SPECIAL CHAPTER

43 5 2
                                    

A/N: Hello readers! I know some of you are waiting for his POV. Pumunta pa talaga dito ang mga readers ko sa Novelah para lang mabasa ito. I hope I won't disappoint anyone. I had a long writing break at nahihirapan akong bumalik sa pagsusulat but tonight was different. I don't know. The thoughts keep flowing in my head right now. Nag enjoy ako sulatin ang POV niya ngayon at wow natapos ko siya. Actually, hindi ako makapaniwala. Akala ko hindi ko na matatapos ang POV na ito eh. Aaminin ko na na-pressure ako dahil may naghahanap talaga sa POV niya. Iniisip ko lang dati ang side niya at wala akong balak isulat but look now. Wow. Super hindi ako makapaniwala talaga HAHAHAHAHA

Ngayon lang ako nakapagsulat ng 10k words so overwhelmed talaga ako. Papansin kasi si Jefferson eh joke HAHAHAHA

This is the first thing I wrote after a long writing break so please don't expect too much. I really hope I won't disappoint any of you huhu

Happy reading!

JEFFERSON'S POV

It was her.

It has been.

And it will always be.

She was mine.

But I lost her.

I don't know when this feelings started to bloom. Is it that time when our eyes locked for seconds? Is it that time when she made me laugh hard? Well, she always does, though. I annoyingly brushed my hair. Ah! I don't really know.

I can still remember her silly jokes, annoying teases, sweet smiles, and happy face when we're still together. I can still remember how my face turns red when she's telling me silly things, how my mood turns light everytime I am with her, and how my heartbeat go haywire and at the same time at peace whenever she's around.

Sinabunutan ko muli ang sarili. Paano ko nagawa 'yon? Paano ko siya nagawang saktan where all I ever wanted was to make her happy? She's gone and out of reach and that's because of my foolish decisions.

I can still remember the first time I met her and how she caught my attention. Her smile was radiating and she was.. so.. beautiful.

"Ma.. who's that girl?" Hindi ko na napigilang magtanong dahil kanina ko pa hindi maialis ang tingin sa babaeng naglalakad bitbit ang isang aso. Simula ng lumipat kami dito ay ilang beses ko na siyang nakikita.

Last time, nakita ko siyang nakatanaw samin ni Jairo. It's weird that I always see her every damn time. Mama looked at her and her faced lighted up as if she recognized her. She sweetly smiled.

"Anak yan ng kaibigan ko. Aba ang laki na pala! Ang gandang bata," Mama answered with full of joy. Her eyes locked with mine again.

"Bibisita tayo sa kanila mamaya," she said and I nodded before looking at the girl again. She's smiling at her dog. I don't know what's with her but.. I can't take my eyes off her. Hinabol ko pa siya ng tingin ng lumiko na siya sa kanto.

A small smile form on my lips. She's cute..

Kanina pa ako hindi mapakali habang pabaling baling ang pwesto sa sofa. Hindi naalis ang mata ko sa orasan na nakasabit sa dingding, hinihintay ang oras ng pagbisita namin sa kaibigan ni mama.

Bakit ba napakatagal ng oras? Tsk.

Nakailang laro ako sa aking phone bago narinig ang pagtawag ni mama, hudyat na aalis na kami. Agad kong itinago ang phone ko at tumakbo pasunod sa kanya.

Akala ko ay malayo ang bahay nila samin pero halos napanganga ako ng malamang sa katapat na bahay lang sila nakatira. What the hell? Bakit hindi ko man lang siya nakakasalubong sa daan?

Stupidly In Love (Revised Edition)Where stories live. Discover now