Allt för varandra

31

Annie är försvunnen, hon syns inte till någonstans. Svordomar fladdrar förbi i Natalies huvud innan hon hittar tillbaka till kroppens funktioner och får benen att röra sig mot ingången igen.

Hade hon inbillat sig att Annie svarat drömmar? Eller hände det verkligen? Hon blir mer och mer osäker för varje sekund som går. Stressen sprider ut sig i kroppen, får huden att klia under de tighta kläderna. Vart tog hon vägen?

"Hej Natalie, ska du med in?"

En kille från parallellklassen som Natalie för tillfället glömt namnet på står utanför entrén med hoppfull blick. Hon förmår sig inte att svara, får bara fram några små nekande rörelser med huvudet. Killens leende försvinner och han ser efter henne en lång stund när hon går sin väg.

Annie finns ingenstans i närheten. Hur snabbt kan en människa gå? Det är något konstigt med den tjejen, något hon inte kan sätta fingret på vad, men något är det. Hon må vara fattig och ynklig, men det finns något under ytan. Natalie måste ta reda på vad. Speciellt nu.

Ljuden från discot blir lägre och lägre bakom henne, blandas ut med stadens vanliga ljud. Godispapper har blåst ut från en överfull soptunna och rullar runt över gatan. Natalie följer det med blicken, tänker att skärpet ser ut att vara vilse. Det är bara hennes egna känslor som speglas i omgivningen. Till och med gatlyktorna ser ensamma och bortkomna ut, trots att de lyser upp vägarna tillsammans.

En mamma hand i hand med två barn passerar över ett övergångsställe. Flickan kramar en stor nalle med sin lediga arm och skuttar fram.

Då får hon syn på henne. På andra sidan övergångsstället rör sig ett blont hårsvall. Stegen är långa och armarna pendlar med bestämdhet. Natalie börjar springa. En bil tutar efter henne när hon skyndar sig rakt över gatan istället för att ta omvägen via övergångsstället. Hon har inte tid att tappa bort Annie igen.

"Vänta", ropar hon. Pulsen har stigit av den korta springturen och hon flåsar när hon kommer ikapp Annie.

Annie stannar och vänder sig om, ser på Natalie med undrande blick och drar fingrarna genom håret.

"Vad?" frågar hon spydigt. "Jag är på väg hem."

"Hem till skolan eller ditt riktiga hem?"

Natalie vet inte varför hon frågar, kanske för att bryta isen. Om det ens är möjligt att göra det. Hon ser sig om över axeln, försöker hålla koll på hur många människor som ser dem här. Det sista hon vill är att bli sedd av någon som känner mamma och pappa.

"Skolan såklart, jag tar mig ingen annanstans."

Det borde hon ha förstått. Annie kan inte få tag i tågbiljetter. Det enda hon har är det som andra människor förser henne med. Natalie kan inte tänka sig någon värre situation.

"Vad menade du med drömmar?"

Hon går rakt på sak. Måste få veta om det finns något att oroa sig över. Förmodligen är allt en dum slump, men hon måste få det bekräftat. Annars kommer hon aldrig kunna slappna av.

"Vad spelar det för roll?"

Annie tar ett djupt andetag, håller inne luften ett tag innan hon släpper ut den med en djup suck. Axlarna sjunker ner och hon ser inte lika avståndstagande ut längre. Som om hon accepterar Natalies närvaro.

"Det är viktigt", svarar Natalie lågt. Hon ser ner på sina skor och den snötäckta trottoaren. Snön har blivit smutsig av trafiken och skitiga skor.

"Nej", mumlar Annie. "Det är bara jag som är knäpp. Hela den här flytten har gjort att jag sover dåligt. Jag borde inte ens berätta det här för dig, du föraktar oss och..."

"Sluta."

"Det är ju sant."

"Det behöver det inte vara."

Natalie ljuger. Annie har såklart rätt. Fast någonstans väcks en tanke till liv i Natalie om att hon borde ge Annie en chans. Men till vilken nytta?

"Om inte ens min bästa vän tar mig på allvar kommer knappast du heller göra det", muttrar Annie och ser ut att vilja gå vidare. Hon trampar på stället, skakar på armarna för att hålla värmen.

"Jag kanske förstår."

Annie fnyser och lägger armarna i kors.

"Du förstod inte ens allvaret i att stadshuset brann."

Natalie kastas tillbaka till sitt enda besök på den andra sidan. Det är inget hon vill uppleva igen. Vad den händelsen har med det här att göra förstår hon inte alls.

"Det har ju inte hänt något mer", säger hon och ser sig om över axeln igen. En grupp unga killar kommer gående med ölflaskor, de skrålar om någon fotbollsmatch.

"Det är precis det som är problemet."

"Hur menar du?"

"Hur kan du inte förstå dilemmat? Ingenting mer har hänt men vi har inte heller fått någon förklaring. Alltså väntar vi fortfarande på att något mer ska hända, något vi inte har under kontroll."

Rösten går nästan upp i falsett på slutet och frustrationen glöder i hennes ögon. Det låter så självklart när hon säger det att Natalie undrar hur hon inte ens har tänkt i dessa banor tidigare. Men hon tänker aldrig på sånt där, det påverkar inte hennes liv och hon har nog med sina egna problem. Är det ens rimligt att förvänta sig att hon ska ha tid att fundera över världens alla problem då?

"Jag förstår inte ens varför jag berättar det här för dig", fortsätter Annie när Natalie inte säger något.

"Inte jag heller."

Tystnaden sänker sig mellan dem. Det gapiga killgänget har försvunnit in på en pub. Från en lägenhet ovanför dem strömmar en lugn ballad ut. Matos från kinarestaurangen slingrar sig ut på gatan.

"Jag tror inte att man ska vara på discot ikväll", säger Natalie trevande. "Vad har du drömt?"

Annie tvekar en lång stund innan hon äntligen beslutar sig för att prata.

"Om en brand på ett disco. Den har återkommit flera nätter i rad nu."

Kroppens alla små hårstrån reser sig av obehag. En rysning får Natalie att ruska på kroppen. Det känns som om temperaturen sjunker med minst tio grader.

"Jag har drömt om personer som är på ett disco."

"Det är ju inte så konstigt", svarar Annie. "Säkert för att du sett fram emot den här kvällen."

Natalie har verkligen inte sett fram emot den här kvällen men det säger hon inte. Hon överväger med sig själv om hon ska berätta mer. Kommer fram till att det är bättre att lägga alla kort på bordet direkt för att kunna gå vidare så snabbt som möjligt. Allt det här är bara dumheter, inget att oroa sig över. Hon måste bara bli helt övertygad.

"Jag drömde om skolministerns dotter också."

Annie flämtar till. Natalie väntar spänt på att hon ska säga något mer, för det ser ut som om hon vill det. Otåligt väntar hon, förgäves.

"Jag måste verkligen fortsätta hem nu."