Allting hade gått snabbt, iallafall snabbare än vad jag velat. De kalla november vädret fick mig att dra polotröjan över hakan för att hålla kylan ute, men leendet på mina läppar kändes permanent och fick den att glida ner gång på gång. Jag utbrast i ett skratt, om någon skulle sett mig nu skulle de nog tro jag var galen. Mina kalla händer lägger jag över huvudet, jag kunde fortfarande inte greppa vad som riktigt hänt. Väskan har glidit halvvägs ner för min axel men jag märker det inte förens den stöter i en gren. I bussen höjer jag upp volymen till sånger där de sjunger om kärlek. Känslor som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva själv, men nu kände jag dem, jag kände allt.
När jag kliver av bussen och börjar gå hem så skymtar jag Dante längre ner på gatan.
''Hej!'' Ropar jag, han vänder sig snabbt om och räcker fuck you fingret för att retas. Jag bara ler och skakar på huvudet. När jag sprungit ikapp han så studerar han mig i några sekunder före han börjar snacka.
''Värst vad glad du ser ut,'' fnyser han.
''Va?'' Fnissar jag. ''Jag ser väl inte gladare ut än vanligt?''
''..Jo,'' insisterar han sakta och rynkar lite på ögonbrynen, även fast han märker att jag beter mig lite konstigt kan jag fortfarande inte släppa känslorna från innan, och fortsätter le stort där jag går bredvid han.
När vi kliver in i hallen så tar vi i samma takt av oss skorna. Jag hör hur mamma välkomnar oss från köket. Jag blir klar först med att dra av mig ytterkläderna och stoppar ner händerna i fickorna när jag kommer in i de varma köket. Jag ler lika stort som förut, och mamma verkar märka.
''Har något hänt?'' Säger hon medan ett leende smyger sig fram på hennes läppar och ett av hennes ögonbryn höjs snabbt.
''Inget speciellt,'' svarar jag henne och rycker på axlarna och tar en av de nog nybakade bullarna som är på display ovanpå köksön. ''Har du bakat?''
''Ja, bara ta nu!'' säger hon och lägger fram lite pålägg. När jag står där och förbereder brödet, kan jag inte hjälpa att låta ett till bubbligt skratt falla ur min mun. Minnesbilderna var fortfarande så fräscha, och de fick mig att känna mig helt varm. Mitt hjärt skippar några slag när jag tänker på de där blåa ögonen, och de guldiga håret som var Noels.
''Men kom igen, någonting måste ju hänt!'' Fortsätter mamma och sätter en hand på höften medan hon kollar på mig med nyfikna ögon på andra sidan köksbänken. Jag bara rycker på axlarna igen till svars, men leendet fortfarande lika stort som innan. Dante ger mig ännu en mystisk blick när han också kommer in i köket. Han tar snabbt en bulle och lite juice från kylen innan han springer upp på sitt rum.
''Är han sur, eller?'' Suckar mamma och sätter sig ner vid en av stolarna runt köksbordet.
''Förmodligen,'' mumlar jag medan jag tuggar på lite av min bulle.
》
Uppe på mitt rum lyser ljusslingan lite extra ljust ikväll. Magen känns som fylld av fyrverkerier, timmar efter allt hänt. Jag kunde inte hjälpa det, känslorna bara tog över hela min kropp. Jag kände mig manisk, nästan galen, men på ett bra sätt. Det är som känslorna dränkt allt negativ som flödades genom min kropp.
Mina fingrar swipar snabbt över den nu spräckta skärmen till min mobil, just när jag ska lägga ner den igen så plingar den till. Ett sms, från Noel.
Noel, 19:45:
Jag kan inte sluta tänka på dig
Mina läppar formar än en gång ett leende, nu värker kinderna lite.
Du, 19:47:
Och jag kan inte sluta tänka på dig
Noel, 19:49:
Fan, vi får sluta ha så många saker gemensamt
-
Förlåt för detta korta kapitel! Hälften försvann, och jag tänkte att sms:et var en bra avslutning. <3
