Wiktorias slanka hand drar i min kalla in till musikrummet. Återigen var vi tillbaks i rummet fyllt av instrument och högtalare. Ett hårt och förvirrat ansiktsuttryck möter hennes ögon när hon vänder sig om efter hon stängt dörren efter oss.
''Vad menar du?''
''Skolavslutningen är imorgon och... Siva har blivit magsjuk.''
''Okej, och du drar in mig hit för att?''
''Jag måste öva, och jag kan inte göra detta själv, du måste sjunga med mig!''
''Är du galen?''
''Vadå galen? Du är skit bra!'' Utbrister hon. Jag skakar snabbt på huvudet och ska vända på klacken när hon än en gång tar tag i mig. ''Stanna!''
''Absolut inte, jag tänker inte skämma ut mig själv framför hela skolan!''
''Skämma ut dig själv? Alla kommer bli super imponerade!'' Hennes leende är större än någonsin förr och exalterat drar hon mig vidare till de svara pianot som står några meter ifrån oss. ''Kom igen, du gillar låten jag valde!''
''Jag tänker inte göra detta.''
''Du är så jävla tråkig!''
''Jag bryr mig inte! Jag suger ju!''
''Det gör du inte alls, vad fan är det du snackar om?'' Hon spänner sina ögonbryn hårt ihop och irriterat slänger en blick mot mig från bakom pianot.
''Du har knappt hört mig,'' suckar jag och rycker på axlarna. ''Hur skulle du ens kunna veta om jag var bra?''
''Eh, jag har visst hört dig, och jag vet att du är bra.''
''Jaha, så du har smyglyssnat?''
''Men va, nej!''
''Jo, stalker.'' Roat fnyser jag.
''Håll käften och sjung nu.'' Snart tonar små pling fram från pianot och melodin av en av mina favorit låtar görs ut. Wiktoria börjar svagt sjunga ut de första orden.
''And I look ahead, although some things remains unsaid..''
Snart kastar hon ännu en blick mot mig och osäkert harklar jag mig och sjunger med.
''There are times we tend, to play along although we're wrong..'' Responsen åt min röst blir en exalterad nickning och ett högre tempo på melodin från Wiktoria. Efter några refränger är låten slut och jag står med röda kinder och stirrat generat ner i golvet, men Wiktorias armar omfamnar mig bara hårt.
''Du är så jävla bra! Varför tvivlar du på dig själv?''
''För-.. jag är inte direkt gjord för att stå i någon strålkastare..''
''Va, vad menar du nu?'' Hon drar sakta våra kroppar ifrån varandra och hoppar upp på ett av borden som står omkring oss, jag sätter mig tätt bredvid.
''Dante är liksom den av oss som blev modig, ärlig.. den som står i strålkastaren liksom. Jag sitter bara på läktaren och hejar på.'' Mina sista ord blir skakigare, men det var bara sanningen, det var det jag kände. Jag hatade att vara såhär ärlig med mina känslor, aldrig hade jag förstått varför.
''Vem har intalat dig detta? Vafan snackar du om? Du är inte Dantes jävla sidekick, bara för ni är tvillingar är ni inte indelade i roller,'' hennes ton blir irriterad och jag skakar på huvudet.
''Men du förstår inte, han har alltid varit extra känslig och behöver den där extra uppmärksamheten, det är bara så det är - kommer alltid vara.'' Jag sätter en av mina händer mot hennes som lutar är lutad mot bordet.
''Bullshit,'' fnyser hon. ''Han är inget barn längre.. du kan väl lika gärna stå i strålkastaren som han?''
''Det är nog ingen bra ide, om vi tänker på hur det läget är just nu,'' ett smått skratt flyr mina läppar.
''Who cares, Dahlia? Vi ska sjunga på scenen, och vi ska ägaaa.''
》
Morgonen därpå står jag framför spegeln i mitt mellanstora rum studerandes konturerna av min överkropp som är prydd i en tajt, lite genomskinlig tröja som är täckt av rosor. Byxorna har jag fått låna av mamma, de är högmidjade men lösa i kontrast till tröjan. Jag stirrar osäkert på mig själv i några sekunder innan jag skakar mig själv ur mitt trans. Skolavslutning, äntligen. Mina glansiga läppar skiner upp i ett leende när jag kommer på mig själv, fan, detta kommer bli en sån jävla bra dag. Det enda jag var nervös för var sången jag och Wiktoria skulle uppträda med, hur jag hade gått med på det var nästan ett under. Jag hade aldrig gjort det för ett år sen, men nu orkade jag inte stå stilla längre, jag behövde ta ett steg framåt.
Med glatta steg drar jag handväskan, som jag också fått låna av mamma, över axeln och ner för trappan till vårt bekanta kök. Mamma står vid köksön med en kopp kaffe i handen.
''Va fin du blev, Dahlia!''
''Tack,'' jag ler än en gång när mamma ger mig komplimangen, den behövdes verkligen just nu.
Det dröjer inte länge tills Dante också travar ner för trappan. Han är iklädd samma hoodie som igår, och jeansen är trasiga i knäna. Han stöter sig förbi mig och räcker sig fram efter en av kakorna som ligger upplagda på köksön.
''Dante, de är till senare,'' klagar mamma.
''Gör väl inget om jag tar en i förväg? De ska ändå bli uppätna,'' muttrar han medan de smulas i mungiporna av kakan han knaprar på. Jag suckar, då flyttas hans blick från mamma till mig också härmar min suckning.
''Sluta.''
''Sluta,'' mumlar han retsamt.
''Fuck you!''
''Men sluta!'' Utbrister mamma och puttar Dantes axel och skjuter en frustrerad blick mot mig. ''Ni är förfan inte fem längre, bete er.'' Jag himlar med ögonen innan jag går ut mot i hallen för att dra på mig de nya conversen jag köpt för bara någon vecka sen, och sedan ropar ett hejdå till mamma.
Nu var det dags.
-
inte rättat så noggrant - men, är ni redo för slutet?
