Min knoge träffar den vita dörren när jag för fjärde gången bankar på den och hoppas att någon ska öppna den. Att stå utomhus en kylig december dag, är väl kanske inte precis det jag ville göra hela dagen. Efter ytterligare några minuter av bankande slits dörren upp och jag står öga mot öga med Axel, som tittar på mig med en irriterad uppsyn.
"Vad?" Muttrar jag samtidigt som jag trycker mig förbi honom och går in i den varma hallen. Dörren smäller igen bakom mig och får carpe diem tavlan på väggen att skaka oroväckande mycket.
"Du skulle varit här för typ en kvart sen." Säger Axel medan han släpper ut en högljudd suck.
"Bror jag har knackat på i typ en kvart." Ropar jag medan jag ilsket slår ut med armarna. Han skakar bara på huvudet och börjar gå nerför trappen som leder ner till källaren. Trots att jag aldrig skulle erkänna det, har han lite rätt. Jag var faktiskt sen, men jag hade umgåtts med Dahlia hela morgonen. Vilket i sin tur hade gjort att jag missade bussen och behövde vänta på nästa, sen var det också ett äventyr att åka hela vägen till Axel. Det tog alldeles för lång tid och dessutom hade jag glömt mina hörlurar hemma. Därav irritationen som ekade i min kropp.
Mina fötter dunsar mot trappstegen när jag går ner, vilket får Ludwig och Dante att vända sig om och titta på mig därifrån de står. Båda granskar mig med halv irriterade blickar och jag spänner ögonen i dem för att få dem att sluta. När jag kommit ner går jag fram till dem och kollar frågandes alla utrustning framför dem. Mina förvirrade blickar får Axel att öppna munnen och börja förklara något, men i vanlig ordning avbryter Ludwig honom.
"Axel, mannen, myten, legenden här har gjort det sjukaste beatet och du måste höra det!" Utbrister Ludwig och trycker, till Axels missnöje, på massa knappar som finns på Axels lilla producent bord. Vilket i sin tur får musik att strömma ut ur de stora högtalarna som står på vardera sida om bordet. Mina fötter stampar i takt med tonerna och jag nickar gillande mot Axel.
"Fan vad grym du är bror!" Säger jag innan jag drar in han i en kram. Min irritation är som bortblåst och har ersatts av förundran. Axel är verkligen duktig, jag fattar inte hur jag inte lagt märke till det tidigare. Han ler lite blygt när han hör mina ord och jag dunkar honom hårt i ryggen innan jag backar bort från honom. Vi lyssnar om på beatet några fler gånger och på några andra som han tydligen gjort. Efter ett tag skiner hela Ludwig upp, vilket han bara gör när han har fått en idé som han tycker är fet.
"Kan vi inte typ skriva något till det här? Det är ju för fett för att inte släppas." Både Axel och Dante nickar instämmande, vilket uppenbarligen boostar Ludwigs ego lite till. Eftersom han börjar studsa runt och jiddra om hur vi kommer ta över Sverige.
"Fan vi skulle kunna rappa." Utbrister Dante efter en stund, vilket får Ludwig att släppa ut ett triumferat skrik. Han nickar frenetiskt på sitt huvud och likaså gör Axel. Jag är den enda som inte ger någon respons, vilket får alla att vända sina blickar mot mig och kolla på mig med förväntansfulla blickar.
"Jo ja det är ju en bra idé, men jag kan inte rappa." Suckar jag och viker undan med blicken. Jag hör hur Ludwig reser sig upp från stolen han suttit i och går fram emot mig. Han drar in mig i en liten kram och jag lutar huvudet mot hans axel.
"Bror du kan visst sjunga, jag har hört när du rappat till Snook ju." Säger han när han drar ifrån och jag nickar lite tveksamt.
"Men vi kan väl bara testa, ingen kommer ju veta om det misslyckas liksom." Säger Axel och vi alla nickar instämmande. Han har ju rätt, det värsta som kan hända är att just inget händer. Men det kan nog vara kul, jag gillar ju att skriva. Det är mitt sätt att ventilera om saker som händer i mitt liv.
Minuterna blir till timmar och snart har vi suttit nere i Axels numera mörklagda källare i närmare tre timmar. Därför reser jag mig upp och säger att jag måste dra hem, jag får några nickningar till svar och nöjer mig med det innan jag rusar uppför trapporna. Precis när jag kommit upp hör jag Luddes röst ropa efter mig, jag vänder mig om och kisar ner i den mörka källaren.
"Fest hos mig på lördag!" Halvskriker han och jag hummar lite till svar innan jag går ut från huset och lämnar dem bakom mig. Mina lugna steg byts ut till snabba när jag ser att min buss redan står på busshållplatsen. Medan jag springer dar jag fram mitt SL kort som jag sedan trycker mot kortläsaren när jag hinner in i bussen. Jag sätter mig på första bästa säte och lutar ansiktet mot fönsterrutan, regnet smattrar mot rutan och får hela stan att se alldeles grå ut. Jag vet inte varför men jag känner mig lite tom, men kanske är det bara för allt snack om att bilda ett band. Fast jag vet inte, på sista tiden har allting känts mycket tyngre och jobbigare. Kanske var det därför jag reagerade som jag gjorde när de började jiddra om att börja göra musik. Mitt gyllene hår flyger runt mitt ansikte när jag frenetiskt försöker skaka bort mina tankar. När det inte lyckas tar jag upp telefonen och scrollar lite genom Instagram. Jag ler lite när jag ser att Wiktoria har lagt upp på hennes story att hon och Dahlia var ute på stan.
Jag, 16.39
Tja, r du hemma eller?
Dahlia🌼, 16.41
Påväg, hurså?
Jag, 16.42
Vill du komma till mig? Sova över? Är hemma om 15
Dahlia🌼, 16.45
Absolut, kommer om en stund då <3
Jag, 16.46
❤
