Luddz, 12.31 Bror vet att vi har ignorerat dig och betett oss lite skitigt trots att du också gjort det. Men Axel har fest imorgon och vi vill att du kommer. P.s kan du köpa fyrverkerier du har mörkast röst.
Mina ögon läser om Ludwigs meddelande flera gånger, analyserar varje bokstav han skrivit i ett försök att förstå om de verkligen har förlåtit mig. Egentligen antar jag att de har det, annars skulle de inte bjudit mig till festen. Speciellt inte den här festen, den som vi hade planerat sedan Augusti. Vår fetaste nyårsfest någonsin, det hade iallafall varit vad vi hoppats på. Nu visste jag inte vad som hade skett med planeringen men jag antar att mitt jobb fortfarande var att köpa fyrverkerier med fake legget som Luddes vän fixat till mig.
Jag, 12.37 Det e fine men vi kanske ändå borde snacka? Kan komma efter jag köpt fyrverkerier för kan ändå inte ha dem hemma, mamma skulle snea.
Luddz, 12.39 Grymt, varken Axel eller Dante kan komma men ksk inte så otippat. Men kom efter du handlat då bror.
Jag lägger bort telefonen och kliver upp ur sängen jag befunnit mig i större delen av morgonen. När mina fötter möter det kyliga golvet skyndar jag på processen att klä på mig. När jag dragit på mig min mörkröda huvtröja, låter jag blicken stanna kvar på världen utanför mitt frost klädda fönster. Fluffig vit snö täcker vår vanligtvis mörkgröna gräsmatta där jag och Felix många gånger spelat fotboll. Trots att jag avskyr det. Han hade alltid tvingat mig att stå i mål för att sedan drämma till bollen extra hårt i min mage eller i mitt ansikte. Träden som vi många gånger klättrat upp i var nu snötäckta och grenarna vek sig under tyngden från snön. Min blick förflyttades ut till min gata, där Love faktiskt befann sig. Asfalten hade frusit till is och var därför en perfekt spelplan för lite hockey. Ett leende smyger sig fram på mina halv torra läppar när jag ser hur han ramlar och tappar innebandy klubban han spelat med. Jag sliter bort min blick från världen där ute och rör mig ner mot köket. Tacksam över att ingen annan befinner sig i det lite trånga köket, sätter dimper jag ner på en av de träfärgade köksstolarna. Jag sitter i köket tills jag inser att jag nog borde ge mig av om jag ska hinna köpa fyrverkerier. Då slänger jag på mig min svarta dunjacka och rusar ut ur huset. Låter fotsulorna slå mot de isiga kullerstenarna samtidigt som en snook låt ekar i hörlurarna.
Hela vägen fram till affären nynnar jag svagt på låtarna men när jag tar av mig hörlurarna inser jag att min röst har varit högre än vad som var min avsikt. Jag låter blicken falla på det prickiga golvet i affären och låter håret skyla kinderna som antagit en röd nyans. Först när jag kommer fram till hyllan som är fullproppad med fyrverkerier i olika färger, lyfter jag blicken. Förvirringen är total när jag låter blicken fara mellan de olika typerna, tillslut tar jag bara ett gäng i famnen och med lite skakiga steg går jag fram till kassan. Det är nu det gäller, förhoppningsvis är legget tillräckligt bra gjort så att jag slipper en utskällning, eller värre bli typ inkallad på förhör eller liknande. När det är min tur att betala, ber kassörskan om mitt legg och det är med skakande fingrar som jag drar fram det ur jackfickan. Andan fastnar i halsen medan jag flackar med blicken mellan henne och plastkortet. Ett litet hummande lämnar hennes läppar innan hon säger summan jag ska betala. Med snabba steg springer jag ut ur affären med en tygkasse fylld med fyrverkerier, min kropp slappnar märkbart av när jag stiger ut i den kyliga luften. En nöjd känsla sprider sig genom min kropp när jag slår mig ner på ett av de slitna sätena på bussen som ska ta mig till Huddinge.
Lite mer än en halvtimme senare kliver jag av bussen och rakt ner i den djupa snön, ännu en gång svär jag lite när snön åker innanför mina sneakers. En känsla av deja vú kommer över mig och jag står kvar en stund, funderar över vad som har förändrats sedan jag sist. När jag för några veckor sedan stod i meterhöga snön, hade jag fortfarande Dahlia och Dante. Den välbekanta sorgen över att inte längre ha kvar dem lägger sig som en tyngd på mina axlar och jag skyndar på mina steg, som att jag försöker springa ifrån den trots att det är omöjligt. Några minuter senare sitter jag i familjen Kronstrands kök och lyssnar på Ludde som beklagar sig över att tomten ska bort.
"Det är bara kefft att de ska ta bort den, det är fan inte ens ett nytt år ju!" Utbrister han efter några sekunders tystnad. Hans ansikte lyser av vintersolen som präglats Stockholms himmel idag när han, med ett bistert ansiktsuttryck, granskar tomten som står på den snöklädda gården.
"Jag trodde att du sa att det var dina syrror som hade velat ha tomten." Precis när frågan rullar av min tunga, stiger Nelly in i köket. När hon hör min fråga fnyser hon högt och börjar skratta åt Ludwig vars ansikte har börjat ta sig an en röd nyans.
"Nelly lägg ner, ni ville ha den." Muttrar han när han går iväg från fönstret, han knuffar till den mörkhåriga tjejen på vägen vilket får ett storartat syskonbråk att urarta sig. Min blick flyttas ifrån deras tjafsande till mobilen i min hand. Med trötta fingrar scrollar jag igenom mitt ganska döda instagram flöde. När jag uppdaterar för fjärde gången dyker en ny bild upp, en bild som får mitt hjärta att hamra lite hårdare i bröstet.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
gillas av @luddek, @wikiitoria, @zerjastrand och 93 andra
@dahlia.lindhe sa nån nyår?
Visa alla 28 kommentarer @luddek work work @wikiitoria men dör gomsi
Min blick fryser fast vid åsynen av Dahlia, egentligen känns det som hela världen stannar till. Det tar Ludwig två minuter innan han lyckas få kontakt med mig igen. Förvirrat tittar jag upp på honom och frågar vad han vill, var på han bara nickar mot bilden som pryder min upplysta skärm. Gesten får mig att besvärat klia mig i håret, vilket gör att de blonda lockarna blir mer trassliga.
"Du är kär va?" Orden lämnar Ludwigs läppar efter några sekunders tystnad. Mitt huvud nickar lite lätt när jag ännu en gång låter blicken falla tillbaka på bilden.
"Så jävla kär." Suckar jag och tittar in i hans mörkgröna ögon. Han måste ha noterat uppgivenheten som präglade mina, för ganska snabbt drog han in mig i en kram.
"Det kommer bli bra även om det är lite kefft, men prata med Dante." Suckar han efter att hans armar lämnat min kropp, jag nickar lite till svars. Det är svårt att prata med Dante när det enda han vill göra är att döda mig.
Flera timmar senare är festen i full gång. Mina läppar har mött kanten av en plastmugg ett flertal gånger redan trots att klockan bara är nio. Men som alltid får alkoholen mig att glömma mina sorgsna känslor, om så bara för ett tag. Mitt ansikte pryddes av ett leende när jag vandrade runt i Axels hus, eftersom både han och Ludde numera pratade med mig igen. Även om jag fortfarande saknade en av mina bästa vänner, var jag inte längre ensam. Mina ögon skannar varje rum jag passerar, inte för att jag inte har varit här tidigare men det känns skönt på något sätt. Att inta trängas på dansgolvet med ett flertal fulla och svettiga ungdomar. Det enda som får mig att ens överväga att gå ner igen är att jag vet att Dahlia är där nere, genom Axels fönster hade jag sett både hon och Dante stiga in i den stora villan. Vilket också var anledningen till att jag höll mig på övervåningen, kände inte riktigt för att bli nedslagen av Dante idag. Jag var nästan hundra procent säker på att hans tatuerade arm skulle ligga runt min hals om han såg mig yttra bara några fåtal ord till Dahlia. Även om de orden i fråga skulle vara förlåt mig.
Ytterligare några timmar senare är jag fortfarande kvar hos Axel, den enda skillnaden är att jag druckit lite mer och numera står mitt i den meterdjupa snön. Mina ögonbryn är hoptryckta när jag förvirrat granskar vad som känns som tusentals olika fyrverkerier. Som jag förövrigt fått i uppdrag att fixa, enligt Ludwig räckte det inte med det faktum att jag faktiskt hade köpt dem. För egna pengar. Enligt honom var det här mitt straff för att jag hade brutit våran kodex, enligt mig var det bara för att Ludwig var alldeles för lat. Ljudet från att fotsulor knastrar i den hårda snön, avbryter mina tankar i ett fåtal sekunder. Men jag lägger ingen större vikt i det, förmodligen är det bara någon som ska kräkas eller röka. När ljudet kommer allt närmare väljer jag att vända mig om, vilket gör att luvan som täcker mitt hår från att bli fuktigt, faller av. Plötsligt står jag där mitt emot tjejen som har hela mitt hjärta i sin hand.
