Papperslappen Noel gett mig vilar säkert i min hand när jag får förbi köket upp för trappan. Jag ville inte riskera att den hamna någonstans där den kunde läsas av någon annan, jag visste inte ens vad som stod på den än. Ändå kände jag att det var något viktigt, annars skulle han ju bara sagt det till mig. Snart är jag tillbaka i mitt rum och med ett duns sätter jag mig ner på skrivbordsstolen som oftast är täckt av kläder, men efter jag städat var den nu tom. Jag snurrar ett par varv på den medan jag knycklar upp papperet. Snart så är det öppet, och mina ögon är som fastklistrade på de blåa bläcket som täcker det.
Jag har bettet mig som skit, jag har känt ingenting
Du känner mig väl och du känns hela tiden
Känner med dig så får jag mitt liv
Känner att vi borde skapa ett liv
Står på knä, frågar en fråga
Hoppas på svaret som oljan på lågan
Förvirrad, gör dig förlovad
Men dina brister är nåt jag kan tåla
För du är den bästa som jag träffat
Och du får aldrig nånsin lämna
Du är välkommen här som du hör hemma
Ta det lugnt, låt det bara hända
Snart bränner tårarna. Var detta om mig? Jag kände hur värme spred sig i bröstet. Vad gör man när man får något sånt här, borde jag tacka? Jag trycker papperet möt bröstet och släpper ifrån mig ett litet tjut. Jag var så jävla kär, så jävla hårt hade jag fallit för Noel.
》
Dagarna går och snart är det första dagen av skolan efter lovet. Jag står på badrummet och gnuggar tandborsten över tänderna, som vanligt, men denna gången med nervösa handrörelser. Snart brukar Dante komma in klampandes, men om han gör det kommer han inte ge mig ett leende, eller säga hej. Han har undvikit mig helt det senaste dagarna, inte yttrar ett ord och bara gett mig kalla blickar.
Till min förvåning kommer aldrig Dante, jag står där i några minuter extra och piffar upp mig men ingen rycker i handtaget, eller knackar frenetiskt på dörren. Med en besviken känsla lämnar jag badrummet. När jag kommit ut ser jag att dörren till Dantes rum är öppen, något den aldrig brukar vara. Jag smyger med försiktiga steg mot öppningen, nyfiket kollar jag in, men det är tomt. En rynka formas mellan mina ögonbryn och jag fnyser förvånat. Har han redan gått?
När jag kommer ner i köket med väskan över axeln så möts jag av doften av kaffe. Mamma berättar när jag frågar om Dante, att han redan gått. Troligtvis inte till skolan om jag fick gissa, han skulle säkert leka rebell och rymma, som han var så jävla bra på. Jag kunde alltid låtsas som jag inte brydde mig, men jag visste hur det oroade mamma, så med bestämda steg lämnar jag huset och går mot busstationen. Med mobilen i handen trycker jag över tangenterna snabbt.
Jag, 8:15:
Om du tänker försvinna hoppas jag du har någon bra ursäkt till mamma
Läst 8:17
Jag, 8:16:
Du vet hur orolig hon blir när du försvinner, jag tror inte en enda sekund på att du faktiskt gått till skolan
Läst 8:19
Frustrerat stirrar jag ner i mobilen, väntandes på ett svar. Men den plingar aldrig, visar aldrig någon ny notis från chatten. Jag vill slänga den i golvet, men jag lugnar snart ner mig och stoppar den istället i jackfickan. Musiken höjer jag till max för att dränka de ord som skriks i min hjärna.
Cementtrapporna som leder upp till skolan får ett svagt magknip att formas i min mage. Det var något som kändes så jävla skumt. Nu kunde jag och Noel i princip vara helt öppna med att vi hade ett förhållande. Det kändes konstigt att kalla det ett förhållande när jag för bara veckor sen inte ens kunde tänka mig definera oss som ett par. Snart joggar jag upp för de och trycker upp den sega dörren. Korridoren är fullpackad, som vanligt, som det ska vara. Men ändå kändes det som att all uppmärksamhet var vänd mot mig, övertänkandet får blickarna som slängs mot mig omvändas till äcklade. Jag skakade av mig allt och bara fokuserade på att komma fram till skåpet.
Koden är desamma och med ett klickande ljud öppnas skåpet. Väskan slänger jag in, obrytt, och tar ut böckerna till första lektionen, en lektion jag hade med Noel. Jag var tacksam för det, om någon skulle kunna göra mig på lite bättre humör var det han. Stegen mot klassrummet är tunga och när jag når klassrumsdörren har jag ingen lust att öppna den och gå in, men det är såklart det jag gör. På platsen längst bak sitter Noel med fötterna uppslängda på bordet och blicken fast på mobilskärmen i hans händer. Ett leende sprids på mina läppar och jag skyndar mig fram till stolen bredvid hans.
Hans långa armar drar in mig i en kram och snart når mina läppar hans. Jag brydde mig inte ens när elever började strömma in i klassrummet, jag hör hur någon flämtar och då bryter jag kyssen. Det ska inte få värsta showen från oss.
》
Dagen blir kväll och snart sitter jag och mamma vid matbordet och äter sakta maten som serveras. Det blir hämt mat, som det många gånger kan bli med mammas krångliga jobbtider. Jag stirrar lite hopplöst ut ur fönstret.
''Kommer Dante?''
''Nej, han skulle sova hos någon vän inatt.'' Säger mamma och jag tuggar i mig lite mer av maten.
''Synd,'' suckar jag och snart inser jag hur mycket jag saknar min bror.
''Han har varit på sånt humör den senaste veckan, det går nog över snart, du vet hur det är.'' Mamma ler innan hon stoppar en gaffel full av mat in i munnen igen. Jag bara nickar och ler tillbaks. Jag vet hur det var, jag känner Dante, men en situation som denna hade ju aldrig uppståt förut. Det kändes dåligt, jag kände fortfarande skuld för jag var ihop med Noel. Men varför skulle jag det? Jag förstod fortfarande varför det var en sån stor deal för Dante, förmodligen för pakten. Den där löjliga jävla pakten.
