktigt vara helt överens.

"Okej", säger rektor Floyd med mörk stämma när de pratat klart. "På grund av en händelse på en skola i närheten kommer vi avbryta dagens studiebesök och fortsätta det imorgon. Vi har blivit erbjudna att bo på ett hotell under natten och åka hem imorgon förmiddag istället. Är det någon som inte har möjlighet till detta?"

En konstig känsla sprider sig i Annies mage. Hotell? Ett sånt där lyxigt hem där maten serveras och rummet städas? Det pirrar till vid tanken, men den härliga känslan byts snabbt ut mot en gnagande oro. Hon sneglar på Axel. Han står och småler, små gropar visar sig på kinderna. Fräknarna tycks framträda mer än tidigare. Hans lugn smittar av sig på Annie och hon tillåter sig själv att andas ut.

Flera stycken ber om att få låna telefonen för att få ringa hem. Självklart ska alla få göra det, så fort de har tagit sig ut från skolan. Av någon anledning vill den långa mannen att hela processen ska gå fort. Annie funderar på om det kan ha något med attentatet hon hörde om på radion att göra. Genast blir hon också angelägen om att lämna området snarast.

På skolgården myllrar det av ungdomar. Alla måste ha fått slutat tidigare idag. Den stora klockan på skolans fasad visar halv två. Annies klass samlas intill ett förråd i utkanten av den asfalterade planen. Gångstråken måste vara uppvärmda på något vis för de är helt fria från snö. Enbart lite smältvatten finns som bevis på att snön en gång försökt lägga sig där.

Vissa av klasskamraterna har långa samtal med sina anhöriga och ibland får rektor Floyd ta över luren för att övertala dem om att allt är okej och att han kommer se efter alla. Annies samtal till fru Adams går fort, hon mumlar bara något om att ses imorgon och hoppas ni får det trevligt. Inga oroliga frågor, inget om hur skolan verkar vara. Annie skjuter besvikelsen åt sidan och ger mobilen till Axel, som har ett lite längre samtal men av orden att döma är det inte speciellt känslosamt.

"Kul med hotell" , säger han när han lagt på.

"Jag vet inte", svarar Annie och ser på en stor röd buss som bromsar in utanför skolan.

"Kom igen, det här är kanske enda gången i våra liv det kommer hända."

"Då är det väl ändå bättre att aldrig ens ha testat? Tänk om vi kommer älska det och sen aldrig få uppleva det igen. Det är lättare att inte sakna något man inte vet något om."

"Sluta tänk så mycket."

Axel ger henne en lätt knuff på axeln och flinar retsamt. Annie kan inte låta bli att dra på mungiporna. Är det något Axel är bra på så är det att muntra upp henne.

"Jag vill veta vad som hänt", säger Annie och följer bussen med blicken när den åker iväg.

"Jag lovar att vi kan ta reda på det på hotellet."

"Hoppas att du har rätt."

"Det vet du väl att jag alltid har?"

Innan Annie hinner svara ber rektor Floyd alla att följa efter honom. De ska åka tåg en kort sträcka. Framme vid perrongen skenar tankarna iväg till Natalie. Annie hade hoppats på att få se henne igen, kanske på skolan till och med. Varför vet hon inte riktigt, det var ju inte så att Natalie var speciellt glad och trevlig. Har hon tur, eller otur, kanske de hinner stöta ihop med varandra igen nu när Annies vistelse förlängts med massa timmar. Hon vill veta mer om den tjejen.