Klackarna som Wiktoria fått tvingat på mig utgör ett högt klackande ljud varenda gång jag rör på fötterna. Den svarta puffiga jackan som jag har på mig varje dag har jag dragit lite extra tätt om kroppen, den kalla höstvinden försöker nämligen smita in under den. Mina bara ben är fyllda av gåshud, och klänningen som sitter på kroppen ger knappt någon värme alls. Nervöst så närmar jag mig de mörkröda huset, ur fönsterna lyser de i blinkande neon färger och den dunkande musiken har jag hört ända sen jag nådde gatan. Min skakiga hand tvekar när den tar ett tag runt handtaget, jag kan ju inte knacka ingen skulle ju någonsin höra, men det känns fortfarande skumt att bara gå in i någon främlings hus. Ludwig hade jag träffat några gånger, han hade ju varit i mitt hus många gånger, men jag hade aldrig tagit ett enda steg in i hans.
När jag äntligen fått modet till mig så öppnar jag dörren, direkt så blir musiken tio gånger starkare än vad den hade varit när dörren var stängd. Jag går in i hallen som är fylld med vad som ser ut att vara tusen skor, jag bestämmer mig att bara ta av mig jackan och hålla på klackarna jag fått låna av Wiktoria. Tanken av att förlora de i skoröran gjorde mig bara mer nervös än förut, varför gick jag med på det här? Nu står jag här ensam i en hall, full av skor och dunkande musik. Jag kunde ju tagit med mig Wiktoria, hon skulle aldrig sagt nej till fest, men det slår mig inte förens nu. Så jävla typiskt.
Försiktigt tar jag mig fram över golvet, och snart så kommer jag in i vad som ser ut att vara ett vardagsrum. Det dova neon ljusen slår i olika färger och mina ögon kisar för att försöka vänja mig åt det. Fulla tonåringar täcker rummet och alla har antingen en flaska eller en rödmugg i deras händer. Mina ögon blickar över rummet några gånger men jag ser verkligen ingen som jag känner igen, jag tränger mig igenom havet av folk och når äntligen vad som ser ut att vara en korridor. En tjej står lutad mot väggen, hennes hår är fastklistrat på pannan så svettig hon är och hon dunkar på dörren framför henne.
''Hur långt ska de ta för dig!'' Ropar hon. Jag bara går förbi och når köket. Det är ännu mörkare där men jag kan skymta några som står och häller upp drinkar. När jag med snabba steg tar mig dit så kan jag inte längre höra det klackande ljudet från mina klackar, musiken dränker ut det. Jag inspekterar alla de tusen muggar som står uppradade på ett avlångt bord. Nu när jag står mycket närmre så ser killen, som häller upp vätska i muggarna, väldigt bekant ut.
''Ludwig?'' Frågar jag osäkert, man kan ju inte vara helt säker i detta mörker. Hans blick lyfter sig från glasen, och snabbt så vänder han på flaskan upprätt så han inte spiller något.
''Dahlia,'' svarar han och ler mot mig. ''Noel sa att han bjöd dig, kul att du kunde komma.'' Jag nickar bara som svar.
''Kan jag ta en?'' Frågar jag igen, han nickar tillbaks och jag tar en i min hand. Muggen för jag till min näsa. ''Vad är de för något?''
''De flesta är rom och cola, den andra halvan är bara en blandning av vad jag hittade när rommen tog slut.'' Skrattar han, han verkar faktiskt inte super full. ''Ludde's speciella häxblandning kan vi kalla dem.''
Jag skrattar nervöst och tar en klunk av vätskan från glaset. Det är definitivt rom och cola, det känner jag direkt. Jag får kämpa för att svälja det, rommens beska men söta smak är en jag alltid haft svårt för, men kan ju inte stå och spotta ut de framför Ludwig, då kanske han tror jag är värsta tönten.
Just när jag tar min tredje eller något sånt klunk så hör jag ett dovt skrikande närma sig köket. Ludwig tappar fokus från hällandet och kollar återigen upp från vad som verkar vara hans arbete för kvällen. Det är Noel, han nästan ramlar in i köket och höjer flaskan han har i handen medan han tjuter ut i glädjeskrik.
Jag kan inte hjälpa att låta ett skratt ramla ut ur min mun och sekunden jag gör det så möter hans ögon mina. ''Dahlia!'' Utbrister han och tar dinglande steg fram till mig, i klackarna är jag typ lika lång som honom.
''Noooel,'' svarar jag, det är faktiskt lite roligt att se han såhär full.
''Någon verkar ha haft roligt på ÅRETS fest,'' skryter Ludwig, hans fokus har dock gått tillbaks till att hälla upp drinkar.
''Kan du bara hålla käften om årets fucking fest,'' muttrar Noel frustrerat. ''Året är för fan snart slut.'' Jag fnissar igen åt hans kommentar och han ler när han hör hur road jag är.
''Bror, det är årets fest vare säg du tycker det eller inte.'' Insisterar Ludwig och det enda Noel gör som respons är att himla med ögonen, men det ser ju inte Ludwig, han står fortfarande och häller upp drinkar. Noels fokus flyttas till mig och han ställer sig ganska nära.
''Du är så jävla snygg,'' sluddrar han, jag känner hur mina kinder blir röda och hela kroppen rycker liksom till.
''Men sluta,'' svarar jag, det nervösa skrattet jag yttrat innan yttrar jag ännu en gång.
''Nej,'' flinar han stort. Jag slår till han lätt på axeln. ''Aj,'' säger han och putar med läppen. ''Misshandlar du mig nu?''
''Sluta,'' Instämmer jag ännu en gång och höjer på ögonbrynen. ''Du är så jävla full!''
''Kanske,'' svarar han och rycker på axlarna. ''Men du är inte mindre snygg när jag är nykter.''
Innan jag hinner svara så tycker jag att jag hör mitt namn ropas, mitt huvud slängs åt sidan. Där står Dante, packad han med och rynkar med ögonbrynen. Med snabba steg så tar han sig fram till oss.
''Vad fan gör du här?'' Ryter han.
''Jag festar? Vad är ditt problem?''
''Vem bjöd dig?'' Forsätter han och ignorerar mitt svar helt, jag tvekar i någon sekund och jag kan se i ögonvrån hur Noel blir lite blekare i ansiktet. Jag harklar mig lite försiktigt.
''N-några tjejer från skolan sa att de skulle på fest och frågade om jag ville följa med,'' ljuger jag, men Dante verkar inte helt övertygad.
''Du borde fan inte vara här!''
''Varför borde jag inte det? Du får ju tydligen supa dig full och ha roligt,'' fnyser jag. Han härmar mig med en löjlig röst och sen så rör sig blicken han lagt på mig till Noel, som står där helt fryst bredvid mig.
''Och va fan snackar du med min syrra för?''
''Jag-''
''Vi gör ett projekt tillsammans i skolan, Noel skulle bara hälsa.'' Avbryter jag innan Noel hinner säga något.
''Jag hoppas för din skull att hon inte ljuger,'' säger Dante och puttar Noel ganska hårt på bröstet så han vinglar några steg bakåt, sen så möts våra ögon igen. ''Gå hem nu, och kom fan inte tillbaks.''
