Det är med tunga steg som jag kliver in i skolan på måndag morgon. Trots att festen var för några dagar sedan, får mitt värkande huvud mig att tro att jag fortfarande är bakis. Mina fötter släpas bakom mig när jag hasar min trötta kropp mot mitt orangea skåp. Det tar mig alldeles för länge att få upp kodlåset, men det är som att min hjärna inte riktigt vill samarbeta. Men kanske är det för att jag har ägnat exakt hela helgen åt att tänka på Dahlia. Jag hade nästan vänd upp och ner på min hjärna för att försöka komma på anledningen till varför hon inte dök upp på festen eller svarade på mina sms. Men jag blev inte något klokare, oavsett hur mycket jag tänkte på det. Under helgens gång hade jag motstått impulsen att fråga Dante varför hon inte dök, ett flertal gånger. Men jag visste att om den frågan lämnade mina läppar, skulle han direkt börja misstänka något. Därför hade jag istället hållit ut på hoppet att vi åtminstone skulle kunna snacka på lektionen, vi hade ju den där uppgiften tillsammans.
Skåpet stänger jag igen med en smäll innan jag beger mig mot klassrummet. Egentligen är jag ganska tidigt, men jag ville bara vara säker på att jag inte skulle missa Dahlia. I vanlig ordning sätter jag mig längst bak i klassrummet, av någon anledning sitter vi två alltid på den här platsen när vi jobbar med uppgiften. Tickandet från den vita klockan som är upphängd på väggen, stressar mig. För varje minut som går blir jag mer och mer orolig att hon inte ens kommer. Min blick slänger jag hela tiden på den tomma stolen, hoppas att hon plötsligt ska sitta där med sitt fina leende fastklistrat på sina ljusrosa läppar. Men det gör hon aldrig, stolen bredvid mig förblir tom och hennes frånvaro känns nästan bedövande. Frustrerat lägger jag huvudet i händerna och drar fingrarna genom mitt trassliga hår. Jag önskar att jag kunde reda ut mina tankar lika lätt som jag kunde reda ut mitt hår. När läraren utbrister att lektionen är över kastar jag mig nästan ut ur klassrummet. Med snabba steg går jag emot Ludwigs skåp eftersom jag vet att det oftast är där alla killarna brukar hänga. Jag ler lite mot dem när jag närmar mig, alla tre ser lika slut ut som jag känner mig.
"Tjaa bror, hur är det?" Frågar Axel medan han lägger ena armen runt mina axlar.
"Helt okej, känner mig ganska slut." Skrattar jag och de andra nickar instämmande, festen tog hårt på oss. Speciellt när vi, bakfulla, skulle städa upp allt dagen efter bara för att Axels föräldrar hade fått något ryck och vill komma hem tidigare från deras lilla semester.
"Bror samma här, men det var fan en fet fest. Men hallå viktigaste frågan, vem fan var bruden du hånglade med? Hon var ur snygg ju." Utbrister Ludwig medan han med förväntansfulla ögon väntar på ett svar. En obekväm känsla sprids i min kropp när jag tänker på allt jag gjorden den kvällen. Såhär i efterhand ångrar jag att det inte var Dahlias läppar som hade pressats mot mina.
"Nä jag vettefan." Suckar jag och kliar mig lite nervöst i nacken. Ludwig nickar lite besviket åt mitt svar, men innan han hinner säga något mer byter jag ämne. "Så vilka kom ens på festen? Kände mig ganska borta." Skrattar jag fram, det låter kanske lite påtvingat men det verkar inte som om någon noterar det.
"Lite borta? Nämen alltså typ alla var där? Till och med Dahlia var ju där Dante." Säger Axel och kollar mellan mig och Dante. Jag nickar lite men känner mig fortfarande förvirrad, hur kunde vi missa varandra?
"Det var fett kefft dock. Dahlia verkade skit ledsen och drog hem efter en liten stund." Man hör på Dantes röst att han är orolig för sin lillasyster och det är då alla bitar faller på plats. Om Dahlia var på festen, kanske hon såg mig och den där tjejen kyssas. Vilket troligen är anledningen till varför hon totalt ignorerat mig de senaste dagarna.
"Hallå Noel?" Ludwig vinkar med en hand framför mitt ansikte vilket väcker mig från mina tankar, trots att jag inte riktigt kan släppa dem helt. Jag nickar lite åt Ludwig och ber han fortsätta prata om vad det än var han pratade om.
》
Jag trycker upp den tunga ytterdörren och möts direkt av den kyliga vinden som får håret på mina armar att resa sig. Jag skyndar mig nerför cementtrappan och medan jag går drar jag upp en cigg ifrån fickan. Allt för att mildra den växande nervositeten inom mig. Egentligen är det som att jag med bestämda steg går mot min död. Ännu en gång skjuter jag bort bilden av hur Dante skulle slå ihjäl mig om han visste anledningen till varför jag just nu är på väg hem till honom. Men även om jag blir gul och blå på köpet, så måste jag prata med Dahlia. Jag vet inte om mina ord kommer räcka till, men jag måste få henne att förstå att det är ju henne jag gillar. Det är ju hennes läppar jag vill ska tryckas mot mina. Det är hennes skratt jag vill höra när jag yttrar ett skämt, det är ju Dahlia jag vill ha.
Några tiotal minuter senare börjar jag närma mig deras hus. Jag fimpar cigaretten jag håller mellan fingrarna, det är den fjärde jag har rökt på den här promenaden. Men inte ens fyra cigaretter kunde dämpa nervositeten som fick mitt hjärta att bulta så fort att det kändes som det skulle gå sönder. Men risken för att mitt hjärta skulle brista i tusen bitar var större om jag inte lyckades pallra mig fram till deras dörr och berätta för Dahlia att jag gillade henne. Därför går jag, efter fem minuters velande, äntligen fram till deras mörkbruna dörr. Min knoge träffar träet och det känns som mina knackningar är det enda som hörs. Jag drar in ett djupt andetag när jag hör ljudet av hur någon öppnar dörren, here goes nothing. Mina ögon möter Dahlias för en millisekund, mer än så hinner jag inte se förrns en dov smäll hörs och jag ännu en gång, stirrar rakt på den mörkbruna dörren. Jag funderar på att bara springa därifrån, glömma allt och kanske dricka lite. Det är uppenbart att hon inte vill prata med henne, och varför skulle hon? Jag är en skitstövel. Jag backar bak några steg från dörren, redo att höra gruset knastra mot mina fotsulor när jag rusar därifrån. Men från ingenstans kommer jag ihåg hur pappa berättade hur han kämpade för mamma. Hur han varje fredag i flera veckor gick tillbaka till samma klubb, bara för att få se hennes vackra leende en till gång. Han hade kämpat för tjejen som fick hans hjärta att slå lite snabbare, nu var det min tur att göra desamma.
Därför tar jag ett djupt andetag, går fram till dörren och känner handtagets kalla yta möta min varma hand när jag trycker ner den och kliver in.
