Jag drar en stressad hand genom mitt trassliga hår när jag läser meddelandena som strömmar in i min och killarnas gruppchatt.
Luddz, 10.23
HAllå bröder, har en fet ide till våran rapp ide så meet me hemma här vid 12
Jiggy, 10.31
Fet idé? Du?? Kan du inte bara skriva istället så man slipper åka hela vägen till huddinge?
Danii, 10.34
Eh ja håller med jiggy boy, pallar inte röra mig en jävla meter idag.
Luddz, 10.37
NEJ ni ska pallra er hit era jävla snakes och NOEL vart fan e du
Danii, 10.39
Han har väl krypt tillbaka från det jävla hålet han kom ifrån
Jiggy, 10.40
^^ Okej???? pms
Luddz, 10.42
Känner att det blev lite dålig stämning, KOM bara nelly har bakat lussebullar
Jag låter en hög suck lämna mina läppar medan jag drar på mig en mörkgrå hoodie och ett par svarta byxor vars kant pryds av tre vita streck. Det är med tunga steg som jag tar mig ner till köket, där resterande delar av min familj sitter runt köksbordet. Alla granskar de mörka ringarna under mina ögon. Felix öppnar munnen för att säga något men stänger den snabbt efter att mamma givit honom en mördar blick. Stolen skrapar mot golvet och ger ifrån sig ett skrikande ljud när jag drar ut den och sätter mig bredvid Love. Han flämtar till när jag rycker åt mig en av hans ostmackor men säger inget utan ger mig bara en kall blick innan han börjar bre en ny. Nyfikna frågor ligger som ett moln i luften, frågor som jag inte tänker besvara. Trots att jag sitter tillsammans med människor jag har spenderat de senaste sjutton åren med, blir tystnaden nästan outhärdlig. Tillslut reser jag mig upp så hastigt att stolen faller bakåt och träffar det hårda golvet med en hög smäll. Något som resulterar i att hela Loves kropp rycker till så mycket att hans ostmacka faller ur hans hand och landar på golvet.
"Noel, du förstör min frukost." Halvskriker han medan han desperat försöker rädda sin macka. Det här leder till att Felix skrattar så att juice sprutar ur hans mun, mamma ropar på oss att bete oss som människor och pappa.... ja pappa fortsätter läsa dagstidningen. Jag slänger några sista irriterade blickar på min familj innan jag rusar upp för mitt rum och stänger dörren bakom mig. Fan jag orkar inte med deras tjat, har liksom fullt upp själv. Allt med Dahlia och Dante får mig att vilja röka upp ett helt marlboro paket, vilket inte är hållbart.
Sekunden jag stängt igen dörren ekar min ringsignal genom rummet och jag letar stressat genom min säng för att försöka hitta min halv trasiga Iphone. Lättnaden som uppstår när jag hittar den, byts ut mot nervositet när jag ser vem det är som ringer.
"Hej." Dahlias silkeslena röst låter trött och nästan lite ledsen. Vilket inte är särskilt konstigt med tanke på att Dante lackat sönder på oss igår. Minnena från gårdagen får mitt inre att vrida om sig, jag hade aldrig varit så nervös som jag var då.
"Hej." Jag vet inte vad mer jag ska säga, nervositeten kväver min förmåga att tala längre meningar.
"Jag har tänkt lite på allt som hände och jag har typ kommit fram till en lösning." Hennes ord får en låga av hopp att tändas inom mig, men den släcks sekunden hon fortsätter prata.
"Jag tycker att vi inte borde prata mer på skolan, förutom på lektioner då. Sen kanske inte borde vara så mycket på stan tillsammans. Utan typ bara träffas hemma hos varandra eller nåt." En tystnad följer hennes ord, jag säger inget och hon fortsätter inte prata. Det enda ljudet som kan urskiljas är våra tunga andetag. Mina blir snabbare när jag känner ilskan blossa upp inom mig, för hur kan hon vara så jävla blind?
"Dahlia det kommer ju fan inte blir bättre om vi ska leva i celibat, då är det ju inte ens någon mening att vara tillsammans." Min röst skakar lite på slutet, osäker på om jag verkligen menar orden jag yttrar eller inte.
"Men jag vill ju vara tillsammans med dig, men Dante-." Innan hon hinner fortsätta, låter jag min hårda ton bryta igenom hennes mjuka.
"Åt helvete med Dante, om det här ska funka måste vi prata med honom." Suckar jag och drar en hand genom det ostyriga håret. Egentligen gör jag det bara mer trassligt.
"Jag känner honom bättre än du och jag vet om eran töntiga lilla pakt, så nej att prata med honom är inget bra alternativ." Muttrar hon och hennes ton blir allt mer hård för varje ord hon yttrar. ''Du vet att det skulle sluta i slagsmål, eller ännu värre.''
"Hur vet du om pakten?"
"Jag säger ju att jag känner honom bättre än dig. Jag tänker inte prata med honom, finito." Jag suckar åt det hon säger och motstår impulsen att slänga telefonen i väggen.
"Men hur tänker du att det här ska fungera då? Vi kommer aldrig kunna vara tillsammans om Dante inte ska veta något."
"Men vi kanske inte behöver vara det då? Jag vill inte berätta för honom." Direkt efter att hon har yttrat sina ord lägger jag på och bryter samtalet. Jag kastar telefonen på sängen och släpper ut ett frustrerat rop som följs av en rad svordomar. Tack och lov är det ingen ur min familj som bryr sig, om någon hade öppnat dörren till mitt rum hade jag slängt något på denne. Ilskan som brann inom mig var så stark att det kändes som jag skulle explodera och förstöra hela mitt hus. Jag var så arg på Dahlia och på mig själv. Jag fattade inte varför hon inte kunde se att om vi skulle funka så behövde prata med Dante. Jag kunde inte förstå hur hon bara kunde slänga iväg vårat förhållande som om det inte hade varit någonting. Bara för att hon var för feg för att prata med sin egen brorsa.
Kanske är det därför jag är så fruktansvärt arg när jag sedan är på väg mot Huddinge och Ludwigs hus. Mitt synfält är täckt av ett rött filter och mina steg är snabba när jag går från busshållplatsen. Jag sparkar på de hårda is bitarna som ligger på den täcka asfalten, får dem att flyga långt bort samtidigt som de tar en hundradel av min ilska med sig. Precis när jag skymtar den där blinkande tomten på Ludwigs gård, börjar min telefon vibrera. Ilskan inom mig växer när jag ser att det är Dantes och inte Dahlias namn som står på displayen.
"Jag vet att du och Dahlia är mer än vänner." Inget hej eller hur mår du, utan rakt på sak. Egentligen hade jag alltid gillat det med Dante, att han inte tog någon bullshit. Men idag hatade jag det.
"Men vad vill du?" Om det inte hade varit för ilskan som brann inom mig, hade jag aldrig vågat yttra min ord. Jag visste ju hur Dante fungerade, och jag eldade bara på hans ilska nu.
"Du kollar inte på henne som man gör med vänner." Muttrar han och innan jag hinner säga något har han fortsatt. "Du rör henne inte, okej? Jag kommer slå ner dig om du ens lägger en till blick på henne. Jag lovar dig."
"Vet du vad Dante, det är helt jävla lugnt för jag vill inte ens ha henne längre." Innan han hinner säga något mer lägger jag på och stoppar ner telefonen i fickan. Klumpen i min mage växer sig större för varje steg jag tar, vad fan sa jag så för?
Ångesten i min kropp är fortfarande kvar när jag en timme senare sitter i familjen Kronstrands kök och sakta tuggar på en lussebulle. Axel och Ludwig sitter bredvid mig och snackar om hur vi ska ta över Sverige. Ludwigs briljanta idé var att vi skulle heta 'Hov1', när han säger det kan jag inte fatta att jag åkte hela vägen till Huddinge för att höra ett namn som låter som en könssjukdom. Det enda jag kan fokusera på är det faktum att Dante inte kom och att Dahlia inte hört av sig.
Jag hade alltså förlorat min bästa vän och tjejen jag var kär i på mindre än fyra timmar.
