Allt för varandra

24

Det är en märklig tid som följer efter besöket på Panthera. I skolan pågår förberedelserna för fullt för att alla ska vara redo för flytten. Hemma är stämningen ansträngd.

Elisabeth har knappt sagt ett ord till Annie sen det blev klart att hon kommer bo på den andra sidan i veckorna. Annie förstår varför, flickan har förlorat sin pappa och nu känner hon nog att Annie också försvinner även om det inte riktigt är så.

Fru Adams har tagit sig upp från sängen och har börjat sköta om hemmet igen. Det städas, handlas och lagas mat efter ordning, om än inte med entusiasmen som tidigare fanns. Pojkarna i familjen leker som vanligt och vissa dagar är deras vilda lekar så jobbiga att Annie tvingas gå ut för att kunna slappna av. På sätt och vis ska det bli skönt att komma härifrån under några dagar.

Om det inte vore för att hon får rysningar så fort hon tänker på att hon ska tvingas dela korridorer och klassrum med eleverna från den andra sidan hade hon förmodligen varit förväntansfull. De kändes så avståndstagande och dryga. Ingen hälsade. De såg knappt på dem när de var där och hälsade på. Inte ens Natalie sa hej, trots att de setts innan och delat en upplevelse som inte var särskilt rolig. Fast Natalie hade ju aldrig sett stadshuset i lågor, hon förstod nog inte rädslan Annie kände.

Ekonomin hemma är jobbig, det har Annie förstått på några samtal hon råkat höra när fru Adams trott att huset varit fritt från barn. Hon önskar att hon kunde hjälpa till, men hon hinner inte både jobba och gå i skolan. Dessutom vet hon att skolflytten kommer kosta en del, även om själva skolgången är gratis så är inte boendet det. Även om det bara är en symbolisk summa som bara är tänkt att täcka lite matkostnader så blir det ändå mycket när man inte har något från början. Fru Adams har försäkrat Annie om att det kommer lösa sig. De orden lugnar henne en aning, men spär på det dåliga samvetet. Hon måste bli så duktig i skolan att hon får ett stipendium, det skulle åtminstone hjälpa litegrann.

Annie ligger på sin säng och stirrar upp i taket när det knackar på dörren. Hon säger ingenting men dörren öppnas ändå. Fru Adams kliver in och sätter sig på en av barnsängarna. Alla andra är ute och leker.

"Hur känns det?" frågar fru Adams och sneglar på de packade ryggsäckarna.

Imorgon bär det av.

"Jag vet faktiskt inte", svarar Annie och sätter sig upp.

"Det blir nog bra när du kommer in i det."

Annie hoppas att hon har rätt.

"Och om det inte blir det är du alltid välkommen hit igen, det finns fortfarande andra skolor", tillägger fru Adams och sträcker sig fram och lägger en varm hand på Annies lår.

"Tack", svarar hon och blinkar för att hålla tillbaka tårarna som vill ut. Det känns tryggt att höra orden.

"Hur var det? Där borta alltså."

Det är första gången som fru Adams frågar det. Annie sitter tyst och funderar en lång stund, vill säga rätt saker. Hur ska hon kunna beskriva hur annorlunda skolan var och hur hotellets kändes hämtat från en annan värld? Hon vill inte få det att låta så bra för då kanske fru Adams blir ledsen, samtidigt vill hon inte snacka ner det. Plötsligt slås hon av tanken att hon faktiskt inte vet om fru Adams varit på den andra sidan någon gång. Kanske vet hon exakt hur allt är där borta. För att ta reda på det ställer hon frågan. Fru Adams ser på Annie med en blick som är svårtolkad. Är den vänlig? Ledsen?

"När jag var ung, före kriget", svarar hon och ler ett leende som inte når till ögonen.

"Då fanns det inga vakter vid bron va?"

"Bron fanns inte överhuvudtaget, då gick det färjor mellan sidorna. Det var fritt fram att färdas hur man ville, när man ville. Jag minns att jag och mina föräldrar alltid åkte till ett shoppingcenter för att handla julklappar på andra sidan om floden. Det var så mysigt, vi fikade alltid på ett hemtrevligt café."

"Varför är vi inte välkomna dit längre?"

Annie får ont i magen. Hela sitt liv har hon anpassat sig till det här livet, utan att ha en aning om vad som finns några mil bort. På gott och ont. Men nu vet hon och det har väckt massa tankar till liv. Det här är inte rättvist.

"Tänk om jag kunde svara på det", suckar fru Adams. "I den här delen har det alltid varit landsbygd så länge jag kan minnas, vi har inte haft lika mycket jobb och lönerna har varit begränsade. Men vi har haft det bra. Eller hade det bra, tills de som ansågs sig vara så mycket bättre än oss fick för sig att vi inte fick smutsa ner deras gator."

Plötsligt har Annie ingen lust att byta skola längre. Hon kommer aldrig passa in där, hur mycket hon än försöker.

"Det här är nog en dålig idé", säger hon lågt och böjer ner huvudet.

"Eller också är det en jättebra idé", svarar fru Adams uppmuntrande.

"Hur skulle det kunna vara det?"

"De har ju kommit fram till att de vill se hur ni kan utvecklas i deras skolor. Om allt går bra kanske de förstår att vi inte är onda och att vi inte gör någon skada. Det här kanske är början på en ny tid."

Annie hör att fru Adams inte tror på det själv, men hon måste försöka övertyga sig själv om att det ligger något i orden. Annars kommer hon aldrig klara av det här. Kanske är det början på något nytt. Kanske kan hon vara med och skapa ett bättre samhälle.

"Jag är nervös", säger Annie och reser sig upp från sängkanten.

Fru Adams reser sig också upp och fångar in Annie i en lång kram. Annie kan inte minnas när de senast kramade varandra. Det är en lättnad att känna kärleken. Familjen Adams är det närmsta en riktig familj Annie någonsin kommit. Barnhemstiden vill hon helst av allt glömma, speciellt dagen då hon fyllde sexton och inte längre var välkommen hos dem. Hon stod utan mat och tak över huvudet. Sov i trappuppgångar, stal mat i affären. Tills fru Adams såg henne.

Vad som än händer kan det inte bli sämre. Den värsta perioden har redan varit. Så måste det vara, annars vet hon inte vad hon gör.