Allt för varandra

18

Låg och mellanstadieskolan har blivit utsatt för någon slags attack. Natalie läser texten medan hon med snabba steg tar sig bort till tågstationen. Mamma måste ha nåtts av nyheten före alla andra.

Hon går in i stationshuset och slår sig ner på en av bänkarna. Ett par äldre damer dricker kaffe vid ett bord mittemot henne. En livlig diskussion pågår men Natalie hör inte vad de säger.

Det är för mycket som händer nu. Först beskedet om att barn från andra sidan ska gå i skola här, sen branden i stadshuset och nu ett attentat i en skola för små barn. Hänger det ihop?

Natalie tar av sig vantarna och plockar upp mobilen igen. Mamma har inte hört av sig, ingen från skolan heller trots att hon bara drog utan att säga något. Borde hon skicka ett meddelande till någon av sina vänner? Tänk om de också är i fara? Fast vid det här laget borde nyheten ha nått fram även till dem. Ändå kan hon inte låta bli att känna sig som en svikare.

Tåget glider in och stannar vid perrongen. Natalie är så försjunken i tankar att hon helt missar det och hon sitter lugnt kvar på bänken medan tåget åker iväg igen.

Nästa tåg struntar hon i med flit. Vad ska hon egentligen hem att göra? Både mamma och pappa jobbar och Isabelle är säkert på någon viktig föreläsning som kommer göra henne till chef en vacker dag om man frågar henne själv.

Tanterna hinner fika klart, två yngre män i skrynkelfria kostymer köper varsin latte, dricker dem under tysthet innan de skyndar ut med sina portföljer och tjejen bakom kassan frågar två gånger om Natalie önskar ha något innan hon till slut samlar kraft och reser sig upp. Ett nytt tåg anländer till perrongen och hon bestämmer sig för att ta det hem, men blir stående precis utanför entrén.

Ut från tåget kliver en kort och satt man med ett plommonstop på huvudet. Han backar några steg och viftar med handen att någon ska följa efter honom. Denna någon visar sig vara väldigt många personer, alla i Natalies ålder. Det är något märkligt med dem. Bortsett från att flera bär fruktansvärda kläder ser de helt vilsna ut. Till och med mannen som förmodligen är gruppens ledare ser helt bortkommen ut. Han rotar runt i en ryggsäck efter något, får upp en surfplatta. Mannen vänder och vrider på plattan, trycker på skärmen upprepade gånger. Hur han än bär sig åt verkar den inte fungera som han vill.

"Ursäkta mig", säger han och ser sig om på perrongen.

En kvinna i snäv kjol och en fodrad kavaj ser på honom med avsmak innan hon skyndar vidare. Det enda som hörs från henne är klackarna som sätts ner mot betongen. Mannens läppar kröks neråt och blicken blir dimmig. Natalie tycker synd om honom, förvånas själv över känslan. Något med honom ser så dystert ut, som om han verkligen ville göra något bra men inte lyckades.

Natalie tar några steg mot tåget, rädd för att det ska hinna åka utan henne om hon väntar längre. Hon tittar ner i marken och plockar upp sin mobil för att se extra upptagen ut. I ögonvrån ser hon hur mannen med den fula hatten skiner upp och på bara någon sekund är han framme hos henne.

"Hej unga dam, ursäkta om jag stör men..."

Mannen kommer av sig. Natalie står bara och gapar av förvåning. Kallade han henne för unga dam? Vem säger ens något sånt?

"Jag tänkte bara fråga om vi har kommit rätt? Vi ska till gymnasieskolan Panthera. Min surfplatta har dött och ja, jag vet inte riktigt var vi är."

Ungdomarna bakom honom trampar för att hålla värmen. Flera av dem är alldeles för dåligt klädda för dagens kyla. Natalie ser på en kille som har hål i sina jeans, ett blekt knä tittar fram.

"Ja, gå ditåt bara", svarar Natalie och pekar längs vägen som leder mot skolområdet.

Mannen sträcker fram sin hand och tackar så hjärtligt för hjälpen. Motvilligt tar hon emot den men släpper så fort hon kan. Han börjar gå, med resten av skaran som ett led efter sig. Bland de sista går en blond tjej. Det tar några sekunder innan det kopplar, men när deras blickar möts känner Natalie igen henne. Annie, från taxin igår. Vad gör hon här?

De säger inget till varandra, låtsas som ingenting. Natalie ser efter dem och innan Annie försvinner bakom stationshuset vänder hon sig om. Det känns konstigt att se henne här. Natalie kan inte riktigt sätta ord på varför, det är bara något som känns obehagligt. Som om hon inkräktar.

Natalie försöker skaka av sig känslan och går ombord på tåget. Precis när hon satt sig ner sätts det i rörelse. Det åker inte alls åt det håll Natalie vill. Hon suckar och blir irriterad på sig själv. Hur svårt ska det vara att läsa tabellen ordentligt? Bara några minuter senare stannar tåget vid nästa station och Natalie hoppar av. Hon vill inte vara med om några fler äventyr liknande det som hände igår.

Sirener tjuter och upprörda människor står intill ett avspärrningsband. Natalie lämnar stationen och går rakt över gatan, fram till plastbanden som vajar i vinden. Vägen sluttar neråt, kantad av gula lägenhetshus. Längst ner slutar vägen vid en skola. Avståndet dit är ganska långt men blåljuset reflekteras i skolans rutor.

Bredvid henne trängs flera reportrar som försöker få en kommentar av polisen som står med armarna i kors några meter innanför avspärrningen. Han rör inte en min trots de skrikande, blodtörstiga nyhetsjägarna. Natalie önskar att han ska säga något för hennes nyfikenhet har stigit till helt nya nivåer.

"Mitt barn är där inne", ropar en man som är alldeles rödmosig i ansiktet. Rösten är andfådd och blicken glansig.

Polisen ser på honom utan att visa någon som helst medkänsla.

"Barnen är i säkerhet", säger polisen barskt.

Mannen nöjer sig inte med den informationen, han hukar sig och börjar ta sig under avspärrningen. Flera vakter med sina robusta uniformer kommer springande. Natalie ser förundrat på dem, de måste stått gömda i trappuppgångarna. Mannen ger sig inte och en brottningsmatch som två uniformer lätt vinner utspelar sig framför allas ögon. Det ser våldsamt ut och trots att hon borde tycka att han får skylla sig själv gör det lite ont i maggropen. Han ville ju bara till sitt barn.

Flera bilar kommer körande upp för backen. Den första stannar till vid vakterna och med mannen i ett hårt grepp mellan varandra tar de sig in i baksätet innan bilen åker in på en gata till vänster. De två andra bilarna är polisbilar. Sirenerna är tysta och blåljusen släckta. Den sura polisen går fram till chauffören till den första, byter några ord, tar av sig båtmössan och river sig i hårbotten. En djup rynka tar form i hans panna.

"Alla avlägsnar sig från platsen. Nu."

Fler poliser kommer ut från bilarna, gör sig redo för att få bort alla åskådare. Natalie backar självmant. Är det något hon inte vill råka ut för så är det en fight med myndighetspersoner.