Timmarna passerar och äntligen går jag in i klassrummet där sista lektionen för dagen ska hållas. Vikarien mumlar tyst om hur vi ska kolla på någon dokumentär film om valar, och fixar med sladdar alldeles för länge innan ett blått hav täcker tavlan. Jag somnar nästan mot handflatan så tråkig dokumentären är, kunde inte bry mig mindre om valar och deras liv.
Äntligen så tänds lamporna och projektionen släcks, jag suckar av lättnad och slänger väskan över axeln före jag rusar ut ur klassrummet. Idag ville jag bara hem och lata mig hela dagen, kan inte jullovet skynda sig? Jackan drar jag om mig extra tajt, vädret har blivit dubbelt så kallt på bara några veckor. På vägen ner för trappan skymtar jag Dante och Noel lutade mot skolväggen, jag möter Noels ögon för bara någon sekund och ska precis ge han ett svagt leende när Dante börjar vinka som en dåre, jag vinkar lite stelt tillbaks.
Bussresan hem är tyst då jag glömmer hörlurarna i skåpet, jag har värsta argumentet med mig själv i huvudet om hur dum jag var som glömde dem där. Vem fan gör något sånt? Allt jag hör är hjulen som kör över grus och buss chaufförens radio som är på låg volym. Jag stirrar ut ur fönstret och inspekterar samma väg som jag åker ner för varje dag. Efter några minuter stannar bussen och jag går hemåt.
Dörren är upplåst när jag kommer hem, jag ropar ett snabbt hallå och mamma ropar ett hallå tillbaks. Skönt - då var det ingen som brutit sig in. Väl inne i köket drar jag fram lite mat och springer upp på rummet. När kommer islänger jag mig på sängen, efter jag suttit ner maten, och kollar efter något att kolla på när jag äter.
Efter någon minut in i tv-serien som nu spelas på tv:en framför sängen hör jag hur Dante kommer hem, men det är inte bara hans röst jag hör, utan också någon annans bekant röst som ekar genom huset. Jag stirrar några sekunder mot dörren och snart så hörs klampande fötter som kommer upp för trappan. Snart närmar sig stegen min dörr och jag lyssnar extra noga. Det kan ju vara vem som helst av Dantes tusen vänner, men när de är precis utanför så fattar jag direkt att det är Noel som han tagit med sig hem.
Hela kroppen spänner sig lite när dörren slängs upp och Dantes ansikte nyfiket kollar in. Noel står bakom han och mina kinder hettar upp lite. Ett av mina ögonbryn lyfter jag i total förrviring, men Dante bara vänder sig om och slänger igen dörren, ett dovt mumlande hörs sedan går det vidare. Förmodligen in till hans rum. Försiktigt så drar jag täcket över mig själv och fortsätter äta på maten från tallriken framför mig, vad fan hände nyss? Efter en stund så hörs skratt som dånar från Dantes rum, och ett leende smyger sig snabbt fram på mina läppar.
》
En timme går och jag håller på att somna, tallriken har jag ställt på nattygsbordet men den är tom nu. Ögonlocken tynger över mina ögon så att synen blir lite suddig, och jag vill egentligen bara slappna av och somna men om jag somnade nu skulle jag aldrig kunna somna ikväll, men det tar inte lång tid förens jag stänger ögonlocken helt.
Jag måste somnat för plötsligen känner jag hur något tynger ner sängen och hela jag rycker till. Jag spärrar upp ögonen men lugnar snart ner mig när jag bara ser att det är Noel. Jag skrattar lite innan jag sätter handen för hjärtat och ska precis sätta mig upp återigen när hans läppar pressas mot mina. Egentligen älskar jag ju det, men med tanke på att Dante sitter i rummet bredvid så puttar jag svagt iväg han.
''Är du galen? Dante är här!''
Jag hinner inte säga mycket till förens hans läppar träffar mina igen, och även fast jag vill njuta av stunden så kan jag inte hjälpa att tänka på Dante. Det enda som hörs är hur människorna från teven pladdrar på men plötsligt hör jag små steg mot dörren. I panik puttar jag Noel, hårdare än förut. Han snubblar nästan upp på golvet och jag måste bita mig i läppen för att hålla mig från skratt när Dante rycker upp dörren. Jag tar ett djupt andetag innan han, som jag kan förutse, börjar klaga.
"Vad gör ni och vad fan gör du i min syrras rum, Noel?" Dantes blick flackar mellan oss, och en pinsam tystnad ligger i en stund förens Noel börjar snacka om våran uppgift och hur han behövde fråga om den.
"Och ni behövde stänga dörren för det?"
"Omedvetet, bror."
Jag kollar insisterande på Dante i några sekunder, sedan ropar han efter Noel och de lämnar båda rummet.
》
Vid middagen är det tyst, och mamma har köpt hämtmat. Dante kollar emellanåt upp från maten och ger mig mystiska blickar, jag bara håller mitt poker face och försöker undvika att göra något skumt tillbaks. När vi alla har ätit upp så slänger jag platsförpackningen maten varit i, detsamma gör Dante och mamma.
På vägen upp till mitt rum stannar Dante mig, han tar tag i min armled och för mig nära han. ''Vad hände egentligen idag mellan dig och Noel?'' Jag känner hur jag blir stel i hans grepp, även fast det är löst.
''Vi bara snackade om uppgiften,'' svarar jag och rycker på axlarna.
''Säkert?''
''Hundra..'' mumlar jag och fortsätter upp till mitt rum, men jag känner fortfarande hur hans blick bränner i nacken när jag vänt mig om.
