Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

S E X T I O F Y R A

Victorias perspektiv

När vi slår upp den stora entré dörren till det egentligen alldeles för stora hotellet slår dem stora lyxiga kristallkronorna som hänger i det väldigt höga taket en rakt i ansiktet. När man kommer in i den stora lobbyn är det direkt två trappsteg som som tar oss upp till en stor yta med massvis av soffor och bord, och på vänstra sidan en receptionen.

-" Jääävlar vad fint" uttrycker jag mig och kollar runt chokat i det höga taket.

-" Gillar du det?" Frågar Ludwig mig som anlänt bredvid mig med sin hand sammanflätad med min.
Jag kollar upp på han med ett leende och nickar stort.

-" Kom vi checkar in" säger han och drar med mig som släp.
Incheckade och klara har vi fått korten till vårt rum som tydligen är en av dem "finaste rummen" vilket jag absolut inte fattar varför Ludwig köpte det. Men jag har aldrig uppskattat något så mycket som jag gör nu.

-" Tack igen älskling" säger jag till Ludwig som går bredvid mig i dem stora förvirrande korridorerna letandes efter vårt rum.

-" Du har sagt det ungefär 10 gånger nu, men som jag sagt innan. Jag vill bara att du ska ha det bästa, och det är lugnt. Vi två ska ha en mysig resa tillsammmans och bara tänka på oss" säger Ludwig som svars och vänder sig om hastigt med en blink på ens ögat. Jag flinar endast och fortsätter gå fram i den långa korridoren som aldrig verkar nå sitt slut. Men till slut stannar Ludwig upp framför dörren som det står prydligt 243 på. Han mumlar lite för sig själv " här är dee" Det överdrivet höga ljudet från blippen som man behöver blippa med kortet vi fick av kvinnan i receptionen gör så att dörren öppnas och en väldigt trevlig syn av det absolut fööör fina hotellrummet syns.
Direkt när man kommer in är badrummet på högersidan och en ganska lång gång på ca 4 meter till den alldeles för fina dubbelsängen. När jag får syn på balkongen som är rakt framför sängen slås mina ögon upp ännu större, en finare utsikt har jag aldrig skådat. Balkongen behöver vi inte ens snacka om, såå stor med massvis av bord och en stor mysig soffa, varför vet jag inte direkt. Det är ju bara jag och Ludwig som ska bo här i en hel månad, men men. Jag slår upp balkongdörren och spricker upp i ett leende när jag ser att vi har Eiffeltornet som utsikt. Jag går långsamt mot räcket och smeker alla olika möbler som står fint utspritt. Väl framme vid räcket står jag och njuter av den härliga känslan, att se ut över hela Paris är riktigt riktigt coolt. Efter ett tag känner jag ett par starka armar omfamna mig bakifrån, ett leende syns stort på mina läppar och jag lägger mina armar vilandes mot Ludwigs armar som är runt om min mage.

-" Fan vad vackert det är" säger jag och blundar av det starka solen som lyser på oss.

-" Jag visste att du skulle gilla det" svarar han och kysser mig på kinden innan han beger sig in mot rummet igen för att packs upp. Egentligen borde jag också göra det men jag kan inte få nog att utforska mer av rummet då jag såg en trappa vid sängen, har ingen aning om vart den leder. Men det är det jag ska upptäcka.

-" Jag går och kollar övervåningen" säger jag till Ludwig som står och lägger in sina kläder i garderoben, han nickar som svar och jag rör mig uppåt.
Trappan är i fin brunt sammet färg med vita väggar runt om. När jag kommer upp ser jag ett stort allrum med en förjävla stor soffa i en ljusrosa färg plus några förtöjer och en tv, synen får mig att bilda ett leende. Men som blir lite "skeptiskt" när jag ser allt fler sovrum med sängar och garderober. Men det är något jag skiter i, jag kan ju bara fråga Ludwig.

-" Hallå älskling" ropar jag och springer ner för trappan i en rytmisk takt. " Mm" hör jag han svara med en glad ton.

-" Varför är det så många rum när det bara är vi?" Frågar jag och lägger armarna runt hans axlar bakifrån.