Jag trummar lite ointresserat med fingrarna på träbordet som är placerat framför mig. I takt med att jag trummar fingrarna, ljuder tonerna från beatet Axel producerat genom hans källar studio. Idag var dagen vi skulle spela in våra verser, därav min växande nervositet. Jag kände mig fortfarande inte helt hundra på att jag skulle klara av det här. Men det som fick mig att faktiskt ställa mig framför micken, var att Dahlia trodde på mig. Under många kvällar som vi hade spenderat tillsammans, hade hon viskat i mitt öra att jag var fantastisk och allt som var synonym med det. Ord jag aldrig tidigare trott på, men så fort hennes silkeslena röst yttrade dem fanns det inte längre något tvivel i min kropp. Därför kände jag mig ganska självsäker när jag lät ord jag skrivit om henne strömma ut ur mina läppar. Axel nickade gillande när jag rappade, Ludde gjorde tummen upp ett flertal gånger. Den sista personen som tillhörde Hov1 hade valt att inte komma. Men Dante hade också redan spelat in sin vers, kanske var det också bra. Jag vet inte riktigt hur han skulle reagera över det faktum att jag stod och sjöng om hans tvilling. Det var en konstig situation vi hade satt oss i. Men jag hoppades att någon dag skulle jag och Dante kunna lyssna på Travis Scott tillsammans och skratta tills luften inte längre räckte till igen. Någon dag skulle jag få tillbaka min bästa vän, hoppades jag.
Två timmar senare går jag jämsides med Ludwig när vi vandrar ifrån Axels stora villa. Vi var klara för idag. Eller Axel ville ha lite lugn och ro när han skulle fixa ihop allting. Vilket var förståeligt eftersom Ludwig hade högre hybris än någonsin just nu. Något som var väldigt distraherande om man skulle skapa en låt.
"Vi kommer ta över Sverige bror, vänta bara." Hans leende täcker hela hans ansikte och jag skakar lite på huvudet åt han.
"Ludwig du måste lugna dig. För mycket självförtroende kommer bara bli vår nedgång." Han fnyser lite åt mina ord och mumlar något om att jag inte fattar. Våra fotsulor skrapar mot gruset som börjat tina fram. Bortsett från våra flåsande andetag är det allt som går att höra. I alla fall tills Ludwig bestämmer sig för att öppna käften igen.
"Hur går det med Dante?" Jag suckar lite år hans fråga och lyfter handen för att dra den genom mitt hår. Jag stoppas av den gråa mössan som pryder mitt huvud. Det var något jag gjorde när jag blev obekväm eller nervös. En dålig vana kanske, man ville ju inte tappa allt hår innan man blev tjugo.
"Borde du inte fråga hur det går med Dahlia? Det är ju henne jag är tillsammans med." Han flinar lite åt mina ord och skakar på huvudet.
"Det behöver jag knappast göra, du har fan haft knullrufs i flera dagar. Så jag antar att det går bra." En röd nyans sprids på mina kinder och jag förflyttar blicken från honom till träden runt om oss.
"Ja okej då, men jag vet inte. Dante hatar nog mig." Mina vita skor sparkar hårt på en av stenarna på asfalten. Försöker få ut min frustration över att jag inte längre kan träffa Dante utan att vara rädd över att han ska döda mig.
"Men nu skulle jag väl ändå säga att det hänger på honom. Han behöver ju inte vara så jävla lack hela tiden, ni har ju faktiskt berättat." Jag hummar lite till svar, det är det enda Ludwig får ut av mig. Jag vet inte riktigt vad jag säga, han har nog rätt. Vi fortsätter gå mot busshållplatsen i tystnad, byter enbart några hetsiga ord när Ludwig säger att min spellista suger.
》
Två timmar senare är jag påväg ut igen, det är med en irritation i kroppen som jag rör mig mot centrum. Felix hade envisats med att jag skulle gå och köpa chips. Jag hade enbart gått med på det eftersom han lovade att betala. Jag drar upp min telefon och byter snabbt låt, tonerna från Oskar Linnros från balkongen ljuder i mina öron och jag nynnar lite svagt. Jag rundar hörnet på gatan men fryser fast i mina fotspår när mina ögon fastnar på något, eller någon. Några tiotal meter ifrån mig står en halvt påverkad Dante tillsammans med ett gäng killar som inte ser ut att vara de snällaste. Situationen verkar vara spänd eftersom Dante irriterat spänner både sina nävar och käkar. Jag tar några försiktiga steg emot dem, men de byts ut till springande när en av killarna slår till Dante. Killen med det isblonda håret stapplar bakåt och håller sig för käken. Han vrider på huvudet och möter mina orosfyllda ögon, hans brinner av hat. Men för en gångs skull är hatet inte riktat mot mig, utan gänget framför mig. Dante kastar sig mot killen som utträde slaget och låter sin knoge träffa hans näsa. Eftersom jag vet att det här bara kan sluta dåligt med tanke på att de är ungefär fyra fler, rusar jag fram. Jag lägger armarna runt Dantes spända kropp och gör mitt bästa för att lyfta bort honom.
"Ge fan i mig." Sluddrar han och försöker armbåga sig loss.
"Hade gärna gjort det men jag vill inte förlora min bästa vän." Muttrar jag och drar ännu hårdare i honom. Tillslut ger han med lite, vilket är tillräckligt för att jag ska kunna dra honom till därifrån jag kom. Hans steg är vingliga och jag kan inte hjälpa sucken som tränger igenom mina läppar.
"Vad i helvete håller du på med Dante?" Halvskriker jag samtidigt som jag kollar på honom med stora ögon.
"Inte fan vet jag, förlåt då." Jag motstår lusten att slå till det nonchalanta ansiktsuttrycket som pryder hans ansikte. Istället tar jag ett hårt grepp om hans arm och drar honom mot en av de blåa bussarna. Han mumlar och frågar något om vart vi ska, varpå jag svarar att vi ska hem. Hem till någon som faktiskt kan hjälpa oss.
