Tandborsten gnuggas snabbt över mina tänder. Den löddrande tandkrämen smakar av starkt mint, och även fast jag hatar smaken så forsätter jag gnugga. Jag har skällt ut mamma några tusen gånger varje gång hon kommer hem med just denna tandkrämen. Sönder tjatat om att hon inte ska fortsätta köpa den men det blir aldrig rätt. Jag till och med erbjöd mig att köpa tandkräm själv, men så lovade hon att ''tandkrämsproblemet'' aldrig skulle uppstå igen. Ändå så står den nyöppnade tandkrämen med stark mintsmak där inne på badrummet. Jag spottar en sista gång och just när jag ska lämna badrummet så kraschar en längre figur in genom dörren.
''Ut!'' Skriker han.
''Chilla-''
''Jag är försenad!''
Jag flinar lite för mig själv, detta är då ett väldigt återkommande problem för min bror.
''Va fan,'' utbrister han sekunden tandborsten sätter sig i munnen, en av de alla saker jag och han verkade ha gemensamt var att vi båda hatade den där jävla mint smaken. ''Mamma lovade ju att hon inte skulle köpa den här fucking smaken igen!'' Han inspekterar tandborstpaketet medan han står där och borstar sina tänder och slänger den sen i golvet.
Istället för att stå där och stirrar så stänger jag badrumsdörren. Förbi vägen ner till köket så skuttar jag in på mitt rum och snabbt slänger ryggsäcken över axeln.
''Vad är det nu Dante skriker om där uppe?''
Jag räcker handen efter mina nycklar som ligger på den svarta köksön. ''Tandkrämen, du köpte fel smak igen.''
''Alla ser ju likadana ut!'' Suckar hon, ''jag försöker ju alltid köpa rätt, det vet du väl?''
''Om det är så svårt kan du väl låta mig köpa tandkrämen?'' Frågar jag och rynkar lätt på ögonbrynen.
''Du ska inte behöva slösa pengar på sånt,'' insisterar hon och slänger med handen i luften, typ som 'strunt i det'.
''Whatever you say, - jag går iallafall nu,'' säger jag med ett smått leende på läpparna och stoppar nycklarna i bakfickan.
''Ha det bra nu!''
''Desamma!'' Ropar jag på vägen ut, och stänger sedan dörren efter mig.
Vägen till busshållplatsen är tyst, nog för jag glömmer att sätta in lurarna och märker inte förens jag faktiskt sitter där inne på bussen. När jag väl fått upp lurarna ur väskan så pressar jag start på den överspelade Spotify listan i mobilen. En melodi rullar ut, och stirrandes ut mot fönstret mimar jag med i varenda ord. Snart så ser jag att skolans hållplats och ställer mig hastigt upp från de röda sätet.
När bussens dörrar öppnas så pustar kall luft mot huden, jag har ju på mig en jacka, men de kroppsdelar som inte är täckta lika tjockt är inte beredda för den svala oktober brisen. Där går jag, hand i hand med ryggsäcken som jag låtit glida ner för axeln och ned i min handflata som jag nu håller ett hårt grepp om. Smått sprintades tar jag mig upp för alla de trappsteg som leder upp till gymnasiedörren, den är halv tung och lite svår att få upp med bara en hand, men det går och tillslut så kommer jag in i korridoren. Nu blir kroppen sådär inomhus varm igen och jag närmar mig mitt skåp. En välbekant söt doft når min näsa och jag vänder mig nyfiket om, där står Wiktoria, hennes lockar studsar mot hennes axlar så exalterad hon blir när hon ser mig. Ett leende sprids på mina läppar och jag öppnar armarna som en inbjudan till en kram.
''Hej!'' Säger jag när hon väl är där i min famn.
''Jag har så mycket att berätta för dig,'' hon släpper taget hon har om mig och backar bakåt så jag kan se henne, hennes gyllenbruna hud skimrar i korridorernas lampor. Hon ser lika fin ut som alltid, om bara jag såg ut som henne. Jag puttar in väskan i skåpet och börjar ta ut allting som behövs för första lektionen.
''Vadå? Hade du och den där killen du skulle träffa i helgen kul?'' Retandes höjer jag ett ögonbryn, hon slår lätt på min axel och skrattar.
''Ssh,'' hyser hon mellan skratten, ''det var helgalet, han hade fetaste festen, du skulle varit där!''
''Skulle bara skämt ut mig själv,'' påpekar jag och stänger snabbt igen skåpet och börjar gå upp för korridoren med Wiktoria hack i häl.
''Nej! Alla frågade faktiskt efter dig, de gillar dig!'' Insisterar hon, men jag vet inte om jag kan tro på henne.
''Really?''
''Really,'' upprepar hon.
''Kanske nästa gång,'' börjar jag. ''Men jag lovar inget.''
Färden genom korridoren leder oss inte långt förens Wiktoria finner några andra halv-kompisar i korridoren, de snackar och skrattar och hon tackar för helgens fest. Jag står mest i bakgrunden med ett leende på mina torra läppar, de kalla vädret har inte behandlat de bra. Tjejerna börjar pratar om hur de saknat mig på festen; att jag verkligen borde komma nästa gång! Jag bara nickar och svarar med samma sak jag sagt till Wiktoria tidigare.
Wiktoria drar mig närmre men även fast jag står där i intryckt i klungan känner jag mig lika osynlig som förut. Det känns som jag står på andra sidan rummet, men jag skakar bort känslan, försöker vara mig själv. Fortfarande så sitter det som en spärr i huvudet, och snart så vinkar både jag och Wiktoria hejdå till de lilla gänget av tjejer.
''Du behöver inte vara så tyst, som jag sa tidigare, de gillar ju dig!''
''Förlåt,'' är det ända som kommer ur mig.
Vi skiljs åt bara sekunder senare, jag går mot samhälle och Wiktoria mot sin lektion. Jag sätter mig längst bak när jag når klassrummet och lirkar upp lurarna som jag tryckt ner i väskan efter bussturen och sätter en av de i örat medan jag försöker diskret gömma hörlurssladden med mitt tjocka mörkblonda hår. Det har blivit långt och når snart nästan ner till mina höfter. Som tur är så har läraren inte den bästa synen, så jag kan egentligen bara pusta ut. Mina gråblåa ögon studerar de elever som tränger sig in i klassrummet, de flesta kommer in i klumpar och sätter sig ned gruppvis. Den enda som verkar komma utan en klungan är en blond kille. Jag suckar lite lätt när läraren kommer in i klassrummet och börjar skriva på tavlan, jag ger inte henne min fulla uppmärksamhet då musiken i ena örat fyller upp mina tankar och ögonen kollar ner i blocket som ligger på bordet. Jag ritar massa nonsens på de, skriver orden de säger i sångerna. Det är inte förens mitt namn ropas högt över salen då jag märker att jag nästan halv somnat, jag blickar ut över klassen i några sekunder innan jag inser vad som händer. Vi håller då alltså på att bli uppdelade i grupper.
''Dahlia,'' harklar sig läraren åter igen och sedan kollar ner på papperet i hennes händer. ''Du är med Noel.''
Jag tänker i en stund, Noel? Jag kollar runt omkring i klassrummet och blåa ögon möter mina. Jag känner igen killen, det är ju en av min brors bättre vänner, han som kommit in lite senare än alla andra. Jag ger han ett snabbt leende och han ler tillbaka. Han är ju riktigt söt, även fast jag nog inte vill erkänna de för mig själv, så snabbt kollar jag ner i blocket framför mig igen. Ändå är det något inom mig liksom gör mig nyfiken på killen som sitter tvärsöver klassrummet. Jag kollar upp men nu hans blick vänd mot tavlan igen, jag stirrar lite diskret i smyg. Håret som ligger mot hans nacke skiner i de gula ljusen. När han sedan ska byta hand att luta ansiktet mot så faller håret i samma riktning, jag vill bara kunna sträcka mig fram och dra händerna igenom det. Snart väcks jag av dock av dagdrömma. Alla i rummet börjar röra på sig och tar plats bredvid deras partner.
