Hett vatten rinner över min kropp när jag vrider på duschkranen. Jag låter ut en hög suck och plockar upp schampot som står längst den kaklade väggen. Sakta trycker jag ut en klump av de rinnande schampot i handflatan och masserar in i håret, sedan lutar jag mig bakåt och låter vattnet skölja ut det. Just när jag ska fortsätta till nästa produkt så hör jag ett högt bankande ljud. Jag stönar ut i frustration.
''Vad?'' Ropar jag högt och stänger av vattnet som rinner.
Efter några sekunder hörs bankandet igen, och då inser jag att det inte är från badrums dörren, utan någon vid ytterdörren. Jag tar ett skutt ut ur duschen och mina fötter möter det kalla golvet. Handduken som hänger på väggen drar jag snabbt runt min kropp. Min första tanke är att det måste vara Dante, han hade försvunnit för några timmar sen och när han gjort det låste jag dörren. Sprintades ner för trappan skymtar jag figurer i de smala fönstret med tintat glas som är placerat bredvid dörren.
Jag öppnar hastigt dörren och möts av inte bara Dante, men Noel. Han klampar in och nästan in i mig. Jag stänger lika snabbt igen dörren som jag öppnat den. Dante hänger tungt över Noels axel och ser inte värst pigg eller glad ut, för den delen.
''Vad har hänt?!''
''Jag hittade Dante i slagsmål,'' muttar Noel och forsätter in i köket med Dante halvt däckad under hans arm. ''Hallå vakna!'' Snart så får han Dantes kropp att sitta upp i en av köksstolarna och hans isblåa ögon studerar surt oss båda.
''Du behövde fan inte hjälpa mig du är inte min jävla mamma, Noel,'' sluddrar Dante medan hans ögonlock sluts igen för en sekund.
''Du är dum i fucking huvudet!'' Utbrister jag på Dante, mitt droppande hår har gjort som en liten pöl runt omkring mig och min hand håller fortfarande ett hårt tag om handduken som är det enda som täcker min nakna kropp. ''Tur som fan att Noel hittade dig, du kunde skadat dig rejält!'' Han bara muttrar åt orden. Jag suckar och stressat slänger jag en blick på Noel, han dräper sina armar runt mig och drar mig ut i hallen igen.
''Oroa dig inte, han är hemma nu, allt kommer bli okej.''
''Jag orkar fan inte med han,'' surt så slänger jag en blick ner på golvet, men Noels hand lägger sig på min haka och tvingar blicken uppåt igen.
''Hej, kolla på mig - han får skylla sig själv så som han betett sig.'' Hans ord är lugna, men jag kan se i hans ögon hur stressen fortfarande sitter i han. Snart drar han mig närmre och lutar oss in i en kyss, men jag drar snabbt tillbaka.
''Jag måste fixa med Dante.. och med mig själv.'' Han nickar sakta, och sedan ger mig en snabb kram innan han går ut ur dörren igen.
》
Att vakna upp tidigt och gå till skolan hade än en gång blivit en rutin. Ingenting som jag direkt älskade, men det hade iallafall gjort saker lättare. Dante och jag hade inte snackat något efter det som hänt, men jag var inte hundra på om han ens kom ihåg någonting. Tröttsamt hur han dum efter dum sak gör fler dumma saker, så jävla dumma saker för ingen anledning alls.
Boken som ligger uppslagen framför mig är som suddig, och bordet jag sitter vid utgör små ljud varje gång jag rör mig. Snart får det känslorna inom mig att explodera, en hand slänger jag frustrerat ner på träytan och varenda individs ögon i klassrummet flyger snart åt mitt håll. Det räcker med ett par djupa andetag för att lugna ner mig igen, men det tar inte lång tid innan jag drar med mig mina grejer och sticker ifrån klassrummet. En jävla röra, allt ihop, och jag visste inte hur jag skulle fixa något.
Nätterna spenderade jag tänkandes. Är det verkligen värt det? Noel och mitt förhållande, vart det värt allt det här? Jag skadar någon, oavsett vilken väg jag väljer. Dante är redan fucked up som han är, men detta verkar bara gjort han steget närmare galenskap, och om jag skadar Noel skulle jag ju aldrig kunna förlåta mig själv.
Jag ville lägga mig ner och bara gråta, jag orkade inte med att det skulle bli så rörigt allt ihop. Var det mitt fel att Dante blandat sig i något slagsmål? Var det därför han försvann varje kväll, för att protestera? Protestera mot mig? Huvudet värkte mer och mer för varje tanke som kom. Snart har jag stängt mina ögon och går in i en längre figur.
''Fan, förlåt,'' mumlar jag.
''Dahlia?''
Jag kollar upp och ser ingen mindre än Axel. Hans ögon kollar förvirrat ner i mina och han förstår väl ganska snabbt att någonting är fel för snart drar han in mig i en svag kram.
''Hur är det?''
''Bra,'' ljuger jag och drar in ännu ett djupt andetag.
''...Dante, kommer han tillbaks till skolan snart eller?''
''Vet inte,'' en stuck lämnar mina läppar. Dante var den sista personen jag ville prata om, eller med.
''Är han jobbig?''
Jag kan inte hjälpa det när jag låter ett svagt skratt komma ur mig när han frågat mig frågan. Jobbig och jobbig? Jo, jävligt jobbig.
''Ja, men du vet hur han är.'' En lätt nick är det enda han svarar med, och snart så ger han mig ett stelt avsked och lämnar mig där ensam i korridoren igen.
