Frustrerat drar jag jackan över kroppen och går ut från huset. Snön ligger tjockt och jullovet är ju bara några dagar iväg, men ändå så hittar jag ingen julkänsla i kroppen. Mina känslor kändes som en ihop tryckt snöboll, jag visste inte vad som kändes mest, eller ens hur jag skulle känna. På något sätt tyckte jag Noel hade all rätt i världen att vara arg på mig, men på något sätt kändes det orättvist. Dante är min bror, han är familj, och jag kanske inte alltid kan rå för hur han känner men jag vill ju inte såra han heller. Han hade alltid vara överbeskyddande över mig, enda sen vi var små. Jag kommer ihåg en gång på dagis, någon hade gjort att jag ramlat omkull och skrapat upp mitt knä. Så fort Dante fått reda på vem det var blev det slagsmål i sandlådan. Även i grundskolan hade Dante kommit i slagsmål med Adam Ros, han som frågat chans på mig men bara på skoj. Det krossade mitt 10-åriga hjärta, men Dante kom som riddaren i nöden. Det slutade med en bruten näsa och en blåtira för Adam men endast ett samtal hem för Dante.
De snöfyllda gatorna fick mig på andra tankar, och jag intalade mig själv att en promenad skulle göra mig avslappnad. Om jag bara haft en cigarett, röker ju inte, men nu hade det passat bra med en. Också kommer tankarna på Noel tillbaks, han brukar ju röka. Jag låter kanske larvig, men nu kom ångesten. Jag borde kanske inte sagt saker jag sa, jag kanske bara borde låtit han säga det han ville ha sagt, men såklart ska jag alltid vara så jävla envis. Jag la skulden på mig själv, det var inte rätt att tycka synd om mig själv, vad fan skulle jag göra det för? Jag ville sucka, men det var som jag inte orkade, och snart vänder jag på klacken och går tillbaks mot huset. Dante hade inte varit hemma sen incidenten och jag hoppades på att han höll sig kvar hos kompisar, iallafall i någon dag till.
Ibland kunde han försvinna i dagar, som i somras när han fick sin första tatuering. Han hade sagt att han skulle sticka till en kompis, och när han inte kommit hem på kvällen hade mamma blivit orolig och ringt; såklart svarade han med att han skulle sova över, men han kom inte hem dagen efter heller, eller dagen efter det. Sen kom han hem en vecka senare med en tatuering, mamma hade gett han en rejäl utskällning men sen började nya tatueringar dyka upp en, efter en och snart kunde inte mamma längre ge utskällningar. En dag skickade han en suddig bild på en tatuering, utan något som helst annat, jag hade blivit så förvirrad men när han kom hem visade han stolt upp den för både mig och mamma. Berättade att den var dedikerad till mig, och såklart hade jag ju börjat gråta.
Uppe på mitt rum scrollar jag igenom Noels meddelanden, läser de om och om igen. Jag vill ju så desperat säga något, men vad borde jag säga? Allt blir bara så jävla kefft. Istället för att skicka meddelandet jag skrivit så kastar jag iväg mobilen och sätter på tv:en, den om något kunde väl kunna få mig på andra tankar? Jag har fel, varenda jävla program verkar vara som utdragna från mitt liv, konflikter och hjärtan som blir krossades. Tårar formas sakta men säkert i mina ögon och snart så faller de ner för kinderna så som de gjort för bara några timmar sen. Kanske jag var blind, men det var väl bara det jag alltid varit.
》
Jag vaknar av musik som spelas högt i rummet bredvid, Dante måste kommit hem. Jag hade somnat utan att jag ens märkt och tv:en är fortfarande påslagen och spelar någon dålig repris från samma serie jag kollat på för kanske en timme sen. Jag kliver upp från sängen och kroppen känns tung, vill bara lägga mig ned igen och försöka somna om, men med musik som får väggen att dunka känns det omöjligt. Tjocktröjan som jag har på mig drar jag av för att sätta på en ny, och snart är jag påväg ner för trapporna. Jag hoppas att Dante inte märker mig, att han inte öppnar dörren till hans rum eller försöker snacka med mig. Har ingen lust att snacka om det som hänt. Köket är tomt, mamma är nog fortfarande på jobbet. Musiken dånar fortfarande från ovanvåningen och jag kan höra de döva texterna.
I want a love that make me feel like I ain't breakin' ya heart,
I wanna know what made you stay when it was wrong from the start
Det känns så fel, allt ihopa. Det känns ännu värre än vad det gjort igår, ångesten sitter fast som tuggummi i hår. Jag kollar mot kylen, vad gick jag ens ner för? Är ju inte hungrig, så jag går upp igen, och då hör jag hur musiken sänkts. Mina ögonbryn knyts snabbt ihop när jag hör att Dante pratar med någon, är någon här med han? Allt jag hör är hans röst, han kanske pratar med sig själv? Jag ställer mig något närmre dörren och lägger örat emot.
"Du kollar inte på henne som man gör med vänner." Hör jag han muttra på andra sidan dörren.
"Du rör henne inte, okej? Jag kommer slå ner dig om du ens lägger en till blick på henne. Jag lovar dig."
Sen blir det tyst, både musiken stängs av och Dantes röst tystnar. Det känns som jag blivit knivhuggen, jag rycker till och måste ta några steg bakåt för att inte trilla, det måste ju vara Noel han pratat med. Jag tänker inte ens när jag rycker upp dörren och börjar slår Dante på bröstet med mina handflator, han kollar upp från mobilen som trillat ur hans händer och hans ögon är fyllda med ilska. Jag slår en gång till och en gång till, han bara står där som förstenad och tar mina slag.
''Det var Noel, ellerhur?'' Ryter jag, ''varför?'' Men han svarar inte mig, han vet väl att jag hört allt han sagt, och tillslut så tar han tag i mina handleder hårt och kollar mig djupt in i ögonen.
''Det skulle aldrigt funkat ändå, och det vet du.''
