Chapter 45: No words

1.7K 13 15
                                    

Denise's POV

"Anong oras ka ba makakauwi? Okay ka lang ba? Bakit andyan ka? Ihahatid ka ba niya? O kailangan mo ng sundo?" Napapraning na tanong ni Mommy sa phone.

"Ma, I'm fine. Chill ka lang. Ang daming tanong, mahina lang ang kalaban oh."

"E kasi naman, sabi mo sa party ka pupunta tapos ngayon nasa ospital ka."

"Galing akong party. Napunta lang ng ospital, okay? I told you, Kiefer's sister is in here kaya 'ko nandito. But I'm fine 100%."

"Sabi na nga ba e, dapat di ka nalang sumama sakanya, tingnan mo mapapahamak ka lalo."

"Ma, it's no ones fault. Hindi naman nya kagustuhan yung nangyari. Wag mo naman siyang i-judge."

"Tapos pinagtatanggol mo pa." Mom said.

"Hindi ko naman sya pinagtatanggol, I'm just saying na everything's unexpected. There's no one to blame. He needs someone to be with him."

"E nasaan si Alex?" Mom said.

"Andito."

"Then why don't you just leave them? Andiyan naman na pala siya, nang makauwi ka na."

"It's not that easy to do."

"Bakit? Bakit di mo magawang iwan si Kiefer?"

"He needs me, I told you that thousands of times."

"Kailangan ka ba niya kaya ka andyan, o kailangan mo siya kaya di mo siya maiwan?" Mom asked.

I sighed, "I'll talk to you later when I go home. Love you."

I hit end and held on to my phone tight. I put my phone inside my bag. Bakit ba ganon sila, masyadong pinapasok ang buhay ng may buhay? Nakakapagod rin kayang paulit ulit mong ineexplain tapos hindi rin naman maniniwala. Maybe Kiefer's right, why do I need to care of what others say when in fact what matters the most is what we think we feel.

Napalabas ako ng room ni Dani, 'cause of my mom's phone call. Yung mom, dad at yung kapatid pa ni Kiefer, umalis kaya naiwan kami sa room. It was a little bit awkward. Wait let me rephrase that.. It was really awkward being in that room. Though si Kiefer, chill lang still asking if I'm okay. Uh, he really didn't talk much with Alex and Dani's still lying on her bed chitchatting with Alex.

So when I got back to the room after my sermon *slash* phonecall with my mom, nakita kong nakaakbay si Kiefer kay Alex. Well that was a good sign since baka bati na sila?

But I was disappointed. Medyo paasa yun. Biglang tinanggal ni Kiefer yung kamay nya kay Alex and looked at my way. Pumunta siya sakin, like he's worried and I'm very fragile... And left Alex.

We sat down in the corner of the room while I saw Alex's eyes on Kiefer. Like she doesn't want hin out of his sight.. That she feels helpless because Kiefer started to ran towards me.

"Hey, is everything alright?" Kiefer asked me. Medyo natauhan ako, since I was thinking about Alex all the time.

I heard the door started to open and Alex said under her breath, "Labas lang ako ah."

"Uh, yeah." I looked back to Kiefer.

"Alam mo, you're a bad liar."

"Bakit nanaman?" I said.

"E kasi sinasabi mong you're fine, pero yang mukha mo 'di naman maipinta. Lukot na lukot."

I sighed, "E kasi naman si Mommy."

"Siya yung tumawag?"

"Oo. Ang OA kasi. Ang daming tanong, bat wala pa daw ako, bat nasa ospital ako and everything."

Beyond the Unplanned LoveDove le storie prendono vita. Scoprilo ora