Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

F E M T I O T R E

                   Victorias perspektiv

Jag läser texten noga, varenda ord tar jag in, och varenda ord får mig att le.
Alla sitter helt tysta och studerar mig när jag läser det fina brevet, det ända som hörs är musiken som spelas lågt i bakgrunden.
När jag kommer till stycket
"Jag förstår på riktigt inte hur det kan finnas någon så bra som du och med tanken på att våra framtida barn kommer ärva den godhet du bär, det hela gör mig helt varm"
Känner jag hur mina ögon vattnas, och direkt där efter rinner en tår längst min kind. Endast en glädjetår då jag på riktigt inser hur fin pojkvän jag har, och inser hur en människa kan uttrycka sig så fint och bra är helt sjukt. Ludwig får mig alltid att känna mig speciell, på något sett visar han sin kärlek till mig sååå grovt, och jag älskar det.
Sedan kommer jag till självaste julklappen...

" Med detta vill jag visa hur stark min kärlek är till dig, och där med har jag köpt oss en resa till Paris. Bara vi två, du och jag själva i Paris. Jag betalar hela resan och allt du vill ha ska du få"

Där brast det, tårarna kom på en gång. Men fina tårar, jag försöker hålla mig så lugn som möjligt, men någon gång behöver jag snyfta till vilket får dem andra att fnissa till lite. Jag har än inte lyft huvudet upp mot dem än men sen läser jag det sista i brevet.

// Din Ludwig<3

Jag lägger från mig kuvertet och reser mig på direkten upp och kastar mig i Ludwigs famn helt tårögd, jag kramar om han hårt och han besvarar den bra medan han stryker sin hand längst min rygg.

-" Tack älskling" viskar jag i den stora kramen jag just nu får.

-" Åhhh" hör jag dem andra säga lite gulligt åt oss.

-" Fan asså, hur ska ja tacka dig nog" stammar jag fram och kollar på han medan mina tårar som aldrig verkar ta slut. Jag sitter i hans knä med benen dinglades ner mot golvet och armarna runt om hans hals

-" Jackan var väll ett bra tack" skrattar han till och kollar djupt i mina ögon. Jag själv skrattar till lite innan jag pressar mina läppar mot hans, kyssen varar i säkert tio sekunder men känns som en evighet, och evigheten behöver aldrig ta slut. För just nu vill jag bevisa för Ludwig hur tacksam jag är.

-" Fan älskling, tack. Du ska hur tacksam jag är" snuvar jag fram och torkar bot tårarna som nu börjar närma sig sitt slut.
Dem andra har börjat mumla lite med varandra så allt fokus är inte på mig och Ludwig nu i alla fall, skönt.

-" Du har visat det väl hjärtat"

-" Jag vill att du ska vara glad, så fort du är glad är jag glad. Du ska ha det bästa, jag vill att du ska inse hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig" svarar Ludwig lugnt och samsat.
Dock blev det inte lika samsat för mig då en tår trycker sig fram igen. Jag skrattar till lite och torkar mig lite runt ögonen, ni vet när man gråter och skrattar samtidigt. Ja, exakt så. Lycklig. Är det jag är just nu. Jag skulle kunna skriva en lista på över 1000 ord som beskriver min kärlek till Ludwig, så starka är vi.

-" Tack älskling, jag älskar dig" säger  jag efter att jag lugnt mig lite.

-" Jag älskar dig med" mumlar han och trycker långsamt sina läppar mot mina.

-" Juste Vicci ax, ah oj shit sorry" säger Dante men avbryter sig själv mitt i meningen då han ser vad vi håller på med, men snabbt börjar jag och Ludwig bryta ut i ett skratt och avbryter kyssen.

-" Haha, vad skulle du säga?" Frågar jag han med ett brett leende.

-" Axel har inte fått sin julklapp av oss alla" skrattar Dante till och kollar på mig och Ludwig.