Allt för varandra

12

Rök bolmar ute på gatan och något brinner med öppna lågor. Annie sitter hopkrupen på golvet, pressar ryggen mot väggen och hoppas att vad det än är som händer där ute inte tar sig in i butiken. De andra kunderna beter sig likadant, alla ser sig om och försöker ge varandra någon form av tröst utan att lyckas särskilt bra. Obehaget kryper innanför skinnet, gör det svårt att tänka klart.

"Ingen panik", säger expediten med skakig röst. Hon går långsamt bort till disken och börjar leta efter något i ett skåp.

"Vad händer?" frågar en äldre kvinna med knallrött hår.

En kille i tjugofemårsåldern reser sig från sin plats på golvet och tar sig fram till skyltfönstret. Han ställer sig så nära han kan och kikar ut. Alla väntar på att han ska säga något. Tystnaden säger egentligen mer än ord.

Golvet är kyligt och Annie reser sig också upp. Flera minuter har gått sen smällarna och bortsett från elden verkar det vara lugnt ute på gatan. Killen vid fönstret håller upp en stoppande hand när hon närmar sig.

"Du vill inte se det här", säger han och ger henne en medlidsam blick.

Det knyter sig i Annies mage. Hon vill visst se. Vad som än har hänt så vill hon veta om det.

Annie struntar i killens tappra försök att stoppa henne och lyckas ta sig fram till skyltfönstret.

Förödelse är det första ordet som dyker upp i Annies huvud. Skräp och bråte ligger utspritt överallt. Snön har blivit grå av aska och lite längre bort brinner en byggnad som måste ha exploderat, för delar av huset ligger utspritt på gatan. Bara några meter från  garnaffären ligger en del av en dörr. Flera fönster i området har krossats och i gluggarna tittar människor ut med stora ögon.

Annie försöker minnas vad det är för byggnad som har exploderat. Det är inte banken, för den ligger lite längre bort. Biblioteket och apoteket ligger inte heller synliga från garnaffären, inte mataffären heller. Det måste vara stadshuset. Någon har sprängt stadshuset.

"Det är söndag", viskar Annie och drar en suck av lättnad.

Killen bredvid ser på henne en lång stund, får ett djupt veck i pannan.

"De jobbar inte på söndagar", förtydligar Annie.

Hon kan inte slita blicken från kaoset på utsidan. En tjej i vita kläder kommer springande, har siktet inställt på den brinnande husruinen. Det ser ut som att hon skriker något samtidigt som hon viftar med armarna. Ropar hon efter hjälp?

"Jag går ut", säger den blonda mannen och lämnar Annie ensam vid skyltfönstret.

Genom glaset ser hon hur den vitklädda tjejen gråter hysteriskt samtidigt som killen tar tag i hennes överarmar och försöker lugna ner henne. Kvinnan sliter sig loss ur greppet och fortsätter springa mot stadshuset, viker av strax innan och sjunker ihop intill en hög med husrester.

Först nu ser Annie det kvinnan redan upptäckt.

Ett par ben sticker fram ur de tunga massorna. De ser små ut, med färgglada skor.

"Är faran över?" frågar expediten som ställt sig bakom Annie utan att hon märkt det.

Annie får inte fram något svar. Tungan har fastnat i gommen och strupen har snarats åt. Någon måste hjälpa kvinnan och barnet. Den blonde killen är i full färd med att försöka gräva i resterna och fler män ansluter. Tillsammans kastar de bråten åt sidan, tar sig sakta längre ner till vem det än är som ligger begravd under. Kvinnan har blivit bortsläpad till en bänk några meter ifrån. Hennes ansikte är sammandraget av förtvivlan.

"Gud", flämtar expediten och slår händerna för ansiktet. "Vad är det som har hänt?"

Ett barn börjar skrika längre in i butiken.

Annie avlägsnar sig från skyltfönstret fullt med garn, går in längs hyllorna och hittar snabbt de röda vantarna med pärlorna. Skammen bränner i henne när hon låter dem glida ner i jackans djupa ficka. Hon ser sig snabbt omkring, ingen har sin uppmärksamhet riktad mot henne. Det sista hon tänker innan hon lämnar butiken är att hon faktiskt behöver vantarna. Visst kunde hon tagit några mindre exklusiva, men de hade säkert inte varit lika varma.

Varma vantar är precis vad hon behöver, för när dörren ut mot gatan öppnas är kylan så bitande att Annie flämtar till. De första andetagen gör nästan ont innan lungorna vänjer sig vid minusgraderna.

Det är så mycket ljud här ute. Elden sprakar, människor skriker, ett larm tjuter, bilar tutar. Snön intill det brinnande stadshuset har smält och blottar gammal asfalt. Dit värmen inte riktigt nått än är snön svart av aska och sot. Det fläktar till och vindpusten drar med sig värme och rök mot Annie. Det känns så annorlunda. Lukten sticker i näsborrarna. Samtidigt som hon är förstenad av rädsla stirrar hon paralyserat på de slickande lågorna. Hon försöker undvika att se på männens räddningsinsats, det gör alldeles för ont i magen.

En bil tutar ilsket bakom Annie och hon hör hur den bromsar mot det halkiga underlaget. Hon har inte ens tänkt på att hon står mitt i vägen. Chauffören tutar igen, längre och ilsket. Annie vänder sig om och stapplar undan åt sidan. Det är en enorm bil, kantig till formen och rutorna är kolsvarta, omöjliga att se in genom. Flera vita bilar, likadana som den som fick bromsa för Annie, kommer åkande som i en karavan.

Bilarna stannar på säkert avstånd till elden. Ur stiger uniformsklädda människor med hjälmar och stora vapen i händerna. De skriker något, höjer vapnen och siktar mot männen som försöker rädda barnet.

"Sluta omedelbart", ropar en av uniformerna i en megafon. Rösten låter onaturligt mörk.

Rysningar far genom Annie. Hon backar, men kan fortfarande inte sluta titta på tumultet. Varför har de vapnen höjda? Tänker de skjuta någon? Tror de att det är någon av människorna här som har sprängt huset? Vilka är de ens?

När ett vapen plötsligt riktas mot Annie slutar hon fundera och rusar därifrån. För varje steg hon tar väntar hon på att en kula ska träffa henne i ryggen. Kommer det göra ont? Är det nu hon kommer att dö?

Ett skott brinner av. Det är inte riktat mot Annie. Hon springer mot en tvärgata, tänker ta skydd mellan hyreshusens tegelväggar. Alla ljud blandas till en enda rörig soppa, men när hon viker in på den andra gatan kan hon ändå urskilja en mening ur kaoset.

"Han lever!"

Hon hoppas innerligt att det är barnet, men om det lever måste det vara mycket svårt skadat och uniformerna uppträdde inte speciellt hjälpsamt. Ambulans och räddningstjänst måste vara larmade, hjälpen borde vara på väg.

Annie springer så fort benen bär henne, passerar en liten lekplats och en återvinningsstation. Snart kommer hon vara ute ur Byn. Hon ska precis snedda över en väg och upptäcker alldeles för sent taxin som kommer körande i hennes riktning.