Allt för varandra

1

Ljudet av tågets bromsar skär genom den annars så tysta natten. Små gnistor sprakar längs rälsen under tågvagnarna när lokföraren desperat försöker få stopp på ekipaget. Det mörka, forsande vattnet breder ut sig trettio meter längre ner och rester av brofundament och tågräls skymtas vid älvens kanter, långt där nere. Det mesta av bron har det förrädiska vattnet redan slukat.

Bron är sprängd. Det fullsatta passagerartåget har bara några meter kvar till avgrunden. Farten är fortfarande för hög, de kommer inte hinna stanna. Tåget närmar sig kanten, meter för meter. Det finns ingen räddning. Tillsammans med alla sina passagerare störtar tåget rätt ner mot det iskalla vattnet. Vagn för vagn faller.

~

Det är bara drömmar. Precis som allt annat i Annie Millers liv är det bara en dröm. Trots den vetskapen kan hon inte skaka av sig bilden av det fallande tåget, som ytterligare en natt slukats av älven. Hon kan till och med föreställa sig de fruktansvärda skriken som måste fyllt kupéerna. Det känns så verkligt, nästan som om hon vore en av resenärerna.

Annie sätter sig långsamt upp i sängen. Lakanet är vått av svett och hon skäms över att pulsen är högre än normalt. Mardrömmarna borde upphöra snart, det har fru Adams sagt.

"Du håller på att bli vuxen, snart kommer du kunna slappna av och då upphör mardrömmarna."

Orden är inte speciellt hoppfulla. Inte för Annie.

Munnen är torr, men Annie vågar inte resa sig för att hämta vatten. Det sista hon vill göra är att väcka någon av de andra ur deras så viktiga sömn. Från den minsta barnsängen hörs små snarkningar. Trots att det är både trångt och varmt i rummet är Annie tacksam, för hade det inte varit för familjen Adams hade hon kanske fått tillbringat nätterna ute i den olidliga kylan.

Annie måste ha somnat om, för hon vaknar av att lilla Elisabeth envist knuffar på henne. Ett skarpt sken bländar Annie och reflexmässigt höjer hon en hand mot ljuskällan. Elisabeth håller ficklampan i ett krampaktigt grepp, som om den vore hennes sista källa till ljus. Kanske är hon rädd att någon av hennes bröder ska ta den ifrån henne.

"Mor säger att vi ska hämta vatten vid källan", upplyser Elisabeth likgiltigt.

Hennes kinder är insjunkna och blicken saknar livfullhet. Små ärr av gamla skador visar upp sig på flera ställen i ansiktet och hennes kropp är på tok för sliten för att vara elva år gammal.

"Jag ska bara klä på mig något", svarar Annie och låter filten glida av sin smala figur.

Elisabeth nickar och försvinner ut från det lilla sovrummet. Annie kliver i sina slitna jeans och drar den grå ylletröjan över huvudet. I köket är det tomt, så Annie konstaterar att Elisabeth redan har gått ut. Mycket riktigt så står hon utanför den knarrande ytterdörren med två stora hinkar i händerna.

Snön gnistrar i ljuset från den lilla byns hus. Kylan är bitande och får plåthinkarnas handtag att bli smärtsamma. Någon stal Annies vantar förra veckan och hon har inte haft möjlighet att få tag på några nya.

Elisabeth har dragit ner mössan så långt det går utan att den skymmer ögonen. De bruna lockarna studsar mot hennes rygg när hon pulsar fram i snön några meter framför Annie. Hon snubblar till och tappar greppet om den ena hinken som skramlande slår i en stor sten. Snabbt plockar hon upp hinken och vänder sig om. Ingen mer än Annie har sett det och hon ler mot Elisabeth. De är ensamma och ingen fara lurar bakom dem.