Allt för varandra

11

Snön knarrar under Natalies kängor när hon långsamt rör sig längs perrongen. Hon styr stegen mot en display som visar avgångstider och ser snart att nästa tåg inte kommer avgå förrän om fyra timmar.

Natalie drar en djup suck och ser sig om. Vad sjutton ska hon göra på den här öde platsen i fyra timmar? Det kommer kännas som en evighet.

Hon lämnar den digitala tavlan och följer en sandad gång som leder bort till en parkering. Två bilar står parkerade, en som är röd och liten och har en stor bula på bakskärmen, och en större svart av jeepmodell. På taket av den mörka bilen lyser en liten skylt som meddelar att det är en taxi. Hon ser sig om utan att upptäcka någon människa som är på väg till taxin. Vem väntar den på?

Förardörren till taxin öppnas och en äldre man med en stor mustasch kliver ut. Magen får knappt plats innanför skjortan.

"Taxi?" frågar han och viftar med ena armen.

Natalie ser sig om igen.

"Jag har inte beställt någon", svarar hon osäkert och kramar jackan lite hårdare.

"Det har ingen annan heller. Hoppa in i bilen nu innan jag fryser ihjäl", säger mannen och sätter sig bakom ratten igen. Dörren smäller han igen och Natalie undrar snabbt om han ens hann dra in benen ordentligt.

Vänta fyra timmar eller ta en taxi till okänd destination? Båda alternativen känns oerhört korkade men det sistnämnda är åtminstone lite spännande. Dessutom skulle det uppröra mamma och pappa mest och den tanken avgör saken.

Bilens kupé är rymlig och värmen flödar ut från fläktarna. Mannen ser nöjd ut när Natalie sätter sig till rätta och knäpper bältet. Hans breda leende får Natalie att ångra sig. Tänk om han inte ens är en riktig taxichaufför? Hon har trots allt ingen aning om var hon är någonstans.

"Vart vill den unga damen då?" Mannens röst är mörk och har en skorrande ton.

"Eh, jag vet inte riktigt", svarar Natalie och fäster blicken ut genom rutan. "Närmsta stad blir bra."

Chauffören skrattar till.

"Stad?" brummar han när han ser Natalies undrande blick. "Då får du nog ta tåget tillbaka igen."

"Någon civilisation lär väl finnas?"

Det bubblar i Natalies mage när de i långsam fart börjar åka längs den smala landsvägen. Stora snövallar kantar vägen och på flera ställen ser det ut som om bilar kört in i den.

"Var kommer du ifrån? Jag heter Tommy förresten."

"Natalie", svarar hon och fortsätter se ut genom sidorutan. Gles skog växer bakom ett djupt och brett dike.

"Du svarade inte på frågan", envisas Tommy.

"Rover."

Tommy bromsar hastigt in och för en kort stund tror Natalie att han tänker slänga av henne på vägkanten, men precis innan bilen stannar helt hittar han gaspedalen och får upp farten igen. Han trycker på några knappar på ratten, släpper taget om den och för bägge händerna upp i det burriga håret. Natalie önskar att han åtminstone kunde titta på vägen istället för henne, men han verkar tro att hon är någon slags raritet som snart kommer försvinna.

"Vad i hela friden gör du här?"

Tommy verkar komma till sans igen för han greppar ratten och tar över kontrollen igen.

"Tycker du om att köra bil?" frågar Natalie istället och håller i sig i sätets kant när en skarp kurva dyker upp. Genom passagerarrutan ser hon bara en massiv bergsvägg.

"Ja, när man jobbar i en bil blir det lätt långtråkigt om man inte gör något så jag föredrar att köra som på den gamla goda tiden."

Natalie fnyser.

"Vadå? Har du invändningar?"

"Varför tror du att det var bättre förr?"

En stor älg kliver plötsligt ut på vägen. Bilen tvärnitar men det hala underlaget gör att den bara glider. Natalie blundar och skriker. Bredvid henne flämtar Tommy. Hon känner hur bilen kränger till men någon smäll kommer aldrig.

"Det var nära ögat", säger Tommy när faran är över.

Natalie öppnar ögonen. Hon har fått nog av den här resan nu. Vart är de ens på väg? Förutom några mindre gårdar har hon inte sett någon bebyggelse över huvud taget.

"Har du varit här innan?" frågar Tommy när de suttit tysta ett tag.

Natalie suckar inombords innan hon skakar på huvudet. Hon har lust att höja volymen på radion men förstår sig inte på alla knappar och displayer. Det är lika bra att inte röra något, så inte hela bilen går sönder.

"Du kommer nog bli chockad. Kanske kommer du förstå varför det var bättre förr också."

"Spännande", muttrar Natalie som inte orkar spela trevlig längre. Helst av allt skulle hon vilja bryta ihop, släppa fram känslorna som Jack lämnat efter sig.

"Vi är snart framme vid Byn", förklarar Tommy likgiltigt. "Du kan självklart ta dig till orter längre bort också men då rekommenderar jag att du väntar på ett tåg, för det är långt mellan samhällena här ute och även om bilarna är snabba så går tågen betydligt fortare."

"Byn eller vad du nu kallade det blir jättebra", svarar Natalie som nu tappat all entusiasm över sitt lilla äventyr.

"Har du legitimation med dig?"

Natalie ser undrande på Tommy medan hon visar sin handled där klockan sitter. Den innehåller det mesta som hon behöver, inklusive identifieringsmöjligheter.

"Bra", svarar han och börjar sakta in.

Natalie stirrar häpet ut genom vindrutan. En stor mur täcker hela vägen och så långt hon kan se åt både höger och vänster. Bredvid vägen finns ett litet hus och bredvid huset står en vit bil med kolsvarta rutor.

"Förbered dig nu", säger Tommy lågt. Hans ansiktsdrag är spända och när han långsamt rullar fram till det lilla huset är käkarna hårt sammanpressade.

Tommy kör ner rutan och väntar. Dörren till huset öppnas och en man, Natalie tror i alla fall att det är en man, i en grå heltäckande uniform stiger ut. Personen har en hjälm med ett mörkt visir som döljer hela ansiktet på sig. Natalie biter sig i tungan för att inte flämta till av förvåning.

Den uniformsklädde mannen böjer sig ner så att han ser in i hela bilen. Det känns som att han tittar rakt på Natalie och hon vrider sig på sätet som känns stenhårt. Tommy petar till henne i sidan och hon ser oförstående på honom. Han mimar något och pekar på hennes klocka. Snabbt tänder hon displayen, trycker sig fram till ID-bilden och håller fram armen. Uniformsmannen sträcker in sin hand i bilen, greppar tag om Natalies underarm för att se bättre. De mörka handskarna är iskalla mot hennes hud.

Natalie håller andan. Det känns som om det går flera minuter innan han äntligen släpper taget om hennes arm och ger Tommy klartecken att köra vidare. Muren framför dem glider isär och blottar en lång bro. Under bron forsar mörkt, skummande vatten. Meterhöga vågor kastas mott klippkanter. Långt bort på andra sidan skymtas land.

"Är du redo?" frågar Tommy utan att se på Natalie, lägger i en växel och kör.

***
Yey, äntligen tillbaka!
Jag fick för mig att vara med i årets Halloweentävling, därför fick det bli en liten paus under tiden jag skrev ihop det bidraget men nu fortsätter uppdateringarna.
Ha det bra tills nästa kapitel och glöm inte att rösta om ni gillade delen!

/Johanna