Allt för varandra

23

I en mörk källare sitter en man med spretigt hår och buskiga ögonbryn. De ljusa hårtestarna slingrar sig ner till axlarna och lägger sig över den mossgröna rocken. Mannen sitter i en fåtölj med fötterna uppslängda på den tillhörande fotpallen. I knät vilar en tjock bok, uppslagen på mitten.

Bredvid fåtöljen står ett långt skrivbord. Skrivbordsstolen ligger omkullvält mitt framför möbeln. Källarens väggar kantas av hyllor från golv till tak, fyllda av böcker och pärmar med dokument.

En gammaldags telefon börjar ringa på skrivbordets kant. Mannen reser sig mödosamt ur fåtöljen och hasar sig fram, lyfter luren ur klykan.

"Adrian Glass", svarar han med dov stämma.

"Har du kommit på något mer?" frågar kvinnan i andra änden.

"Inte mer än sist vi pratades vid", svarar han och drar fingret längs en av hyllorna. Inte ett dammkorn. Precis som han vill ha det.

"Du gör mig nervös."

"Din nervositet är nog ingenting jämfört med min egen. Jag måste få rätsida på det här innan det är för sent."

"Jag ska inte störa mer, men jag tror verkligen att det är av största vikt att du klurar ut vad allt betyder."

Adrian sväljer hårt. Allt hon säger vet han redan.

"Jag återkommer."

"Var rädd om dig Adrian", säger hon och avslutar samtalet.

Adrian borde avsluta kontakten med Margaretha. Maggie är en pålitlig människa, men man kan aldrig vara helt säker.

Fåtöljen känns hårdare än tidigare när han sätter sig igen. Bokens bokstäver flyter ihop och han får läsa om samma stycke flera gånger. Till slut ger han upp och slår igen boken. Det ger ändå ingenting. Hur mycket han än läser om drömmar och forskningen kring dem blir han inte klokare. Ingen verkar uppleva nattens äventyr på samma sätt som han själv gör.

Källaren saknar fönster men hans inre klocka säger att det är sen kväll och att mörkret ligger kompakt kring huset. Längst in i det långsmala utrymmet står en smal säng, obäddad och med täcket halvt på golvet. Adrian lyfter varsamt upp täcket, lägger sig på madrassen och drar det över sig utan att ta av sig kläderna.

Han behöver fundera.

I en timme ligger han helt stilla och stirrar upp i taket. Det är för tidigt för att sova, men för sent för att kunna jobba. Om han nu kan kalla det han gör för jobb. Egentligen har han aldrig haft ett riktigt jobb men det är heller inget han saknat. Han är en man som mår bäst av att bestämma allting själv.

Det är nog därför han har hamnat här i källaren.

Om han ville skulle han kunna renovera huset och bo i det, men det var när han klev ner i källaren som han kände ro i själen för första gången på länge. Därav fixade han ett av rummen, mer än så orkade han inte. Han behöver inte fler rum heller. Mikron precis nedanför trappan gör att han inte behöver någon spis och mitt emot mikron finns ett gammalt tvättställ med rinnande vatten. Duscha smyger han iväg till sporthallen och gör när ingen annan är där.

"Här kan jag inte ligga", muttrar han för sig själv och reser sig upp.

Håret står på ända och rocken har blivit skrynklig. På stela ben tar han sig fram till telefonen, låter fingret snurra fram ett nummer. Innan några signaler går fram ångrar han sig. Han kan inte ringa igen, det är lönlöst. Ingen kommer svara. Det är bara självplågeri att ringa ett nummer där signalerna kommer gå fram i all oändlighet.

Ingen adress hittar han heller. Det är som om hon har gått under jorden. Eller också är hon död.

Ögonen börjar svida vid tanken. Han blinkar för att hindra tårarna från att börja rinna. Distraherar hjärnan genom att gå fram och tillbaka längs bokhyllorna. Böckerna står i alfabetisk ordning, inte en enda titel står fel.

Jag kommer att bli galen, tänker han och försöker dra fingrarna genom håret. De fastnar halvvägs i en tova.

Bredvid skrivbordet står ett exklusivt skåp gjort av ek. Adrian öppnar dörrarna och plockar ut skrivhäften, tidningar och stora pappersark. Han lägger ut allt på golvet och studerar sidorna noggrant. Massvis med datum står antecknade, vissa har några korta meningar efter sig medan andra bara slutar med frågetecken. Han börjar bläddra bland tidningarna och får snart en djup rynka i pannan.

Försiktigt viker han ihop tidningen som han tillfälligt läser och går fram till det lilla sängbordet och hämtar ett par läsglasögon. Texten han nu vill läsa är gammal och har bleknat, dessutom är bokstäverna mycket små. Han vill inte erkänna för sig själv att åldern medför sämre syn, men i lägen som dessa känner han sig besegrad.

Trots glasögonen kan han inte läsa all text, sidorna är otroligt sköra och på vissa ställen har texten försvunnit helt. Tidningen är daterad till elfte september år 2101. Han hade hittat den nitton år gamla tidningen på en loppis.

Hundra år hade gått sen World Trade Center rasade samman under en terrorattack. Nästan tretusen människor hade omkommit och världen hade förändrats.

Adrian har svårt att förstå hur något sånt här kunde hända på den tiden. Men kanske var det bara början till allt. Han letar bland datumen på det stora pappersarket och hittar snart siffrorna 010911. Bakom står WTC skrivet med stora bokstäver. Allting stämmer, han behöver inte dubbelkolla mer. Men ju mer han tittar på alla datum, desto mer förvirrad blir han. Något stämmer inte. Krig och olyckor avlöser varandra, de flesta skrivna med spretig stil i all hast.

Långsamt och för en gångs skull prydligt antecknar han tolfte oktober 2120. Det är bara två veckor dit.

***
Hej bästa läsare!
Tack för att just du läser, det gör mig glad.
Ville bara säga att jag just nu har mycket som händer och därför kan det bli så att uppdateringar bara kommer en gång i veckan nu i december och början av januari.
Ha det bra tills vi hörs igen!