Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

F E M T I O Å T T A

                        Victorias perspektiv

Fredag:

En vecka har gått, en vecka sedan jag fick se dina ögon vara vid liv. Men så är det inte nu, inte i framtiden heller.
Läkarna tror inte att du kommer överleva, att du har 96% chans att klara av detta.
Dina ögon har jag inte mött på över en vecka, alltså. En vecka sedan händelsen varade.
I onsdags fick vi det hemska beskedet, att du antagligen inte kommer öppna dina ögon igen, att ditt hjärta antagligen inte kommer slå igen.
Jag kunde inte hantera situationen, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag gick runt med tårarna rinnandes längst mina kinder fram och tillbaka i sjukhusrummet och försökte övertala mig själv om att det inte är sant, att du kommer slå upp dina fantastiska ögon och säga att du mår bra, och att du älskar mig. Dem två orden har jag inte hört på en hel vecka, dem två orden som jag konstant hört 10 gånger om dan i ett år. Det känns, det känns något overkligt. Men jag vet, jag vet att jag kommer få höra dem igen. Något jag försöker intala mig själv varje dag, likaså nu.
Jag sitter och håller om din hand, med tårarna sprutandes längst mina kinder och försöker intala mig själv om att du kommer vakna. Ditt hjärta pumpar fortfarande, du andas och det ser ut som att du bara sover. Vilket du gör, men inte vaknar.
Jag sover i denna jävla obekväma stolen, något jag gjort i en vecka i streck. Varje dag, i hopp om att du slår upp dina ögonlock. Men dagen slår aldrig in.
Dante och dem andra säger åt mig att åka hem för att sova och äta, vilket jag bara klagar emot på. Aldrig en natt utan Ludwig.
Killarna är här varje dag, lika ledsna som jag, det går liksom inte att ta in. Att du nån dag kommer slockna helt. Nej nej nej nej, bara nej.
Vad händer med våra resa till Paris? Våra planer om en egen villa tillsammans med 2 barn, allt vi skulle göra med våra framtida barn, och när du sa att du någon gång kommer fria till mig. Vad kommer hända med dehär? Allt bara kraschar. Livet är skit, det finns ingen mening med livet. Min enda mening är du, just du. Bara min Ludwig.
Läkarna vet inte när ditt hjärta slutar slå, men dem vet att dagen väntar.

-" Hej" hör jag någon säga som kommer gåendes från dörren mot mig. Jag svarar inte utan lägger istället huvudet mot sjukhussängen med tårarna rinnandes.

-" Du borde få i dig lite mat" mumlar Dante som drar fram en stol och sätter sig bredvid mig.
Jag skakar endast på huvudet och säger

-" Jag tänker inte lämna Ludwig"

-" Vicci" säger Dante och tar ett djupt andetag.
" Han kommer inte att vakna" fortsätter han med ödmjukt och placerar sin hand på min.
Orden han säger får mig att blinka till hårt, ett försök till att inte få fram allt fler tårar. Men misslyckas, jag kniper igen min mun allt hårdare och får fram ett svagt "jag vet" och tårarna forsar ner.

-" Jag vill vara själv" mumlar jag

-" Jag förstår det, men Ludde är också min bästavän Vicci. Jag måste få hälsa på han"
Jag svarar inte utan endast nickar.
-" Aja, jag tog med kläder till dig iallafall" säger Dante och sträcker fram ett par mörkgrå mjukisar med en svart Thrasher hoodie.
" Tack" mumlar jag och tar emot kläderna för att byta om, inte bryr jag mig om Dante ser mig i underkläder. Han är min bror liksom.
Kläderna är på och jag sätter mig återigen på stolen och tar tag i Ludwigs hand igen.
Jag tackar mig stort för att jag inte sminkat mig någonting den här veckan, tårarna slutar aldrig och min mascara skulle nog antagligen ta slut om jag tog ny hela tiden.

3 h senare

-" Jag går och tar något och käkar" säger Dante och reser sig upp.
" Jag henkar" säger Noel och följer med Dante ut.
-" Jag med" säger Axel.

-" Vet dem när, aa, duvet, han slocknar" hör jag Mathilda säga och en stol repas i golvet som närmar sig mig.
-" Nej " mumlar jag och börjar hysteriskt hulka av mina tårar som letar sig fram varje minut. Jag ligger lutad mot Ludwigs midja och håller om hans hand hårt.

-" Åh hjärtat" viskar Mathilda och kramar om mig från sidan.
Stora andetag är något som behövs för att kunna andas. Såhär mycket har jag aldrig gråtit, frågan tog hårt på mig.
Jag får knappt någon luft av dem stora hulkningar jag gör, till och med så att killarna märker av stort när dem kommer in i rummet igen med varsin matbricka i handen.
Ingen säger något, utan istället byter Mathilda och Dante plats så att Dante håller om mig istället.
Han stryker sin hand upp och ner längst min överarm. Några få lätta kyssar känner jag av på huvudet som tröst. Hela rummet är tyst och stämningen är dyster, det ända som hörs är mina stora hulkningar och andetag.
Fyfan vad jag mår skit, aldrig har jag varit såhär ledsen. Kanske när pappa gick bort, men på något sett är jag mer ledsen nu.

20:47

-" Säker på att du inte ska med hem?" Frågar Axel mig, jag nickar lätt och dem beger sig ut från rummet påväg hem.

-" Ta något att äta" är det sista jag hör av Dante innan dem slår igen dörren.
Jag ligger endast och tänker, exakt samma ställning som förut. Med Ludwigs hand sammanflätad med min, mitt huvud vilandes mot sängen med tårarna rinnandes. Standard.
Jag ligger bara och väntar på att hans hjärta ska sluta slå, men samtidigt att han ska vakna. Såklart är jag mest inne på det andra alternativet. Men det känns ändå inte som ett alternativ...
Efter ett tag bestämmer jag mig för att dra till Cafeterian och ta något att äta.

-" Jag ska bara ta något att äta älskling" säger jag lämnar en kyss på hans handrygg. Såklart får jag inget svar men samlar mig kraften och ställer mig upp.
Korridoren är helt stil, endast någon läkare rör sig några meter framför mig.
När jag kommer fram till Caféet köper jag mig en torr macka med varm choklad. Inget jag är sugen på direkt men bara för att ha något att göra.
Mina steg styr jag tillbaka mot rummet och slår upp dörren med hjälp av höften.
Jag tappar allt, den varma chokladen i min hand åker rakt ner i backen.
För att...
För att jag möter ögonen jag inte mött på en hel vecka.

__________________________
Åhhh dehär kapitlet var så bra tycker jag haha, *host* hybris. Nej men blev ändå nöjd med det. Så snälla rösta<3

Ig: Forever.hovah

Rösta gärna<3