Allt för varandra

15

När de ska hem igen är bevakningen vid brons båda ändar förstärkt. Flera vakter diskuterar något och en av dem tar upp en stor kamera och fotograferar både Tommy och Natalie. Natalie vrider sig i sätet, handsvetten bryter fram och på klockans display ser hon hur pulsen ökar. Efter att Tommy besvarat frågan om vad de gjort här och han gett dem en hyfsat bra förklaring blir de äntligen genomsläppta.

De kommer fram till perrongen där Natalies taxiresa startade. Det har blivit sen eftermiddag och skymningen smyger sig sakta på. Bland skogens täta grenar ser det redan mörkt ut och gråa moln driver in från norr.

"Jaha", säger Tommy och drar fingrarna genom skägget. "Då var vi tillbaka."

"Äntligen", mumlar Natalie till svar medan hon knäpper loss säkerhetsbältet.

"Det blev ingen billig resa", svarar Tommy och granskar en liten skärm bredvid ratten. "Jag skulle önska elva tusen kronor."

"Önska kan man alltid", säger Natalie utan att reflektera över den höga summan.

"Förlåt?" Tommy ser på Natalie med uppspärrade ögon, kramar ratten så hårt att knogarna vitnar.

"Tror du att jag tänker vara med och betala den där ungens gratisresa?"

Natalie har stigit ur bilen och blänger tillbaka på Tommy. En lång stund stirrar de på varandra och hon vägrar vika sig först. Till slut är Tommy den som ser ner i knät och drar en djup suck.

"Tio tusen", säger han utan att se på Natalie något mer.

"Åtta, jag kom ju inte ens dit jag skulle så resan var helt meningslös."

Natalie korsar armarna och stampar otåligt med ena kängan mot marken. Tommy ser ut att överlägga med sig själv, han räknar på fingrarna och får en djup rynka i pannan.

"Låt gå för den här gången", säger han missnöjt.

Natalie betalar och lämnar honom utan att säga något mer. Han skötte inte sitt jobb tillräckligt bra för att förtjäna ett tack eller hejdå. Hon tvingades dela bil med någon som bor i ett stugområde med ett gemensamt servicehus innehållande tvättmaskin, dusch och toalett. Enligt en skylt skulle det finnas rinnande vatten mellan vissa klockslag och övriga tider hänvisades man till utedassen. Hon ryser vid bara tanken på det. Känner sig smutsig och i starkt behov av en dusch och då lämnade hon aldrig bilen. Men synen av de små stugorna räckte gott och väl för att ge henne kalla kårar.

Under tågresan hem pluggar Natalie in sina hörlurar och dränker omvärlden med musik. Om det inte vore för att Jack lämnat henne skulle hon aldrig hamnat i den här situationen. Trots att hon verkligen gör sitt bästa för att inte tänka på Jack så är det enda hon kan tänka på honom. Smärtan är fysisk. Hon kommer inte klara sig utan honom. Hur ska hon få honom att förstå det?

"Var har du varit hela dagen?" frågar mamma hetsigt så fort Natalie öppnar ytterdörren.

"Hos Jack", svarar Natalie halvt sanningsenligt medan hon hänger upp sina ytterkläder på de glänsande krokarna.

Mamma fnyser och borstar bort mjöl från förklädet som är knutet runt midjan.

"Han dumpade mig", upplyser Natalie henne om och lämnar hallen utan ett ord mer.

Mamma följer efter henne, Natalie känner sig förföljd av de klampande stegen men tänker inte stanna. Hon går upp för trappstegen klädda i sammet, följer den ljusa korridoren och viker av in på sitt rum. Innan mamma hinner in smäller hon igen dörren efter sig och aktiverar låset. Tyvärr kan mamma och pappa öppna alla dörrar ändå, så varför låsmöjligheten ens finns begriper inte Natalie. Det dröjer bara någon sekund innan låset klickar till och mamma uppenbarar sig i dörröppningen.

"Det kanske var lika bra?" säger hon lugnt och försöker få ögonkontakt med Natalie som gått fram till det stora glaspartiet.

Hon tittar ut över landskapet, ser ett djur röra sig över den frusna sjön. Så ensamt, precis som hon är nu.

"Ni hade aldrig kunnat blivit något bra ändå."

Mammas röst är vänlig. Äckligt vänlig. Sliskig som smör. Natalie vänder sig om, ser att mamma satt sig på hennes sängkant och stryker det mjuka överkastet som om det vore en kattunge. Glasögonen har glidit långt ner på nästippen och en hårslinga har lossnat från knuten i nacken. Det får henne att se mänsklig ut, döljer den inre häxan. Men Natalie är inte lättlurad. Vänligheten bakom de elaka orden når inte fram till henne.

"Vem tror du att du är?" frågar Natalie långsamt. Drar ut på varenda bokstav.

Mammas ansikte stelnar och ögonen smalas av.

"Du pratar inte med mig i den tonen."

"Vad har Jack gjort dig egentligen? Berätta för mig vad det är för fel på honom."

"Det vet du redan."

Mamma reser sig upp, går fram till skrivbordet och lyfter på några böcker som ligger där. Natalie är snabbt framme och rycker dem ur hennes händer. Hon snokar redan tillräckligt.

"Skamligt att vara ihop med medelklass eller hur var det nu?" Natalie blänger på sin mamma. Ilskan bubblar under huden, visar sig i små ryckningar i ögonlocken. "Men kan du berätta för mig hur han inte kan vara fin nog när det finns människor bara ett par timmar härifrån som inte ens har toaletter i sina hus."

Mamma flämtar till, snabbt och knappt hörbart, men Natalie märker. De står så nära varandra att hon kan känna mammas andetag mot sin panna. Långsamt backar hon undan, rädd för att vara för nära. Rummet känns elektriskt, som om minsta lilla snedsteg kommer ge smärtsamma stötar.

"Hur vet du det här?" frågar mamma med skakig röst.

"Jag går väl i skolan", svarar Natalie och ser återigen ut genom glasväggen. Djuret är försvunnet.

"Du ljuger."

"Gå ut från mitt rum."

Natalie drar en suck av lättnad när hon hör mammas steg och dörren som slår igen bakom henne. Samtidigt snurrar tankarna i huvudet och det finns så många saker hon skulle vilja fråga om. Hon kommer aldrig få några svar.

Från garderoben tar hon en handduk och rena kläder, går in i det angränsande badrummet och vrider på duschen. Vattnet stänker mot de frostade glasväggarna, värmen gör så att de blir alldeles immiga. Natalie stiger in i de heta strålarna, sjunker ner mot kaklet och saknar Jack. Gråten som kommer är hejdlös och det vrider sig i hela magen av smärta. I samma stund vet hon att hon måste få tillbaka honom.

Om hon så måste gå över lik så ska han bli hennes igen.