Allt för varandra

9

Mörkret är så kompakt att det är omöjligt att ens se silhuetter av möblerna i rummet. Lätta snarkningar kommer från våningssängen borta i hörnet. I sängen mitt emot Annies vänder sig Elisabeth oroligt om, men hon verkar åtminstone sova.

Annie sover inte. I vanliga fall brukar hon bli sömnig av att lyssna på de andra barnens nattliga läten, men nu blir hon bara stressad. Hur gör de för att sova? Hur kan de fortfarande fungera normalt när allt är helt upp och ner? Visst är de ledsna, speciellt Elisabeth, men de mest vardagliga sakerna som att sova och äta flyter fortfarande på. Annie tycker det är jobbigt att både försöka somna och att få i sig mat och då är inte ens den största anledningen till det herr Adams bortgång. Det dåliga samvetet hugger till i henne när hon tänker tanken, men hon och Peter kom aldrig varandra speciellt nära och han jobbade mest.

Fru Adams bottenlösa sorg oroar Annie mer. Hon har fem barn som behöver henne, hon måste försöka vara stark. Åtminstone i deras närvaro.

Annie tänker på deras tidigare samtal. Fru Adams hade inte ens sett på Annie. När hon frågat om fru Adams fått informationen om skolbytet hade hon bara nickat och snabbt sagt att det inte skulle bli något med det. Där och då hade Annie blivit arg utan att vågat visat det. Hon hade bitit ihop och fixat mat som om ingenting hänt.

Trots att tankarna virvlar runt faller hon ändå i sömn framåt småtimmarna. Det är en ytlig sömn och hon vrider sig under täcket när drömmarna intar hennes kropp.

Framför henne finns en lång korridor, upplyst av lysrör i taket. Med jämna mellanrum finns bruna dörrar och mellan dessa står långa rader med bänkar och krokar för ytterkläder. Små, färgglada skor fyller skoställen och intill ett litet bord ligger färgpennor på golvet. En dörr öppnas och strax därpå väller rök ut genom öppningen. Skrik hörs, följt av springande steg mot korridorens plastmatta.

Annie sätter sig upp, återigen klarvaken. Kroppen är fuktig av svett och hon ser sig hastigt om i rummet utan att kunna se något. De skräckfyllda skriken dröjer sig kvar i Annies huvud, ger henne rysningar. Det tar en stund innan hon verkligen känner sig säker på att det bara var en dröm och kan andas ut. Men natten är förstörd och hur hårt hon än blundar och försöker att tänka på absolut ingenting, kommer inte sömnen tillbaka.

Söndagar brukar vanligtvis vara dagar då Annie kan göra vad hon vill och även om några timmar alltid går åt till läxorna så brukar hon hinna med mycket annat också. Bland annat brukar hon passa på att måla, men den här söndagen finns det inte tid till det.

Barnen ska ha mat och underhållas. När Annie för säkert tjugonde gången ställer sig vänd mot väggen och räknar till hundra medan barnen springer och gömmer sig har hon lust att bara gå ut genom dörren och aldrig återvända. En sån handling skulle göra henne till en svikare och det är den tanken som får Annie att tålmodigt fortsätta räkna.

"En gång till", ropar Simon när alla är hittade och står samlade i köket.

Annie skakar på huvudet och förklarar att hon har läxor att göra. Elisabeth ser besviken ut och sätter sig surmulet vid bordet.

"Du kan väl räkna?" säger Annie och försöker le uppmuntrande mot Elisabeth. Hon svarar inte ens utan fortsätter studera reporna i bordsskivan.

"Mamma är konstig", säger Simon lågt och sätter sig bredvid Elisabeth.

Det hugger till i Annies mage. Hur förklarar man för en femåring att mamma lider av sorg? Att det såsmåningom nog kommer gå över och bli bättre.

"Hon älskar er ändå, trots att hon inte orkar leka för tillfället."

Simons ögon är blanka och underläppen darrar. Den goda stämningen är bortblåst, ersatt av en tung, osynlig slöja.

"Jag saknar pappa", fortsätter Simon.

Han brister i gråt och snyftar högljutt. Det dröjer bara några sekunder innan de tre andra pojkarna också börjar gråta. Den enda som ser oberörd ut är Elisabeth och det oroar Annie.

Stämningen i huset är så jobbig att Annie inte klarar av att vara kvar där. Det är som att barnen förstår vad som hänt men inte riktigt kan ta in informationen och helt enkelt försöker leva på som vanligt. Allt är en falsk och ful yta, en yta som snart kommer krackelera.

Innan hon beger sig ut tar hon på sig ett par mjukisbyxor över jeansen och dubbla stickade tröjor under jackan. Eftersom att Elisabeth inte visat några tecken på att vilja gå ut idag lånar Annie hennes vantar. Kanske skulle hon ta en långpromenad in mot Byn och försöka få tag i ett par egna.

Solen strålar på himlen och gör så att den nyfallna snön blir bländande. När Annie korsar vägar kollar hon alltid en extra gång för att vara säker på att det inte kommer någon bil. Det kommer sällan bilar här, men när det väl gör det brukar de färdas i en ruskig hastighet. Skulle man hamna framför skulle man gå en snabb död till mötes.

Vägen känns ödslig. På vänster sida växer granar och bakom dem tornar berg upp sig som en brant vägg. Till höger är landskapet platt och då och då dyker små gårdar upp. Det måste vara ensamt att bo här, tänker Annie medan hon ser på ett rödmålat hus. Vid sidan om det finns en stor hage där några getter går omkring.

Efter en dryg timme kommer husen tätare och små affärer ligger längs vägen. En skylt hälsar henne välkommen till Byn. Något mer glamoröst namn än så finns helt enkelt inte på det lilla område som är så nära en stad Annie någonsin varit.

Här finns lägenheter och fast än de inte är speciellt fräscha drömmer Annie om att en dag kunna få ett hyreskontrakt. Då skulle det bara ta några minuter att ta sig till affären och kanske skulle hon kunna hitta ett jobb i någon av butikerna. Livet skulle bli lite lättare.

Bredvid mataffären ligger Ull & Garn. I skyltfönstret sitter en skyltdocka i en gungstol och stickar en halsduk. Det lyser hemtrevligt och när Annie öppnar dörren plingar en liten klocka. Värmen slår emot henne som en vägg efter den långa, kyliga promenaden. Tacksamt njuter hon av plusgraderna medan hon går omkring och kikar bland hyllorna. Längst in till vänster finns vantarna hon helst skulle vilja ha, ett par röda tumvantar med små pärlor längst ner. Flera gånger har hon tittat på dem, men hon kommer aldrig ha råd.

Annie står och tittar på ett par tunna blå fingervantar när något smäller till ute på gatan. De få kunderna i butiken ser på varandra med stora ögon. Annies hjärta slår hårt och händerna darrar när hon lägger tillbaka vantarna. Expediten, en kort gumma med stora grå lockar, skyndar bort från kassan och ansluter med de andra som står tryckta mot skyltfönstret. Annie tvekar innan hon också rör sig mot den lilla gruppen.

En smäll till.

Kvinnan med ett litet barn i famnen börjar gråta högljutt och tar sig bort från gruppen och ut genom dörren. Expediten ropar efter henne men kvinnan är redan borta.

Så smäller det igen.