Efter en natt spenderad i Noels armar kände jag mig oförstörbar. Allting hade känts fixat, och den ljumma vårbrisen som börjat blåsa fick mig på andra tankar. Terminen skulle nog gå snabbare än vad jag trott, och sommaren skulle bli den bästa på länge. Ett leende pryder mina läppar när jag når fram till den mörkbruna dörren jag så många gånger gått igenom, denna gången lite gladare än vanligt.
''Hallå!'' En söt doft av bakelser slår min näsa medan jag tar av jackan som klätt min kropp och sedan med lätta steg stiger in i vårt bekanta kök.
''Hej! Gick allt bra igår hos Noel?''
''Super bra,'' leendet växer när mamma räcker mig en cupcake med frosting, första tuggan får mig att låta ut i ett litet stön så god den är. ''Fy vad gott.''
''Dante lämnade mig restlös imorse, så jag bestämde mig för att baka upp en av dina favoriter!''
''Tack, jättegott blev det!'' Jag tar ännu en tugga och inspekterar min mamma när hon frostar resterande muffins. ''Är Dante hemma eller?''
''Ja,'' ett flin syns snart på hennes läppar och hon nickar mot trappan. ''Surar uppe på sitt rum förmodligen.'' Jag nickar åt det hon sagt och sedan tar en sista tugga av bakelsen i min hand.
''Jag går upp och kollar till han.''
''Gör du det.''
Några språng fram och snart tar jag mig upp för trappan. Jag studerar väggarna med tavlor och bilder på vår familj och hummar på en dov melodi för mig själv tills jag når sista steget, då smyger jag sakta fram till Dantes dörr och knackar några gånger. Inget svar. Jag knackar igen, men denna gången öppnar efter ingen respons är hörd. Han ligger slängd på sängen med mobilen tryckt i ansiktet, men så fort han hör dörren gnisslar ger han mig en sur min.
''Vad vill du?'' Klagar den raspiga och trötta rösten. ''Skulle du inte till Noel.'' Fnyser han obrytt.
''Jag var hos Noel,'' mumlar jag och lutar mig mot dörrkarmen.
''Jaha, okej?'' Dante kollar tillbaks på mobilen och frös ut mig än en gång.
''Kan du inte bara-,'' jag pausar mitt i meningen för att kolla upp från mina nervösa händer som petar på nagelbanden, på Dante som fortfarande ligger obrytt slängd på sängen. ''Kan du inte bara sluta vara så jävla barnslig?''Dante fnyser igen när jag yttrat orden.
''Noel är ett jävla svin.'' Mina ögonbryn knyts ihop hastigt när han svarar på de jag nyss sagt.
''Ursäkta mig?''
''Noel är ett fucking as,'' muttrar Dante tillbaks.
''Jag och det fucking aset älskar varandra.'' Dante sliter roat mobilen från ansiktet för att kolla på mig, sedan skrattar han dovt.
''Du låter som en naiv jävla nio åring.''
''Det var iallafall vad vi sa till varandra igår, och det är så jag känner,'' jag rycker snabbt på axlarna och lägger armarna i kors. Jag förstod väl varför han tyckte det lät löjligt, men han skulle iallafall få veta. Han blir tyst för nån sekund, sedan tar han mobilen och trycker den framför ansiktet igen. Utan några sista ord lämnar jag rummet.
》
Dagarna går och Dante blir inte gladare. Noel och jag sitter inklämda på en av skolan fåtal soffor som står runt omkring i korridorerna. En nätt kyss som jag lägger på hans läppar får folket runt omkring oss att stirra lite extra. Jag rodnar lätt när jag märker blickarna, men Noel verkar inte bry sig alls.
''Fan vad de stirrar,'' viskar jag.
''Bry dig inte.'' Ett leende har snart lagt sig på hans läppar och desamma på mina.
Wiktorias figur tränger sig in bredvid oss och snart sitter vi alla tre i en klunga.
''Hej Noel,'' börjar hon. ''Och hej Dahlia.'' Ett retsamt flin leker sig snart fram på hennes ansikte och jag slår henne lätt i sidan med min armbåge.
''Tjena,'' får Noel fram och småskrattar.
''Vi har, eh, biologi om någon minut, kan vi inte gå till något mer privat ställe också kan du förhöra mig?'' Wiktorias hand tar tag om min. ''Det är så högljutt här.'' Jag kollar förvirrat på henne, vi hade ingen biologi idag alls, men med motvilliga steg följer jag efter henne när hon drar mig längre ner i korridoren. Noel som är ganska bekant med mitt schema kollar lika förvirrat tillbaks på mig men vinkar bara sakta medan jag dras genom den fyllda korridoren.
''Omg!''
''Vad är det för biologi du snackar om?'' Säger jag, ögonbrynen fortfarande ihop knutna i ett förvirrat ansiktsuttryck. Wiktoria tjuter ut i ett smått glädjetjut när hon dratt in mig på toan. Snart lutar sig mot en av de vita väggarna fyllda med klotter.
''Jag visste att det var någon av din brorsas kompisar!''
''Va?''
''Ja, Noel, han och du är väl ihop?''
''Alltså.. ja?'' jag kan inte hjälpa när jag börjar le stort. Hon guppar upp och ner så upphetsad hon verkar vara.
''Din brorsa har ändå ganska snygga vänner, kan inte du lägga in ett gott ord om mig?'' Jag skrattar åt det hon säger.
''Sluta.''
''Nejmen, skämt åsido, din bror är fan snygg, skulle du börja hata mig om vi dejtade?'' I det snabba momentet av tankar så skulle jag fan aldrig kunna tänka mig Wiktoria och Dante ihop. Kanske var det fel av mig att säga att Dante var dramatisk ändå, när jag aldrig skulle vilja att min kompis och Dante skulle vara ihop? Jag skakar snabbt iväg tanken och börjar skratta igen.
''Seriöst sluta!'' Flinet på hennes läppar bara gror. ''Något mer du vill säga innan vi sticker härifrån?''
''Nej,'' hon rycker på axlarna. ''Bara att du fortfarande ska lägga in det där goda ordet om mig.''
-
INTE RÄTTAT, så förlåt för stavfel m.m <3
